Vet inte riktigt hur jag ska orka leva. Känns som att jag är livstidsdömd att ses som en korkad jubelidiot och samtidigt förväntas älska situationen och förutsätts tycka det är det bästa som någonsin hänt mig, att mitt liv förstörts. Vill egentligen vara glad och självsäker, göra mig upprättelse och visa mig duglig. Bryta helt med den idiotstämplade person som inte alls är jag egentligen, dödförklara och byta namn och börja om.
Men "får" inte vara mig själv. Känns som att jag borde fortsätta hata mig för att lojt kunna "trivas" i detta öde så som förväntas.
Mådde dåligt i perioder som liten och riktigt illa under tonåren, ätstörningar, självhat och obefintlig självkänsla. En sådan tjej kan man utnyttja för hon tillåter sig inte att sätta sin egen vilja främst. Mycket användbart för en som söker ett "bättre liv" i Sverige men vars, tydligen, ihopljugna flykthistoria inte rönt framgång hos myndigheterna.
En osäker trasig tjej kan man ge uppmärksamhet och sedan skuldtynga, pressa över gränsen att skaffa barn fast hon inte vill. Då har man ett nytt skäl att få stanna. Vad är alla hennes nej mot gråt och skräckhistorier om att man kommer bli fängslad och torterad om hon inte går med på det utan hellre vill gå klart gymnasiet? Och hon är ju så udda att detta är hennes enda chans att bli omtyckt, ingen annan skulle minsann kunna stå ut med en sådan konstig tjej.
Efter att ha blivit dumförklarad och utslängd hemifrån och sedan efter många år av att spela med och försökt låtsas stå för idiotiska "val" och dolt hur illa det varit är den tiden slut.
Jag är inte den där lilla idioten som låter sig trampas ned och "står för" saker utan att kunna argumentera utan bara ser ned i marken, för att det egentligen inte är hon utan någon annan som vill.
Jag inte prata om det. Isolerar mig. Vill inte bli känd som "hon som har barn" på högskolan där jag idag är en av de duktigare på en svår mycket mansdominerad utbildning. Inte gärna i andra sammanhang heller. Tror att folk får massa förutfattade meningar, dels tycker synd om och ser ned på en som inte är fri och obunden utan har gjort det totalt inkompetenta valet att kasta bort friheten, och dels förutsätter hur det gått till (typ varit kär, lycklig och innerligt velat) samt hur man tänker och känner. Vill inte ses som någon jag inte är, men kan ju inte vara öppen med sanningen heller. Man går inte runt och pratar om att man mår dåligt och skäms för att man har barn.
Kan man då skaffa vänner om man inte kan vara sig själv, för att ens personlighet inte går ihop med livet man måste leva? Lever låtsasliv just nu, låstas vara den fria människan jag skulle varit (om polisen varit effektivare med utvisningar) i fantasin och när jag är ensam, men kan inte låta folk få veta för mycket om mig och förblir just ensam. Mår allt sämre, trodde att det skulle bli bättre när jag fick egen lägenhet och började på en fin riktig utbildning men känner allt oftare hopplöshet. Bara fortsätter isolera mig, borde försöka ta mig ur men går det?
Kommer inte folk bara tycka jag är en äcklig idiot och/eller en hemsk människa som inte stortrivs med att vara bunden på livstid sedan 18 års ålder?
