Skaffa ett barn till eller inte?

Det skiljer 14 år mellan oss också, men vi är ett år yngre än er. Min man har också stora barn sedan tidigare och vi har tre gemensamma födda 13,15och 17. Jag tror jag vill ha ett till fast vi sa stopp efter tre.

Min man säger inte nej men inte heller ja.

Jag funderar på hur självisk man får vara. Är det verkligen värt att jag ska få min vilja igenom? Han blir ju inte yngre. Men den där längtan efter barn är hopplös. Vilken stark kraft!

Självklart spelar ekonomin in och finns orken?

Lite så går mina tankar och jag bollar gärna funderingar

Hej 
Tack för ditt svar, bra jobbat med tre barn :), vårat skulle i bästa fall komma2017 början 2018. 
Men fick du mycket support från maken eller märkte du av tröttheten mer med två, nu är visserligen min första 4 och kommer vara 5 år om vi får en till.

Ni har ändå lyckats klara er igenom äktenskapet bra trots 3 barn tätt inpå utöver hans tidigare barn.

Jag tror att min rädsla ligger i att min man och jag kommer få det tufft, han jobbar mkt och har varit tydlig med att anvaret kommer ligga mest på mig då han sköter ekonomin.

Vi har det jätte bra som det är nu men jag har en vision där Bianca vår 4 åring och 2an leker med varandra och de 3 "jobbiga" åren passerat och vi är en familj, just nu umgås vi mest när vi är ute och reser annars är det fokus på jobb och då är det jag och dottern som spenderar den största tiden ihop.

Vad fick dig till att skaffa 3 så tätt inpå och hur fungerade relationen med maken?

jag är bekväm av mig tänker inte sticka under stolen med det men fasiken det finns människor som har fem barn tätt inpå och klarar det galant.

Vad hade du för funderingar och vad fick dig till att fatta beslutet om fler?

MVH
N

en sak till jag glömde skriva var att absolut, han tänker på att han är äldre och att ett till barn tar ytterligare 3 år från vår tid, vi har precis börjat kunna lämna bort henne och hitta tillbaka till varandra, men ett barn kan man aldrig ångra känner jag och min dotters längtan efter ett syskon stärker givetvis min vilja. 

Jag kanske är ego som vill och det är dit det lutar trots att jag vet att det blir tufft men i slutändan kommer det så mkt glädje ur det framöver. Hade maken inte velat hade han sagt nej han är väldigt bestämd av sig så jag vet att han gör det för min och vår lilla tjej skull mest. 

Jag håller på att bli galen av alla tankar och behöver bestämma mig typ nu.

Det där med vad din dotter vill ska du inte bekymra dej om, hon kan inte avgöra vad det innebär för alla och hon vet inte att ert förhållande kan ta stryk. Om ni inte är eniga så avstå. Vi är nu i den åldern när barnen flyttar hemifrån och det är faktiskt härligt med tid för varandra.

Din man har ju erfarenhet av en separation och har lärt sej att inte ta förhållanden för givna. Det är tufft att vårda ett förhållande med småbarn, med barn i tre olika åldrar är det en utmaning som man bör vara lika sugna på båda två.

Vi kvinnor känner en massa pga våra hormoner och instinkter men man får tänka lite förnuftigt också.

Hej där!

Jag är 35 och min sambo 50.

Jag har en dotter sedan tidigare som är 13 o sen har vi en gemensam dotter som är 7.

Vi kände väl båda att det saknas något o började smått prata om en liten till.

Men min sambo ville egentligen inre ha några barn alls då ha tycker att han e för gammal.

Men det blev en dotter tillslut ändå.

O nu är han oxå osäker men säger ändå att han gärna vill.

Så september 2016 slutade jag med p-spruta men har tyvärr inte lyckats bli något ännu.

Jag är gärna med här o bubblar vidare

Hej igen,
jag är lite ovan användare på denna sida och vet inte hur jag ska svara en specifik person så jag skriver så här så att ni förstår vem jag svarar
#Sandra
Tack för ditt svar, våra äldsta barn 21,23 bor inte hemma längre utan det är vi tre och minstingen har ingen direkt nära relation till storasystrarna vilket inte är så konstigt m tanke på ålder.
Och givetvis ska jag inte göra det end för min dotters skull utan mest för min egen, men precis som du skrev tidigare har jag lite skuldkänslor då jag är ego som får min vilja igenom trots att vi hade fattat beslutet om ett barn fr början, men vi ska inte sticka under stolen med att han också kan tänka sig ett till, hans rädsla är väl mer att det vi har idag kommer bli annorlunda och det kommer dröja innan vi är tillbaka där igen. 
Jag känner min man och vet att han kommer ta sig an den stora tjejen väldigt mkt för att underlätta exempelvis. Det är givet att det r enklare att resa med ett barn, eller göra saker med ett barn, jag var ensambarn tills jag var 9 min mamma blev gravid vid 38 ovetandes och min bror förddes och det var alldeles för stor åldersskillnad,men jag kände mig ensam under de 9 åren och önskade att ja skulle haft ett syskon att leka/umgås med istället för att jämt hänga med vuxna och olika barnflickor.

Som jag skrivit flertal ggr han är nöjd men vill jag så gärna ha ett till så självklart vill han inte neka mig det.
Där är mitt stora dilemma för jag nekar honom frihet de kommande åren som han måste avstå pga mitt stora ego.

var du och din man helt överens om 3 med delat ansvar o allt vad det innebär?

jag respekterar vad han känner och han förstår mina argument också men vi kommer inte framåt,för beslutet ligger hos mig. 

hur delade ni upp ansvaret emellan? berätta gärna hur er vardag såg ut och vad ni gjorde för att hålla relatioen vid liv?

Förlåt menar #Sanddilja

Tre barn tätt är helt ok. Det är samma tider för mellis, läggning osv och så kan man gå till lekparken och alla är nöjda över det. Ska man ändå byta blöja kan jag göra det på ett barn till.

Jag skulle ha svårare att "börja om" med småbarn. Nu är vi mitt inne i det och barnen har glädje av varandra.

Min man och jag tänker väldigt lika om barnen och den som är föräldraledig får dra ett större lass hemma med hushållsarbetet. Ingen av oss är mycket för att resa eller gå ut och äta. Vi lyxar till det med skaldjursfat hemma ibland. Barnen är vana att vara med så de är med överallt och är nöjda över det.

Vet inte varför jag inte kan släppa tanken på ytligare ett barn? Vi skulle köpa en 7 sitsig bil annars så har vi allt. Men oron över en graviditet, missbildningar, förlossnings skador och sådana bitar gör att jag ställer mig frågan om det är värt det? Samtidigt som längtan är stark.

Vi har sagt att i december ska vi vänta till och fatta beslut då. Då kommer äldsta fylla 5år och yngsta 1,5år.