Sex i långa relationer

Men barnen är ju inte så små att de hindrar sexlivet (mycket) särskilt länge. Det är väl bara ca första levnadsåret som det kan vara lite knepigt med dåliga sömnrutiner osv. Sen är det klart att man kan bli avbruten även senare, men ofta kommer de ju in i regelbundna läggtider och längre sammanhållen sömn så då är man inte förpassad till enbart snabbisar längre.

Vårt sexliv har gått igenom både bättre och sämre perioder. De första månaderna efter varje barn innebar utan tvekan svackor. Men på det stora hela så skulle jag säga att det blivit bättre och bättre med åren. Vi utvecklas, lär känna oss själva och varandra bättre och blir tryggare. Nu är våra barn fortfarande rätt så små men snart måste vi nog börja tänka ännu mer på att de inte ska råka höra något som kan göra dem obekväma. Det kanske sätter lite käppar i hjulet igen, får se hur vi löser det

Otrohet tycker i alla fall inte jag är ett alternativ. I så fall får man diskutera ett öppet förhållande, men att gå bakom ryggen på den man säger sig älska är aldrig ok. Smyger man med otrohet respekterar man inte sin partners autonomi - rätt att själv bestämma om hen vill leva med någon som ligger med andra eller inte. De flesta ser det dessutom som ett stort svek så varför riskera att såra någon man bryr sig om så?

Är man inte sexuellt kompatibla längre får man antingen dela på sig eller hitta sätt att lösa det inom förhållandet (öppet förhållande/onani/nåt annat). Men det finns väl inget som säger att man måste hamna i sexuell stiltje bara för att man har haft en och samma partner länge?

Vad har din fru för problem med intimitet? Är det bara penetrationssex, petting, eller all form av fysisk närhet (även icke-sexuell)? Kan ni göra något för att hon (och du behöver det kanske också?) kan få vila ut lite mer? T.ex. ta två nätter och en helgmorgon var i veckan när man får sova helt ostört och den andre föräldern tar allt nattvak. Eller se över vad som görs i hemmet och hitta sätt att göra vardagen mindre ansträngande och stressig?

Annars är väl bästa tipset att vara intima med varandra utan sex, både fysiskt och emotionellt. Kramas, pussas, massera nacken lite när man sitter i soffan, prata med varandra om allt och inget, gosa en stund innan man ska somna, helt enkelt visa och känna närhet på olika sätt. Det brukar leda till bättre sexliv när det väl blir läge.

Vi är förbannat kära i varandra.
Vi lägger ingen prestige i sex och jämför oss inte med andra. Vi förstår att livet händer och att allt går i perioder så en svacka är inget farligt.
Vi pillar mycket på varandra även utanför sängen = håller spontaniteten och intimiteten igång. 
Vi ser lagren i vårt förhållande. Vi är kärestor, älskare, kamrater. Dippar en grej lite tillfälligt så finns de andra kvar.

hej på er tack för svar, det är lite klurigt med intimiteten eftersom min fru inte gillar har behov av det på samma sätt som jag , jag vill mest ha harmoni och mysa ( inte sexuellt alltså utan en nära fysisk känsla i relationen) kramar pussar en vidräkning när man är på fest , ja ni vet. För henne är det mer projekt med deadlines, ok vi har för lite sex , snabbisar i duschen var 14 e dag så är det problemet löst ! ja däremot ser inte det så utan behöver betydligt mer närhet i allmänhet, nu börjar det märkas på barnen att vi har det dåligt , när jag är själv med dem vilket jag är väldigt mycket så har vi en väldigt lugn feeling och det är harmoni när vi är alla 4a så utagerar både den äldre och yngre hårt och har börjat ifrågasätta sin mamma mycket. jag vill att föräldrar ska stå tillsammans starka men det värsta är när jag egentligen håller med barnen, det blir mycket konstiga situationer och inget som gör att man kommer närmre varann direkt, börjar luta åt skilsmässa men det vid jag inte heller . fan ,,, 

Det låter ju som att bristen på sex är ett symptom på andra brister i förhållandet - framförallt på närhet. Tråkigt när man glider ifrån varandra och förlorar den där intimiteten och känslan av tvåsamhet.

Vet att många tycker att det är ett stort steg, men parterapi kan faktiskt vara väldigt bra. Ni får en chans att försöka förstå varandras behov och önskningar om hur förhållandet och livet ska vara i ett neutralt forum, där en utomstående part hjälper till att hålla konversationen respektfull och konstruktiv. 

Du säger själv att det börjar luta åt skilsmässa. Kanske hamnar ni där ändå, men då gäller det ju ännu mer att se till att ni gör det med respekt för varandra så att ni kan samarbeta kring barnen och båda gå vidare utan bitterhet. Och så länge ni båda vill fortsätta tillsammans har ni ju absolut inget att förlora på att försöka.

Håller med