Hur bestämmer man sig?

Förstår hur du menar och jag velade själv fram och tillbaka för ett år sedan. Slutade med p-pillrena typ två dagar sen började jag igen för jag blev osäker osv. Efter lite velande insåg jag ju att om jag ändå slarvar med dem så ger de ingen effekt och då slutar jag helt istället. Men att bli gravid direkt bara för att man slutar med piller är absolut ingen självklarhet och jag tror inte du behöver oroa dig för det om det känns jobbigt..

För det första är man bara fertil några dagar varje månad och även om man väl prickar ägglossningen så är det långt ifrån 100% chans att man blir gravid, även om det är vad man vill. Snittet för att bli gravid sägs väl vara ca 7 månader av ordentliga försök.. Så det kan ta tid och att bli hoppsan-gravid är nog inte så vanligt som man tror :)

Jag har lärt mig såååå mycket sen jag slutade med mina piller och inser nu att hade jag vetat vilken tid det kan ta så hade jag slutat på stört!

Sen finns det självklart de som faktiskt blir hoppsan-gravida så bara för att jag säger detta så gäller det ju inte alla!

Lycka till! :)

Kanske du inte är helt redo?

Ja, och det där känner jag också. Att om jag hade vetat nu att det tar 8 månader, då hade jag slutat nu och liksom känt på känslan. Men det kan ju ske "poff" med en gång också. Jag vet att det inte går att planera graviditet och barn överhuvudtaget och det kan också vara det som jag inte blir klok på då jag verkligen vill planera och kontrollera det mesta i mitt liv, och SÄRSKILT stora saker. Därför känns det så ironiskt att det största man ska göra i ens liv ska man bara slänga sig ut i och hoppas på det bästa i princip.

Är väl inget kul att bli gravid om man känner sådär?

Nej. Kan man tycka. Men samtidigt har jag sån galen barnlängtan. Måste bara försöka lista ut hur jag ska ta steget till att försöka. Det slår mig att min första fundering över nyss gravida kvinnor är hur sjutton det kändes att bara sluta äta p-piller. Och veta att yes, nu kan det hända.. så sjukt.

Jag har precis som dig längtat i mååånga år, men valde att studera först (är bara 21), och blir klar nu i juni, och har hela tiden tänkt att "bara skolan blir klar", men nu när det närmar sig så kommer alla tankar, jobba ett tag först, spara undan mycket pengar, skaffa hus, göra det ena och det andra. Men samtidigt så längtan, den är såå fruktansvärt jobbigt. Vi har kört oskyddat i 2 år men undvikit dagarna när jag haft äl och jag har precis som du alltid hoppats och det ska blir ett "hoppsan" men det har det inte blivit, och jag har äntligen landat i tanken att allt löser sig, och har jag längtat efter ett hoppsan i 2 år är jag definitivt redo, så nu försöker vi pricka äl istället för att undvika! Kändes så läskigt i början men när man landar i beslutet känns det så himla himla bra!

Det är ju skitläskigt! Vet inte om man någonsin kan vara 100% förberedd eller redo även om man verkligen VILL ha barn.

För mig blev det lite som att hålla för näsan och hoppa i plurret: "Nu gör vi det bara!". Jag blev gravid efter två månader och allt är kul och spännande men fortfarande nytt och läskigt såklart. Ångrar ingenting utan vänjer huvudet mer och mer vid att vi snart kommer vara tre!