Bjuder ni era barns kompisar på middag/lunch?
Som rubriken lyder, bjuder ni era barns kompisar på middag/lunch? Jag gör det förutsatt att kompisen inte har gångavstånd hem och besöket är planerat.
Som rubriken lyder, bjuder ni era barns kompisar på middag/lunch? Jag gör det förutsatt att kompisen inte har gångavstånd hem och besöket är planerat.
Bjuder på mat om någon av barnen har kompisar med hem direkt från skolan. Annars inte. Dels är vi stor familj och jag vill gärna äta med barnen i lugn och ro. Grannbarnen och andra kompisar som kommer oanmälda och leker får äta hemma.
Men är det vanligt att ensamma kompisar får sitta och vänta på rummet medan familjen äter? Det låter helt absurt i mina öron och är inget jag minns från min egen uppväxt, inte ens fån gymnasiet (för jag förutsätter att det gäller ungdomar och inte barn). Är kompisen kvar över middag så bjuder man väl?
Under min uppväxt så var jag hemma hos mina kompisar och åt middag hos de och de var hemma hos oss och åt. Det var liksom naturligt för mig så det har blivit så för mina barns kompisar också de får gärna stanna på middag om de vill.
Jag/vi lagar alltid mycket mat. Rester blir till matlådor eller lunch dagen efter. Vi är 9 personer i familjen och om det är 7 barn eller 10-12 barn som äter idag spelar ingen större roll. Som någon nämnde tidigare så äter ju våra ungar också borta hos kompisar så det jämnar ut sig i längden.
Me det duger inte som middag till tonåringarna du anser man ska utfodra?
Jag har aldrig varit i en situation där det enda vi har hemma är flingor.... Och som sagt så tar jag hellre flingorna själv. Gästfrihet liksom.
Vem snackar var dag och så många ungar var dag?
Nu svarade du iofs inte på min fråga... Att inte ha råd är en sak, jag har aldrig sagt att man ska ruinera sig på kuppen. Men har man en tjatare ekonomi är det ganska lätt att inte ha sex ungar på besök varje, varje dag och att de kommer vid middagstid. Lite extra frukt eller frallor(för att inte tala om hembakt) till mellis att bjuda på kostar inte så mycket. Man får tänka till, men som sagt aldrig ruinera sig. För det har jag aldrig sagt.