Vad säger det om mig att jag inte har några vänner?

Det säger inget om dig. Det verkar vara vanligare än man tror. Jag har också tappat alla vänner dels pga flytt och dels pga rensning pga att jag drogs till fel sorts vänner, såna som tryckte ner mig. Känner mig ensam mest för jämnan. Önskar jag kunde dela vissa saker med vänner och bara ringa och prata ibland. De på jobbet har nog börjat tycka det är konstigt att jag aldrig gör något på helgerna.

Men liksom är det verkligen så att ALLA brudar få fina tal från vänner? Liksom "bästa tjejgruppen" och puss och kram? Är inte det en modern FB-konstruktion? Ytligt och inget att betyda?

Det säger mig att det är vanligt. Jag är i liknande situation fast har haft vänner på alla platser jag flyttat till.

Dock är jag ju ingens bästa eller närmaste vän trots att jag räknar alla dom som mina närmaste.

Jag har försökt lära känna nya vänner på den nya orten jag flyttat till men pga omständigheter har det bara blivit genom internet och jag måste säga att det är sämst.

Antingen är det folk som aldrig vill/kan ses och är jätteblyga/tillbakadragna eller så är dom alldeles för på och beter sig som att man redan är polare efter en enda fika. Får ingen chans att lära känna lite lagom utan efter en enda träff är det flera som tycker att dom kan höra av sig jättemycket och förväntar sig samma sak av mig.

För mig växer vänskap fram, gillar inte hur det utvecklas när man ses på det sättet med någon man varken jobbar, pluggar eller bor granne med eller träffat på nån tillställning.

Samma här. Jäkla Facebook påminner mig om hur mycket närmare jag var gamla studiekamrater för 7-10 år sen. Jag tycker lika mycket om dom fortfarande men vi har slutat ses. Då hälsade vi på varandra och pratade mycket. Sen var det bara jag som tog initiativ och så ebbade det ut.

Nu verkar det som att jag är mycket mer intresserad av att vara vänner än vad dom är.

Tycker inte det är lika roligt med nya vänner som dom gamla faktiskt medans det verkar vara tvärtom för dom.

Jag tycker Facebook är jättebra eftersom man fortfarande kan vara vänner även om man inte hinner ses så ofta. Utan Facebook hade min vänskapskrets var mycket mer begränsad.

Håller du själv kontakten? Jag har fortf kontakt med ett par vänner - de jag själv vill ha fortsatt kontakt med. Och vi träffas ett par gånger om året. Lika skoj varje gång. Så lite är ju upp till en själv också. 

Är 70-talist och har knappt en enda vän förutom mina föräldrar. Är inte förtrolig med någon

Min enda riktiga vän dog hastigt och oväntat när jag var drygt 20 år och det har blivit en livssorg jag har haft svårt att hantera.

Har heller ingen flickvän och emellanåt är ensamheten väldigt påtaglig.

Fan, vad jag känner igen mig!
Jag har det nästan likadant, förutom något stort kyrkobröllop som väntar, vi har sagt att när vi gifter oss ska vi göra det utomlands bara vi två. 

Men det där med att inte ha några vänner och en sambo som förväntar sig att jag skaffar mig det... Det känns som om han tror att det är något fel på mig, ibland känns det nästan som om han ångrar att han blev tillsammans med någon som är så "defekt" att hon inte ens har någon som vill umgås med henne, och jag såg hur chockad - för att sedan bli fundersam - han var när han insåg att jag inte har en enda vän.

Sanningen är att jag trivs bra utan några vänner. Att umgås med andra människor dränerar mig på energi, vilket gör att jag tycker att det är skönt att slippa det. När jag hade vänner i tonåren och tidiga 20-årsåldern tyckte jag att det var roligt att umgås ett tag, men när de ville umgås för mycket och länge tyckte jag att det var riktigt jobbigt.

Konstigt nog känner jag inte samma sak inför att ha en sambo/pojkvän. Jag har alltid varit bästa vän med mina sambos/pojkvänner och nöjt mig så.
Jag hade gärna haft några vänner ändå som jag kunde ringa om jag hade det jobbigt och prata av mig med, eller ha någon rolig tjejkväll någon gång... Så länge de inte var för "plåstriga" och förstod att jag behöver min space. Tyvärr är det svårt att hitta bra vänner, särskilt i min ålder (tidiga 30-årsåldern).

Jag tror inte att det är något fel på dig och tror att du är en trevlig tjej! 

Har typ inte heller några vänner. 27 år idag i en liten stad i norra norrbotten var alla känner alla och det finns inget att göra. Så det känns extra svårt att ens försöka träffa några nya vänner, speciellt när jag är väldigt blyg i början.

Jag skaffade barn tidigt så mina vänner undvek mig för de festade och levde livet medans jag böt blöjjor.. Hoppas att de blir ensamma när det är deras tur att skaffa barn och jag redan är klar med det >

Hur är ett UFO?

Skönt att höra att det är fler än jag som har svårt att skaffa vänner! Jag har väl typ en person jag skulle kunna kalla vän, men vi står inte varandra särskilt nära. Han är extremt privat av sig och öppnar sig inte för andra. Sedan har jag också några få bekanta som jag träffar någon gång ibland. Jag vet verkligen inte hur man skaffar vänner. För vissa är det så enkelt, men för mig är det omöjligt? Det är ett mysterium för mig. Jag tycker verkligen att jag har försökt. När jag träffar en ny person jag trivs med, brukar jag föreslå att vi ska hitta på något. Det brukar resultera i att vi träffas, har trevligt och sedan hör inte personen av sig mer. Ibland hör jag av mig igen, vi träffas igen och sedan kan det hålla på så ett tag tills jag tröttnar på att vara den enda som visar intresse för vänskapsrelationen. Jag fattar inte vad jag gör för fel.

Som tur är är jag introvert och har inget behov av att ha många vänner, men att i alla fall ha NÅGON vore ju trevligt. Lyckligtvis har jag partner, så jag känner mig inte direkt ensam. Min partner har vänner och de har respektive, så jag hoppas lära känna dem mer och att vi ska kunna umgås i par. Även vi planerar att gifta oss och jag inser ju att det bara kommer att vara mina systrar på min möhippa. Det känns lite tråkigt. Men egentligen känns det just nu jobbigt att inte ha vänner mest för att man förväntas ha det. Jag bara väntar på att mina partner ska fråga varför jag inte har några vänner.

Oavsett om man har vänner eller ej..det var kul när de kom på besök..men trevligare när de gick.. :)

Håller med

Jag har inte heller några vänner kvar. De flesta försvann när jag fick barn, en nära vän sa upp kontakten när hon hittade tillbaka till sin gamla bästis och mina 2 nära vänner jag hade förra året så upp kontakten när jag blev lycklig och träffade min sambo, de så upp kontakten med orden "du är dum i huvudet". Några egna vänner så att säga här jag inte men däremot har jag bra kontakt med grannarna o byn där vi bor (jag nyinflyttad och sambon har bott här i 10 år) och de är allt från typ 30 uop till pensionsåldern. :)