Mola vid första graviditet

Ville berätta min historia, det som förändrat mitt liv nu bara på mindre än en veckas tid.

Precis som rubriken lyder så är det precis vad som hänt mig och min kille. Vi fick i mitten på januari reda på att vi va gravida, oplanerat men vi var väldigt glada. Jag hade lite små bruna flytningar som började komma till och från från v.9 (inget mer än att det kom på pappret när jag torkade mig).

Vi hade tid för KUB ultraljud den 16/3 där de kunde konstatera att det inte fanns något foster, jag hade en dålig magkänsla redan innan vi åkte in att något var fel och att jag inte skulle bli förvånad om det var tomt. Därav blev min reaktion till barnmorskan som hjälpte oss med ultraljudet ?Jaha, ja det är väl så det är?, hon måste tänkt att jag va den okänsligaste människan som finns på denna planeten. Bröt ihop så fort vi lämnat byggnaden.

Vi fick tid för att göra ett VUL på måndagen efter den helgen den 19/3, så de kunde konstatera samma sak samt ge mig tabletter för att ta bort de som fanns kvar, alltså göra en abort på eventuella ?rester?. Vi gick in jag bad till gud hela helgen att det kanske fanns något, vilket jag egentligen visste att det inte gjorde, bad om att jag iaf bara skulle få ta piller och slippa skrapning om nu det inte skulle finnas något. Konstaterat och klart det fanns ingenting där, hon frågade om jag hade mått mkt illa vilket jag sa att jag hade till och från. Hon kollade ett ganska bra tag. När hon va klar så satte vi oss ner och hon sa att hon misstänker att det aldrig funnits något foster och att denna graviditet är en såkallad MOLA. Jag minns att jag skrollat förbi det i forum jag läst men inte tagit in och läst va de va. Hon förklarade då och jag blev lika chokad igen, jag skulle behöva gå igenom ett ingrepp där jag skulle bli sövd och skrapad.

Hon skickade en remiss till Danderyd och sa att de kommer höra av sig om något dagar och du kommer få en undersökning till att börja med och sen kommer du få en operationstid några dagar efter de. Detta va en skräck för mig, har aldrig blivit sövd och de ända jag kunde tänka just då va, nu kommer jag att dö, jag får inte bli mamma och jag kommer att dö, jag kommer inte vakna ur narkosen. Men va precis som vid första ultraljudet lite stel och okänslig och ?tack och hej!?. Bröt ihop såfort vi kom utanför byggnaden.

Vi åker hem, jag gråter och gråter, några timmar senare ringer Danderyd och säger att de ringer för att jag har en inbokad operation dagen efter alltså 20/3 inte ens 24h efter vårt besked på VUL hos barnmorskan. Jag fattade ingenting och sa att jag har då inte fått info om att jag ska opereras dagen efter utan att jag först skulle få tid för undersökning och sen efter de få en operationstid och då hade de blivit missförstånd om vad som framförts till mig och inte men det fanns iaf tid för operation redan dagen efter. Ångesten fylldes i varje millimeter av min kropp. Varför skulle vi få gå igenom detta, vi är 24 och 26 år gamla, vår första graviditet och det är 1 på 1000 personer som får en sådan här graviditet.

Men den 20/3 va det bara åka in, på med sjukhusrocken och nättrosorna, de jag trodde jag skulle få sätta på mig första gången vid förlossningen i slutet av september. Fick ligga och vänta ensam i ca 3,5h innan jag kördes ner till operation, där blev jag fastspänd med benen i en gynstol, låg och visade allt rakt upp i vädret för 4 okända människor utan att ha kunnat ha någon som man kände sig trygg med vid sin sida. Somnade in och vaknade upp, allt va klart och jag hade överlevt, efter detta kände jag en lättnad och en otrolig sorg, en lättnad över att ingreppet var över, en otrolig sorg att inte få en normal graviditet, att inte få bli mamma som jag trott att jag ska bli under 2018 de senaste 3 månaderna, inte få se min kille bli den underbara pappa jag vet att han endag kommer att bli. Jag hade ju ställt in mig på att de skulle ske om lite mer än 6 månader. Men nu va de bara slut, drömmarna man haft va krossade. Besviken på att jag knappt fick någon information mer än att ?ja de har väl gått bra? men det verkade inte som någon visste så mkt mer än så.

Status idag det är den 21/3, mår förvånansvärt bra såhär dagen efter operation. Har inte ont, (peppar, peppar ta i trä) och blöder väldigt lite, psyket går upp och ner, tror inte jag insett till 100% att det inte kommer någon bebis i höst, men de kommer väl komma lire mer steg för steg. Man får låta det ta den tid det tar. Jag kommer göra en uppföljning på mitt hcg värde nästa vecka. För att se så de har sjunkit *HOPPAS* så det inte finns något kvar där inne. Sen kommer jag få en analys på de som de skrapade ur, se om de till 100% var en MOLA är det godartat eller är det något dumt (detta kommer va min nya ångest fram tills att jag får svar), hur lång tid kommer det att ta innnan vi får försöka bli gravida igen? Har hört allt från 6 månader till 1 år efter skrapning, detta pga risken för att det skulle bli ännu en MOLA om det går för fort. Kommer få ta blodprov engång i månaden tills värdet är på 0 sen ska de stanna där också.

Håller tummarna och ber er alla andra snälla själar att hålla tummarna för oss att det är en god MOLA som vi snabbt kan lämna bakom oss för att gå en ny chans att försöka oss på att få ett mirakel.

Ni som har orkat läsa TACK! TACK för att ni orkade läsa! ??

Är det någon som går igenom samma sak som vi gör just nu? Berätta gärna! Dela med er av era historier ??