Klarar inte av att leva med eller utan honom!

Hej

Jag och min sambo har levt ihop i 8 år.

Jag blev gravid redan efter 3 månader som egentligen inte bara var ett ?oops?.,

Vi blev kära på direkten, verkligen kärlek vid första ögonkastet. Han ville ha barn och jag ville ha honom.. jag visste ju att jag ville ha barn någon gång.. jag kanske inte var jätte redo men blev det under graviditetens gång.

Vi båda är väldigt inpulsiva, passionerade och envisa.

Jag tror att det var lite därför som vi ?klickade? så bra i början och idag har svårt att komma överens idag eftersom vi är så lika.

Idag har vi två barn, en av varje. 4 och 7 år.

Våra tjafs och bråk kom väldigt tidigt i vårt förhållande. Idag bråkar vi precis VARJE dag.

Vi är rent av elaka mot varandra, barnen hör oss, väljer parti och mår dåligt av att höra oss bråka.

När vi inte bråkar och pratar ut så är det riktigt bra diskussioner och vi är överens om att sluta bråka och speciellt när barnen hör på osv.. sen kan det bara ta en stund så är vi där igen och bråkar.

Jag växte upp med två föräldrar som bråkade jämt och som separerade tillslut efter 25 år. Skilsmässan var vidrig och vi barn blev förmedlare. Dem var hemska i flera år efteråt och min mamma kan fortfarande tala illa om min idag döda pappa. Och i hans hus var det våld och bråk jämt och ständigt. Hans föräldrar lever fortfarande med varandra men bråkar jämt.

Både han och jag är väldigt anti skilsmässa/separation för vår egen del. Men hade någon annan varit i min sits och frågat mig om råd så skulle jag definitivt råda SEPARATION!

Jag skulle ALDRIG någonsin vilja ha barnen varannan v och jag tror absolut inte att vi skulle sköta vår skilsmässa bättre och snyggare än mina föräldrars.

Jag har kommit till en punkt där jag känner hat mot min sambo..

Jag blir en bitter mamma emellanåt fast jag egentligen är arg på honom.. Jag är den ända som alltid hotar med separation och han förklara varje gång att han aldrig vill leva utan mig men ändrar sig ALDRIG. Och om jag lämnar honom så ska jag inte få ha barnen varannan v utan att dem ska bo hos honom. Tror han säger så av ren desperation och rädsla men att han aldrig skulle få den rätten rent juridiskt

Jag både älskar och hatar honom men känner inte att jag egentligen vill separera från människan. Vissa dagar vill jag bara dra ifrån honom och en del dagar har vi skit kul ihop och skrattar tillsammans.

Jag tycker att alla separera allt för lätt i dag och jag tänker väl lite att om man tar sig igenom dem här ? småbarns åren? så klarar man det mesta.

Vad fan för man?! Separerar motvilligt men för barnen skull, så dem ska slippa höra på allt skit..?! Eller hoppas på att det någon gång blir bättre?

Någon annan som lever i ett lika stormigt förhållande?

SÅ TACKSAM för svar!