Jag känner mig vilsen
Hej! Jag behöver lite opartisk respons från utomstående om någon vill vara snäll att ge mig det. :)
Jag träffade en kille på en dejtingsida för ca 2 månader sedan. Lite över en månad senare och efter ett flertal dejter samt kontinuerlig kontakt via internet så blev vi ett officiellt par på hans initiativ. Vi har alltså varit ett par nu i ca 3 veckor. Jag tyckte att det gick lite snabbt med att bli officiella. Trots detta sa jag ja, och det kändes lite sådär i början, men jag har nu landat i det. Vi kommer väldigt bra överens och det kändes väldigt rätt, men nu har jag börjat tveka.
Vi bor i olika städer och träffas så gott som varje vecka då han inte jobbar och jag också är ledig. Han har aldrig varit i ett förhållande förut, och han fyller 24 i år. Jag har nyligen fyllt 19 och har varit förhållanden förut.
I måndags var vi ute en sväng på krogen, vilket slutade lite kaosartat. Han ser väldigt bra ut och blev stött på av (två) killar.
Han verkade bli glad över uppmärksamheten när kille #1 visade intresse från andra sidan baren, och sa "vad roligt det är med bekräftelse. Men jag borde nog inte titta på honom för jag vill ju inte få honom att tro att jag känner likadant". Jag höll med min pojkvän och framförde att JAG också tycker att han är snygg (och med en ton som subtilt meddelade att "räcker inte det med att jag tycker det? Du är ju med mig").
Nu kommer det verkliga problemet här:
Vi träffade på en gammal kompis till mig utanför baren, som hade med sig sitt sällskap av ett flertal vänner. En av hennes killkompisar blev väldigt på min pojkvän, och min pojkvän markerade att han inte är singel, och att jag är hans flickvän. Jag presenterade mig och talade vänligt med snubben och vi kom bra överens, tills det att han började fråga om han "får kyssa min pojkvän" och "låna min pojkvän". Jag markerade att nej, det får han inte.
Jag pratar lite med min vän ett tag och vänder mig sedan om mot min kille. Rätt som det är står han och snubben en bit bort och hånglar. Vad jag ser så gör inte min pojkvän något motstånd, utan det är jag som måste avbryta och fråga vad det är som försiggår? Min vän reagerade lika chockartat som jag.
Snubben försvann, och jag och min kille pratar igenom det som hände. Han sa att det var snubben som kysste honom och att han inte riktigt visste vad han skulle göra. Han blev "ställd" och "kände inte någon attraktion till honom alls". Han sa förlåt och att han älskar mig och bara mig. Efter ett tags pratande och jag sagt att det är okej, så går vi inomhus igen, där min vän och hennes sällskap nu också befinner sig.
Jag lämnar min kille ett tag för att köpa något att dricka vid baren med min vän. När jag återvänder till min kille, så står han och dansar i ett hörn med snubben och min killes skjorta är uppknäppt. Jag tittar frågandes på min kille och han knäpper snabbt sin skjorta igen. Som om han känt sig påkommen. Jag säger åt snubben att dra åt helvete, och det gör han. Sedan tar jag min kille i handen och går fort ut därifrån. Vi bestämmer oss för att dra oss hemåt.
Vägen hem var tystlåten från båda parter. Tankarna snurrade i mitt huvud och jag kände mig helt tom och rentav illamående av ångest. När vi kom hem frågade han vad som var fel. Jag svarade inte, och vi la oss i sängen. Jag kände inte för att prata. Jag ville mest försvinna. Han tog mig i handen och somnade långt före mig.
Vi pratade om detta dagen efter när han skulle hem. Han sa att "vi borde prata" och att jag "verkar kall".
När jag berättat om allt jag skrivit ovan, så sa han att han "kände på sig att det handlade om det".
Jag tog upp mina gränser gällande otrohet och vad jag tycker är okej och inte. Han höll med och verkade geniun när han bad om ursäkt. Han påstod att han känner sig dum och aldrig velat såra mig, samtidigt som han blev tårögd och vilade ansiktet i händerna. Han validerade också mina känslor och höll med mig om att det som hände inte var okej.
Vi pratade lite mer om detta på sms och han konstaterade att han älskar mig (igen) och att han inte fattar att han gjorde något som inte följer hans värderingar.
Både igår och idag tycker jag att han spelat lite svår på sms. Han lägger ut diverse inlägg på sociala medier men hör inte av sig mycket till mig. Han skrev inte ens godnatt igår och tog inga direkta initiativ till konversationer och samtalsämnen.
Idag var det jag som fick ta initiativ till kontakt (igen), för ca 2 timmar sedan, då det kändes som ångesten och övertänkandet skulle ta död på mig. Jag ville ha svar på hur han har det och om han mår bra, och varför han inte hört av sig på hela dagen. Han svarade någon timme senare och påstod att han just slutat jobbet, att han fick jobba över pga att han fick ta någon kollegas pass (vilket han likaså fick göra igår, fast en annan kollegas?). Jag kontrade därefter lekfullt med en fråga om ifall han inte haft någon rast så att han kunnat skicka iväg ett meddelande till mig. Det är alltså klart att han har haft rast, jag har sett honom aktiv på sociala medier under dagen. Han förklarar att han haft fullt upp, även på rasten. Han verkar för tillfället engagerad i att föra en konversation med mig på eget intitiativ, vilket inte alltid är förekommande.
Jag känner mig väldigt nere. Vi poängterar ofta att kommunikationen är viktig, men jag känner inte för att så gott som oftast vara den som tar initiativet till detta, och/eller upplevas som "för på", trots att vi är ett par och jag anser att det inte ska finnas några spärrar på den fronten om man nu väljer att gå in i ett förhållande. Jag tror inte han riktigt vet vad ett förhållande innebär exakt, då jag som sagt är hans första. Jag skulle dock påstå att han är en mogen individ. Vi är väldigt lika till personligheterna och tankesättet, och det är nog det som gör att vi klickar så bra.
Kan någon ge opartiska synpunkter på vad allt detta kan innebära?
Jag vet inte om jag överreagerar och om jag har tänkt för mycket tills det faktum att jag mår så dåligt som jag gör nu.
Tack så jättemycket på förhand! Ursäkta att det blev så långt.