Normalt med 11-åring som är mörkrädd?

Haha ja! Är över trettio och kan vara mörkrädd ibland.

För min del var jag också mörkrädd någon gång i elvaårsåldern - den period i mitt liv då jag kan minnas att jag var som mest mörkrädd (har egentligen aldrig varit speciellt mörkrädd annars - varken innan eller efter) var nog faktiskt just i elvaårsåldern. Både för mig och min bror var det ungefär så.

Jag menar om hon är extremt mörkrädd så att hon måste sova med en nallebjörn.

Jag är över 30 och fortfarande mörkrädd. Helt normalt. Hade även gosedjur i sängen tills jag var typ 24, det kanske dock inte är lika normalt, haha.

För min del var det så att jag höll mig vaken på nätterna för att jag var för rädd för att sova, höll mig typ vaken till klockan fem för då kändes det som att det blivit morgon - att det inte var natt längre och vissa i kvarteret att hade stigit upp och tänt lampan i sina köksfönster + att det kunde hända att jag kissade på mig i sängen när jag väl sov.

Jag kan fortfarande få den där känslan där man måste dra täcket över huvudet. Och istället för nallebjörn brukar jag ha ett extra täcke eller kudde som jag kramar.

Personligen tycker jag för min del att man inte blir för gammal för att sova med gosedjur förrän man känner att man verkligen inte vill och trivs med det längre, när man verkligen inte alls känner sig bekväm med det samt typ att gosedjuret mest bara är i vägen i sängen plus att man verkligen känner att man inte alls behöver ha det hos sig i sängen längre (lite svårt att förklara exakt, men man kan få en sån känsla haha) - och detta kan ju då vara individuellt för alla, i vilken ålder man känner så, och därmed har blivit typ "för gammal" för att sova med gosedjur. Fast sen kan det ju såklart fortfarande skifta - till att man plötsligt behöver ha sitt/sina gosedjur hos sig i sängen igen och det behöver säkert inte va nåt konstigt med det heller. För min del kunde det hända att jag sov med mitt favoritgosedjur i sängen en bit upp i tonåren vissa nätter när jag kände mig extra ledsen och/eller orolig osv.

Okej, intressant att höra.

Men sen är det en stor skillnad på ?jag vill inte gå hem, det är mörkt och jag är rädd, kom och hämta mig med bilen? och ?jag vill sova med ett gossedjur för det är läskigt att ligga här i sängen på natten?.

En viss skillnad är det väl dock, men fortfarande inget fel med att känna sig mörkrädd när man ska lägga sig o sova.

Det är en gigantisk skillnad. Första situationen är någon som försöker spela på att vara rädd och försvarslös för att barnet är för lat för att ta sig hem själv. Andra situationen är ett barn som är ärligt och tycker på riktigt att mörkret är läskigt (vilket det är

Fast å andra sidan - i vissa sammanhang kan det snarare vara som så: att ute i mörkret kan det vara farligt PÅ RIKTIGT!!!, man kanske kan riskera att bli rånad, nerslagen, våldtagen eller bara träffa på lite sådär allmänt skumma typer helt enkelt, eller kanske gå vilse...(beror väl på vad exakt för ställen man befinner sig på...)medan i sängen när man ska sova är det nog ofta ingenting farligt egentligen, även om det ändå verkligen kan kännas så, men det behöver ju såklart ändå inte vara något fel i sig att känna så då heller.

Jag är snart 50 år och om jag är ensam hemma när jag ska sova kan jag fortfarande tänka att jag måste titta under sängen innan jag lägger mig för att se att ingen gömmer sig där :) 

Jag var extremt mörkrädd fram tills jag fyllde 30 ungefär. Jag fick sova med alla lampor tända i hela huset =D. Min man har lyckats avvänja mig succesivt efter jag fick mitt första barn. då kände jag också att jag var tvungen att bita ihop för hennes skull. och nu kan jag sova i mörker. Det kan ändå hända ibland att jag får tillbaka känslorna och måste väcka min man gå ett varv osv. Det  är nog ganska vanligt. 
Men jag var extrem Hoppas det går över för henne!

Skulle nog enkelt svara ja, det är inte onormalt i varje fall. Vilken smart 11åring som hittar en lösning på detta. Att ta till ett gosedjur när det inte känns bra är jättebra tycker jag.