Din syn på detta?

Först och främst så bör du skapa en viss ordning för dig själv, i detta kaos.

Ta fram papper och penna. Skriv ned det du vet, gör en kronologisk ordning på saker och ting, ungefär som du beskriver det i ditt första inlägg. Annars är risken att allt bara blir en sörja och du börjar tvivla på dig själv, det du vet, vad din sambo har sagt och när.

Sen håller jag med många ovan; låt inte detta bli ett "familjesamtal". Du har uppenbart väldigt mogna och starka döttrar, men de ska inte vara bollplank vare sig till dig eller din sambo!

Oavsett om ni är gifta eller inte så måste ju frågan om skilsmässa/separation upp på bordet. Just nu så låter det snarare som att ni pratat om "vem ska flytta ut?".

Du måste bestämma dig för om du orkar, vill, tror att det är värt att kämpa för er relation. Sen måste även den frågan upp på bordet så att din sambo kan ge sina svar och tankar på det!

För vad vet du, jo, att din sambo lever något slags "dubbelliv" - hon har kontakt med andra män, hon finns "tillgänglig" på diverse chat/dejtingsidor. Frågan är varför? Sen när?

Jag skulle i ett dylikt läge ha "tusen frågor" jag skulle vilja ha svar på! Och skulle säkerligen komma med ett och annat mindre lämpligt påstående också!!

Speciellt efter det du beskriver om er lördagkväll... och 12timmar senare så briserar en rejäl relations-bomb vid frukostbordet.

Ryck dig själv ur förvirringen och se "nyktert" på det hela. Ställ de frågor som måste ställas! För att skapa en struktur, skriv ner de på ett papper. Kräv att få svar. Vill din sambo inte svara, so be it. Men se till att frågorna ställs.

Ta kontroll över separationen om det blir så, ta kontroll över detta med flytt. Du skriver inget om hur ert boende ser ut? Finns det ett ägande? Hyresbostad? Samboegendom? Se till att skaffa dig koll på saker och ting.

Sen måste ju även dessa frågor tas med din sambo. Tuffa till dig! Hur har hon tänkt sig? Hur f-n tänkte hon? Ge henne en liten schysst "guilt-trip" kan jag tycka...

Behöver du stöd, samtal, eller annat. Ta kontakt med din Kommun, kyrka eller annan "jourhavande" resurs.

Jag har ikväll tagit upp med henne just det flera nämnt, både här i tråden och människor i min närhet, att varför är det jag som ska flytta på mig? Att det logiska vore väl faktiskt att det är den som ställt till det, den som placerat en dynamit i förhållandet och tänt stubintråden rimligtvis bör vara den som känner ansvar att flytta på sig.

Detta har vi diskuterat. Vi bor i en stor lägenhet som vi hyr. Allting har vi köpt och införskaffat tillsammans. Vi har betalat lika mycket av kostnader varje månad, och ska jag hårdra så har jag betalat 75% de senaste åren, och hon 25%, men tänker inte använda det som slagträ, jag har i alla fall bidragit med minst lika mycket.

Men nej, hon skaffade lägenheten själv från första början, och jag flyttade in hos henne, så därför ser hon ingen anledning till varför hon skulle vara den som flyttar.

Det är ett argument, men känns inte speciellt hållbart ur moralisk och ansvarstagande synvinkel.

Ge mig din syn på detta!?

Efter 20 år tillsammans, i med och motgång, och tre vackra barn ska vi separera.

Det är lite mer än två veckor sen nu. Hon pussar mig, vi kramas när vi går förbi varandra, hon säger som hon alltid gjort när hon känner min kroppsdoft, vilken känsla i hela kroppen hon får, vi sitter bredvid varandra i soffan, håller handen. Som ett par med andra ord. I alla fall så som vi som par gjort i 20 år.

Detta var en lördag.

Söndag morgon, alltså en så där 12 timmar senare än det jag beskrev ovan.

Jag sitter själv vid köksbordet och dricker kaffe. Alla andra sover fortfarande.

Det plingar till i hennes mobil. Inget märkvärdigt med det. Det gör det ofta, precis som i min.

Hennes mobil ligger så till att jag ser hela skärmen.

Jag ser att det är hennes messenger.

Normalt sett känner jag igen varenda profilbild i och med att det är ungefär samma vänner på facebook som jag själv har.

Känner dock inte igen den här profilbilden, så jag bara sträcker på mig för att se vem det var.

Ser att det är från en man, och det han skrev fick mig att inse att saker och ting jag inte haft en aning om pågått ett tag.

Hela magen drar ihop sig, jag blir alldeles matt och darrig. Klickar på konversationen och ser att hon, hon som sagt 12 timmar tidigare hur hon älskar mig, hade skrivit och föreslagit en kryssning tillsammans, bara de två.

Kan knappt tänka klart. Skjuter tillbaka mobilen dit där den låg.

Hon vaknar och kommer och sätter sig.

Jag visar vad jag sett. "Ja!" säger hon, det är ungefär allt.

Jag skakar i hela kroppen av ångest.

Hon berättar att hon tänkt ta det här med mig själv.

Vi bestämmer att jag ska bo kvar tills jag hittar ett eget boende, både för barnens skull, men även för att jag inte ska behöva hasta iväg nånstans på ett par dagar.

Där, just i den stunden där, där skars känslomässiga band i tusen bitar.

Dock slocknar som bekant inte känslor så där på ett par dagar, som från ingenstans.

Med alla tankar som snurrar, ett hjärta som känns som någon kört över med ett tåg ska jag försöka hålla mig lugn, tänka konstruktivt.

Samma dag kring kl 17 ringer han henne. Hon säger till mig "Jag måste ju ringa tillbaka förstår du, va?".

Hon går ut och ringer, och jag blir kvar inne, med overklighetskänslor. Kunde knappt tro att det hände på riktigt.

Jag har bara våra två äldsta döttrar att prata med. Har i princip inga vänner eller nån annan att vända mig till, och på ett eller annat sätt var jag tvungen att få prata om allt, få det ur mig.

Min äldsta dotter ringer utan min vetskap upp den här mannen ifråga, och berättar för honom vad hon tycker. Han ger henne ett förtäckt hot, att "Pressa mig tillräcklig så blir jag inte rolig alls att handskas med!".

Detta vet hon om, min fru eller vad jag nu ska kalla henne.

Hon anser dock att alla ska som hon själv uttrycker det "skita i vem hon vill ha att göra med!".

Efter några dagar kommer hon fram till att vad den här mannen gör är att spela ett spel, ett spel där han manipulerar både vår dotter och henne själv, för att skapa konflikt de två emellan.

Hon säger till både mig och min dotter att "Honom vill jag aldrig mer ha att göra med!", och håller själv med om att, ha kontakt med honom igen vore att spotta vår äldsta dotter i ansiktet.

Vi pratar några dagar senare med barnen om hur dom vill ha det, ifall dom anser att det är en god idé att jag bor kvar tills jag hittar ett boende. Det tyckte dom. Näst äldsta dottern flikar in "Men inget skrivande med andra under den tiden!", vilket min fru direkt svarar på med "Det har ingen som helst betydelse. Det ska ingen bry sig om.".

Man kunde kanske känna efter 20 år tillsammans att de månader det handlar om innan jag har eget boende och bor kvar, att det gick att visa så mycket respekt att man avhåller sig från att skriva med andra män under den perioden.

Ett par dagar senare säger hon, "Jag ska gå en sväng!". Kommer tillbaka efter en halvtimme och berättar att hon gick iväg för att prata i telefon med en man hon träffat när hon var ute på krogen.

Både jag och barnen är precis förvirrade av allting, och undrar vad hon håller på med.

Hittade henne på en dejtingsida för en vecka sen uppe på allt h**vete som redan varit.

Vår 14åriga dotter hade sett detta när hon skulle använda hennes webläsare på hennes mobil, och kom och berättade för mig att "Mamma skriver med massa män på badoo!", och hon skriver med nån på messenger, och även med "xxx", vilket är mannen som uttalade hotet mot vår äldsta dotter.

Jag håller på och falla sönder i bitar.

14åriga dottern sa till mig "Pappa, du ska inte lägga mer energi på mamma!".

Jag har tagit upp med min fru, eller exfru, eller vad man nu ska kalla det hur extremt respektlöst det är att göra allt det här mitt framför ögonen på mig, och på våra gemensamma barn. Har berättat hur det sårar mig.

Är det bara jag, eller är det något konstigt att jag känner mig precis förvirrad av allt som händer, ocg känner mig så bottenlöst respektlöst behandlad?