Tänk om jag blir en dålig mamma?

Låter som en helt normal mamma med evig oro och dåligt samvete för att man inte gör tillräckligt och inte räcker till. De mammor som är dåliga är nog inte så brydda PM att räcka till eller oroliga för att göra fel. Det skakig gå bra ska du se.

Jag skriver som föregående, det låter helt normalt att tänka så. Det jag har lärt mig av att själv ha blivit mamma är att det blir bra. Ta en dag i taget och lär känna barnet, ta in vad barnet vill och kan. Varje barn är unikt och du är den bästa mamman för ditt barn.

Du kommer att bli den främsta experten på just ditt barn. Vissa yrkeskategorier (förskollärare, barnmorskor etc) är experter på barn i allmänhet, men som förälder är du alltid expert på ditt barn i synnerhet, glöm inte det!

Mitt enda råd är att göra så gott du kan, och döm inte dig själv. Alla är som du i början, tror jag. Det är helt naturligt och en väldigt sund inställning.

Tack så mycket för lite lugnande svar!

Det är skrämmande egentligen, jag och min sambo har det yttersta ansvaret för att uppfostra och ta hand om en helt ny människa, som är beroende av oss hela tiden och ska uppfostras till en bra människa också. Det är väl därför jag är så orolig, jag gillar att ha kontroll men nu känns det som att jag inte har någon kontroll över allt detta nya alls, och det skrämmer mig. Jag ska försöka ta era råd, det kommer säkert att gå bra, man lär sig väl "på jobbet" kanske

Som de andra säger, det är helt normalt att oroa sig. Jag har just fått nr sju o oroade mig massor även denna gång. :)

Nu är hon här o allt flyter på så bra. Jag hade faktiskt glömt att dessa småttingar i så hög grad visar vad de behöver o att de ger sån tillfredsställelse att ta hand om.

Låt allt ta sin tid. Du kommer känna vad bebisen behöver om du ser till att få lugn o ro. O visst är den första tiden jobbig på många sätt, men också underbar :)

En av de fantastiska sakerna med att få barn är att man som vilket däggdjur som helst faktiskt fixar det :D

Jag är också gravid med mitt första barn och har samma bf som du :) Min bm sa en klok sak om att oroa sig för barnet som jag verkligen har försökt ta till mig.

-Det är hälsosamt att oroa sig och det är biologiskt nödvändigt. De som oroar sig och funderar på hur de vill vara och kommer bli som föräldrar är redan halvvägs där. De sätter redan sitt barn i första rummet. De som däremot tar föräldraskapet med en klackspark och inte ?bryr sig? så mycket, riskerar att ta för lätt på ansvaret att ha ett barn och har högre risk att bli ?sämre? föräldrar.

Stämmer självklart inte för alla men skönt att kunna tänka att det är en BRA sak att oroa sig!

Det är väldigt vanligt att tänka så skulle jag tro. Har fyra barn och första barnet är ju lite nervöst, man vill vara den bästa föräldern till sitt barn. Mitt tips till dig är att inte ha så höga krav och förväntningar på dig själv. Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Du kommer att lära känna just ditt barn och tyda dess signaler och behov.

Något som jag i efterhand velat säga nej till var alla besök i början. Alla ville se bebisen utan en tanke på att jag och pappan behövde knyta an till vårt barn och bara landa i den stora omställningen.

Så tror jag alla mammor (föräldrar) känner, helt normalt. Så tänkte jag också för 14 år sedan när jag fick mitt första barn. Jag minns ögonblicket och vad jag tänkte

när vi skulle gå ut från bb - att är ni säker på att ni ska släppa hem honom med mig?? Efter många misstag och mycket kärlek börjar han arta sig som en riktigt duktig och stark ung man med hjärtat på rätta stället så säkert måste jag gjort något rätt! ,) du ska se det går bra! Lycka till <3

Eftersom du är orolig att inte bli en bra mamma så blir du en bra mamma.

Dåliga mammor tänker bara på sig själva och bryr sig inte om de är bra mammor eller inte.

Japp, så känns det.

När knytet kommer ska den första året bara ha kärlek och trygghet.

På sin höjd sätter du på den för mycket kläder, så den blir lite för varm. Annars kommer du inte att göra några fel, men det kommer att kännas så när den gråter. Efter tre månader är allt bättre eftersom den börjar att le, och efter att den första skräcken med matintroduktion vid 6 månaders ålder har gått över, så är det ännu bättre.

När den är 1 år så är du varm i kläderna. Du har kommit ikapp ditt mammaskap.

Så var det för mig. Inte säkert det blir exakt så för dig, men en sak är säker, du får ingen unge som går från 0 månader till 1 år på en dag efter du kommer hem från BB. Naturen har tänkt på allt, även på att du växer in i att vara mamma i rätt takt. Svårt för oss människor att fatta, men du behöver inte direkt göra någonting för det, eller förbereda dig på ett helt år framåt, utan det kommer att ske en gradvis justering av dig under det året, automatiskt. Du kommer också att ha BVC där du går på regelbundna besök med längd- och viktkurva, och kan få stöd och råd på vägen. Om bebisen får ett eksem kan du fråga, om bebisen inte vill äta annat än majskorn kan du fråga. Sedan visar också bebisen en hel del själv för dig om hur den vill ha det, och ni kommer att växa in i era rutiner. Lägg undan böckerna och njut av att bara vara i graviditeten.

Grattis till bebis på väg!

 

Haha, ja precis. 

När vi kom hem så kändes hela lägenheten ny och surrealistisk, bara för att det var så stort att knytet bodde där nu.

På BB passar bebisar liksom in, men när vi kom hem tillsammans så var det en sorts chock i två dagar att det bodde en bebis i min lägenhet.

Att det var min bebis var för stort för att överhuvudtaget förstå.

Och att alla litade på mig att jag skulle få ha denna bebis, utan tillsyn.

Idag är allt så självklart i jämförelse.