Funderar på att lämna - fler?!

Hej!

Jag känner att jag måste få ventilera och skriva mina tankar.. Det gnager i mig och har börjat tära på mig.

Jag är gift och vi har en dotter som är två. Vi bor i det boende vi önskar och har längtat till, har god ekonomi och allt borde vara frid och fröjd... Men jag känner mig tom. Känner mig ensam. Det känns som att jag lever parallellt med min man.

Funderar ofta på när jag får lite egentid, ser fram emot när han skall vara borta. Längtar inte efter honom. Han ordnar och tar tag i saker att fixa hemma och tar ett stort ansvar.

Tryggheten i allt vi har, och framförallt för vår dotter, så känner jag att jag skäms för hur mina tankar går. Jag tänker ofta på hur det skulle vara att bo själv och vara ensamstående.

Han tycker att jag aldrig offrar något utan bara gör sånt som jag tycker är kul och att vår fritid går till sådant som jag gör, att han inte får någon tid för sig.

Jag uppfattar det som att han tycker att jag är egoistisk, vilket jag kanske har blivit.

Jag har många gånger funderat på separation, men väntar på något sätt på en väg ut.. är för feg för att ta tag i det själv. Har funderat på hur jag skulle reagera om han tog upp det, och jag skulle nog känna en lättnad..

hör hur sjukt detta låter.. men jag blir tokig och känner inte igen mig själv snart..

tack för att ni läst, har inte öppnat mig för någon, knappt för mig själv..

Det du skriver stämmer så bra med hur vi har det. Eller istället för soffan så sitter min sambo vid datan inte bara efter jobbet efter maten utan halva nätterna med. Fredagskvällar när han kommer hem från jobbet parkerar han sin rumpa i data stolen och sitter där till natten mellan söndag och måndag. Hela veckan varje kväll lika dant! Vi bråkar ganska mycket och han har ett sätt att få mig att bli så liten och känna skam över att jag finns här.

Vi har två barn tillsammans

Jag gör allt här hemma ja okej han handlar ibland någon lördag om han inte sitter vid datan.

Jag orkar inte mera. Jag har psykisk ohälsa problem och är ganska beroende av honom. Känner mig så trött utmattad och skör

Hur långt har ni kommit här i tråden, inte lyckats läsa igenom hela än.

Här känner jag att jag behöver flytta ifrån sambon. Två små barn. Hur ska jag orka? Hur ska jag klara det själv? Och all skuld runt att de inte får träffa sin pappa varje dag?? Och att jag inte får se dem hela tiden.....sorgen sliter sönder hjärtat. Samtidigt orkar jag inte med allt tjafs och kritik från honom hela tiden. Han är aldrig glad nuförtiden och vi har inget kvar av vår relation...endast gräl.

Efter bråket med min far för snart två månader sedan så har luften gått ur mig totalt.

Allt finns klart för en flytt, jag har alla grejer jag behöver. Men hans kritik och hur han gick på och gav mig dåligt samvete, det fick mig totalt ur balans.

Jag stannar, låtsas att allt är bra, gråter för mig själv varje dag.. vet inte längre vad jag ska ta mig till.

Samtidigt har jag gått och blivit så totalt megakär i en annan och det gör mig om möjligt ännu mer miserabel. Vill bara slå huvudet hårt i en betongvägg! Orkar inte känna, orkar inte tänka. Fy fan!

Har tänkt så mkt på dig och lider med dig. Hur går det med din far idag, har ni kunnat prata mer om det?

Så här kan du ju inte ha det...är ledsen för din skull.

Att du blivit så kär är ju ett tydligt tecken på att din relation verkligen inte är vad den borde. Är det ömsesidigt? Kan du inte välja att se den här förälskelsen som ett avgörande istället, till att våga lämna ditt nuvarande förhållande? Tror du det finns en minsta chans att genuint reparera er relation igen? Och även om ni så gjorde, tror du relationen till din far någonsin kommer kännas helt helhjärtad igen? Tror du han kommer säga förlåt och tacka dig för att du stannar i din (dåliga) relation? Om inte, så är det kanske dags att ge dig själv chansen att få uppleva riktig kärlek i ett nytt kapitel av ditt liv?

Nej vi har inte pratat alls sedan 15e maj, inte ett ord. Han har varit hit två gånger med presenter och pengar till barnen men jag har lyckligtvis inte varit hemma då. Barnen har frågat någon gång om att få fara och hälsa på mormor och morfar, men inte verkat så oroade faktiskt.. trots att vi i normala fall träffat dem flera gånger i veckan.

Ja, det är ju lite bådeoch att vara kär i en annan. Han är precis raka motsatsen till min sambo skulle jag nog säga. Han ger mig allt jag saknat hittills och jag mår så oförskämt bra av honom. Om mina känslor är besvarade vet jag inte. Han ger mig det intrycket men samtidigt är det ju en svår situation. Jag är ju inte singel, och jag kan tänka mig att OM han har känslor för mig så kanske han inte vågar visa det med rädsla för att jag ändå ska stanna i min relation. Han har dessutom ett något besvärligt "bagage", som förvisso inte stör mig, men som jag tror håller honom lite tillbaka. Och på det så är han väldigt mycket äldre än mig. Vi har med andra ord allt emot oss. Men jag har liksförbannat gått och blivit upp över öronen kär i honom.

Det ger mig hopp, om att det faktiskt finns män som gör det min sambo inte gör. Så på så vis för det med sig något positivt. Men jag är samtidigt så rädd att mina känslor för den andra killen får mig att inte tänka helt klart, och kanske inbilla mig att gräset är grönare på andra sidan.