Vad hade ni gjort annorlunda?

Det jag hade gjort annorlunda är att jag mycket tidigare sagt ifrån om att jag absolut inte tar något som helst ansvar för sambons barn. Vi har så skilda åsikter om barn och barnuppfostran. Och dessutom hade jag sluppit hans ex gnäll/tjat / tycksyndommig skitsnack tidigare.

Det bästa vi gjort är att jag gav upp att försöka få sambon att fatta att man inte är en superförälder bara för man curlar och skämmer bort sitt barn. Och införandet av lite enkla hushållsregler som alla varit med och bestämt.

Då gissar du fel.

Kanske dumt att kalla det för misstag, handlar mer om att inte veta hur man ska hantera det. Mitt nutida jag skulle vilja råda mitt dåtida jag att inte vara så rädd att säga ifrån, att jag ska säga ifrån, och så hade jag gett mig själv bättre verktyg för det. 
Jag skulle också råda mig själv att tidigt påpeka att om jag gör något där jag hjälper till med barnet så är det min pojkvän/pappan jag hjälper, han får gärna säga tack.

Jag hade gjort exakt likadant som jag gjorde. Sett till att få en riktigt bra kontakt med barn och biomamman. Hittat på saker ensam med barnet och "odlat" vår egen relation. Allt har alltid fungerat klockrent, aldrig varit minsta problem för oss.

Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag nog inte börjat dejta en karl med barn sedan tidigare. Det funkar skitbra veckan bonus inte är hos oss.

Om jag kunde vrida tillbaka tiden hade jag aldrig gått in i förhållandet överhuvudtaget .

Om jag skulle gjort något annorlunda så hade jag såhär i efterhand inte skaffat gemensamma barn då allt var i princip frid och fröjd innan med barnen visserligen inte med mamman och släkten där men allt havererade när vi skaffade gemensamma barn. Bonusbarnen tycker det är jobbigt med små syskon här men inte hos mamman för där är dom syskon anser dom..

Jag har svårt att se att man hellre avstår egna barn. Då väljer man väl hellre nån utan barn där inte det problemet uppstår när man skaffar barn?

Släkten, är det mammans eller pappans släkt som havererade?

Släkten är på bonunsbarnens mamma sida.. Jag var ju redan "fast" eller vad man säger.. Vi var tillsammans 5-6 år innan vi skaffade gemensamma och jag visste och trodde aldrig att det skulle bli såhär efter vi skaffade gemensamma barn. Innan dom gemensamma barnen var det annorlunda nu är det ständiga bråk och dom tycker jag sätter mina barn framför dom osv

Ja och det är väl något helt naturligt tycker jag, att man främst ser till sina egna barns behov.

Jag känner igen känslan av att vara "fast". Fick fruktansvärd ångest av det med första gemensamma barnet. Men mina barn vill jag inte ha ogjorda ändå. Önskar de andra problemen försvann istället.

Är det naturligt att vända barnen mot deras pappa sambo? Att manipulera barnen massa skit? Trodde barnens behov är att se barnen lyckliga och må bra om man valt att splittra  familjen från början 

Jag menade att det är helt naturligt om du prioriterar dina egna barn och inget jag skulle se som något man skulle behöva bli upprörd över.