Är hon en dålig kompis eller överreagerar jag?
Hej!
Jag behöver få oberoende ögon på det här. Jag har brutit upp med en vän sedan en tid tillbaka. Anledningen är att jag känt mig sårad av hennes beteende, och när jag berättade det för henne ansåg hon att det inte stämde och ville inte längre ha kontakt med mig.
Det är en rörig berättelse, men jag ska försöka göra den förståelig.
Jag och ett par tjejer till har umgåtts sedan ungefär 10 år tillbaka. Medan två av tjejerna bor nära mig bor den enda väldigt långt bort, så därför har vi haft en gemensam chatt där vi pratat i princip varje dag. Vi har åkt på utlandsresor tillsammans, de var på vårt bröllop, vi har rest hem till varandra och umgåtts på exempelvis nyårsaftnar.
En av de här tjejerna (x) är min allra bästa vän och bor i min närhet. Den andra tjejen (y) bor också i min närhet och vi umgicks varje vecka under många år efter att de bestämt sig för att flytta till våran stad. Vi hjälpte de till och med att flytta trots att de bodde flera timmar bort från oss för att vi var så glada att de skulle flytta nära oss. Den tredje tjejen (y) bor många många mil bort.
Den första tiden som (y) flyttat till vår stad umgicks vi som sagt hela tiden. Hon kände ingen där och jag presenterade henne för min bästis (x) för att hon skulle lära känna lite fler. Det resulterade i att vi alla umgicks frekvent med våra familjer. För att hålla kontakt med tjejen på distans (z) så hade vi som sagt en gemensam chatt som alla pratade i i princip varje dag. Vi dryftade allt. Relationer, sex, vikt, barnen osv.
För några år sedan började dock (y) att dra sig undan från mig och min bästis (x). Varje gång vi skulle hitta på något med familjerna tackade hon nej för att hon inte hade tid. Hon hade börjat umgås med andra personer från sitt jobb och engagerade sig i en massa aktiviteter. Så visst, jag förstod att vi inte kunde umgås lika ofta. Men hon tackade nej till allt, även om hon inte skulle vara borta just då. Hon och den tredje tjejen (z) började också sluta umgås i vår gemensamma chatt. De svarade aldrig på något när jag skrev till dem, men svarade alltid varandra när de själva skrev.
Efter några månader hörde hon av sig och ville låna en sak till en fest som hon skulle ha för sina kollegor. Det kändes lite märkligt att det första jag hörde av henne på så lång tid handlade om ett lån av något där hon dessutom ordnat fest för andra och där jag inte var bjuden. Kanske kände jag mig ledsen för att jag själv varit så noga med att inkludera henne. Men hon fick låna grejen i alla fall. Några månader senare hörde hon av sig igen och frågade om hennes familj kunde bo hos oss över natten för att hon skulle ha fest hemma och ville ha huset fritt från barn och man. Då sa jag nej. Någon måtta fick det vara.
Efter det berättade jag också för henne hur jag kände. Att jag kände det som att hon inte ville umgås med mig längre och att jag saknade henne. Då ställde hon sig helt frågande och sa att hon minsann hade försökt umgås med oss men att det var vi som sagt nej hela tiden. Vi beslutade att stryka ett streck över det hela, men efter det var stämningen väldigt tryckt.
Strax efter att det här ägde rum började jag av olika anledningar och händelser i mitt liv att må väldigt dåligt. Så dåligt att jag fått gå på antidepressiva och i terapi. Jag skrev också i vår gemensamma chatt där alla familjerna umgicks och berättade att jag mådde dåligt. Sa att jag är ledsen om jag beter mig konstigt eller är tillbakadragen, men att jag jobbar på att bli frisk. Jag utsattes också under den här tiden för hot i mitt jobb och berättade även det i chatten. För de här var ju mina bästa vänner, de som jag alltid kunnat prata med om allt. Men jag fick knappt någon respons av (y) och (z). De förklarade att de inte orkade läsa allt som stod i chatten. Men när någon av (x) eller (y) skrev i chatten om något jobbigt som hänt i deras liv, som att hela familjen var utslagen i kräksjuka - ja då var de båda inne och stöttade varandra. Det här pågick under ett par år där jag kände mig mer och mer övergiven av två av mina närmaste vänner. Min bästis (x) har dock varit min klippa hela den här tiden och har även hon tyckt att det andra betett sig märkligt. För ett år sedan började (y) och jag dock hitta tillbaka till varandra. Vi gick på ett par aktiviteter ihop och våra barn hade också gemensamma aktiviteter. Jag erbjöd skjuts till (y) när det behövdes och skjutsade även hennes barn till aktiviteter för att jag hade vägarna förbi. Relationen var ytlig och när vi pratade handlade det oftast om henne. Hur hon hade det, hur hon mådde, hur det var på hennes jobb.
Sen för ett tag sedan brakade allt ihop. (z) med familj skulle nämligen komma till vår stad och hälsa på (y) med familj och skrev i chatten att de gärna skulle träffa oss också om vi kunde få ihop det. Jag blev superglad eftersom jag inte sett dem på flera år. Samtidigt kände jag mig lite ledsen över att de inte inkluderat mig i sina semesterplaner då vi alla brukade umgås tillsammans när tillfälle gavs. I chatten skrev sedan (z) att hon inte alls var säker på om vi skulle hinna träffas allihopa eftersom hon hade planerat in så mycket aktiviteter med (y) och familj. Och då blev jag arg på riktigt.
Då skrev jag ärligt i chatten vad jag kände. Att jag var ledsen över att de dragit sig undan de senaste åren. Att jag var ledsen över att de inte verkat bry sig när jag mådde dåligt och aldrig frågat hur jag mådde, men att de stöttat varandra i chatten när de själva hade problem, trots att de ju samtidigt sagt att de inte orkade läsa chatten. Att (x) var den enda som hade stöttat mig och faktiskt frågat hur jag mådde under den tid jag mådde dåligt.
Det resulterade i att både (y) och (z) lämnade chatten. (z) meddelade att hon tyckte att hon hade stöttat mig massor genom att se till att vi och våra barn gjorde aktiviteter ihop. För mig är det att umgås, inte att stötta. Att skicka ett mess och fråga hur man mår (som jag alltid gjort och gör när jag vet att någon jag känner mår dåligt) - det kallar jag för att stötta. Sedan dess har (y) sagt upp kontakten med mig. Och (z) gjorde samma sak för att hon tyckte att jag varit orättvist hård mot (y).
Jag har tänkt på det här under lång tid nu. Försökt förstå hur de kan tycka att jag är så hemsk att de inte vill umgås med mig längre. Försöker förstå om det är jag som är helt socialt handikappad. För jag tycker att främst (y) men även (z) betett sig som dåliga kompisar. De tycker jag ställt för höga krav. Men allt jag velat är att de skulle visa mig samma omtanke som jag visat dem. Jag har alltid hört av mig när de har det jobbigt. Frågat om jag kan hjälpa till, om de vill ha stöttning, skickat peppande ord. Men aldrig fått något tillbaka. Men när jag sa det rakt ut efter år av ledsamhet är det jag som är boven och den elaka/hårda personen.
Jag förstår inte. All input mottages tacksamt.
Jag har för övrigt inget intresse av att bli vän med eller umgås med framförallt (y) igen. Men jag vill försöka förstå vad fan det var som hände.
