Gillar män svaga och ynkliga kvinnor mer?

Jag är en kvinna kring 40 som dejtar friskt sen ett par år. Jag ser hyfsat bra ut och är social, charmig, glad och flörtig och jag har inga större problem att attrahera män. Men när det kommer till mer seriösa relationer så går det sämre. Jag har noterat att männen jag träffat verkar bli mer intresserade när jag är sårbar, ynklig, skadad eller trasig på nåt vis än när jag är som jag är oftast; självständig, stark, glad, positiv och drivande. Jag ger några exempel.

Man A

Vi träffas under en period där jag verkligen mår bra. Jobbet är toppen, jag har rikt socialt liv och jag verkligen stormtrivs med mitt singelliv. Han är mest drivande till en början men blir sen mer avslagen, oengagerad och lite kylig. Jag är precis på väg att låta det rinna ut i sanden när vi av en slump råkar stöta på varandra ute på stan. Jag har precis fått dåliga nyheter och kan inte hålla tillbaka tårarna när han kommer fram och hejar. När han ser att jag är ledsen förändras hela hans attityd. Plötsligt är han väldigt mån om att trösta och ta hand om mig. Bjuder med mig hem flera kvällar på raken och tjatar om att jag ska stanna kvar när jag är på väg att gå. Han är ömsint och omhändertagande men samtidigt lite nedlåtande. Mycket ?lilla gumman?. Han vill gosa och kramas mycket och håller mig när jag gråter. Efter ett par veckor av intensivt umgänge, när jag hämtat mig från de dåliga nyheterna och känner mig gladare, så tappar han intresset igen och slutar helt att höra av sig.

Man B

Dejtar några månader. Jag är mer drivande till att ses medan han lägger mycket tid och fokus på sitt företag. När jag skadar mig under en skidresa och måste ligga på sjukhus ett tag har han plötsligt mycket mer tid att ses och ta hand om mig. Han skjutsar mig hem från sjukhuset och fixar framkomligheten i min lägenhet. Handlar mat åt mig och hjälper till med tvätt och städ. Han verkar genuint tycka om att ta hand om mig. Men när skadan läkt och jag kan ta hand om mig själv så blir återigen företaget mer intressant och han har sällan tid att ses och slutar till slut höra sv dig helt.

Man C

Han är mycket mer drivande än mig. Vill ses hela tiden och börjar snabbt prata om en framtid tillsammans. Han visar tidigt att han ogillar att jag har ett eget liv utan honom. Vill ogärna att jag utför min hobby eller umgås med vänner. Jag börjar så smått se tendenser till kontrollerande och nertryckande beteende. Han har låg sexlust och vill gärna få det till att det på nåt sätt är mitt fel att jag tar initiativ till sex. När jag går in i väggen och får en utmattningsdepression pga ohållbar jobbsituation så ändras hans beteende. Han pysslar om mig och tröstar. Är varm och omhändertagande. Plötsligt vill han ha sex hela tiden, särskilt stunder då jag är ledsen eller stressad. När jag repar mig från utmattningen och känner mig stark och glad och trygg i mig själv igen så tappar han åter sexlusten och svartsjukan kryper tillbaka.

Man D

Vi var gifta i femton år. Våra bästa perioder som kärlekspar var under de perioder då jag hade svackor pga arbetslöshet, förlossningsskador, småbarnstid och nedstämdhet. De perioderna var han pålitlig, engagerad, kärleksfull, passionerad, varm och omhändertagande.

Under perioder då jag hade det bättre på ett personligt plan; karriärsprång, vältränad, bra självförtroende och ett regelbundet socialt umgänge, är de perioder då förhållandet var som sämst. Då blev han opålitlig, klängig, tjurig, svartsjuk och ogin.

Man E

Dejtar jag nu sedan ett par månader. Han säger att han verkligen tycker om att jag är så självständig, positiv och humoristisk. Han säger att han längtar efter mig när vi är ifrån varandra men han är inte direkt den som driver relationen framåt. Jag tar de flesta initiativen till att ses och höras. Enda gången jag känt verkligt engagemang var när min pappa blev sjuk och jag var jätteledsen och oroad. Då hörde han av sig ofta och ville ses och ta hand om och trösta mig. När jag är glad och avslappnad så upplever jag det som att han tycker om att vara med mig men att det ändå finns nån slags distans. Men stunder då jag visar mig sårbar eller känslig då kommer han närmre och visar mer intresse.

Nån dom känner igen sig? Är det jag som har en outhärdlig personlighet när jag mår bra och är trygg i mig själv? Eller är det männen som har nåt slags inbyggt behov av att känna sig överlägsna? Varför hävdar dessa män att de söker ?självständiga, självsäkra kvinnor med skinn på näsan? när de i handling visar motsatsen?

Jag dejtar uteslutande unga och kvinnliga kvinnor, gärna osjälvsständiga men tacksamma (allt beror på uppfostran).

Jag går inte, som många av mina vänner, igång på "självsäkra kvinnor med skinn på näsan" (dessa vänner är nästan alltid singlar i alla fall).

Tror att många både män och kvinnor vill se att det finns en plats att fylla i en relation. Jag tänker därför att människor som är alltför självständiga och älskar singellivet inte är förhållandematerial. T ex uttalade min man att han är less på ensamheten som singel: det såg jag som ett av tecknen på att vi kan få en bra relation. Det är en av sakerna jag kände att jag kunde berika hans liv med.

Jag tycker mig märka att det finns män som vill känna sig som den starka så det förvånar mig inte. Mina partners har gillat min självständighet, finns alla sorter. Verkar även vara så att gråtande ledsna kvinnor gör vissa män tända, det är riktigt konstigt och äckligt. Skulle aldrig koppla ihop en partners ledsenhet med något sexuellt, bara vilja att hjälpa och omsorg.