Berätta för familjen eller inte?

Jag har valt att berätta för mina vänner och min familj, för jag behöver stödet. Vi har gjort utredningen och gör olika behandlingar. Nu är nästa steg IVF men det finns saker vi måste lösa innan vi kan ta till det. 

Han ville först inte berätta, men hans mamma var på mig och tjatade så mycket om barnbarn att jag började gråta flera gånger, då lovade han att prata med henne. Han har dock inte gjort det. Så jag tog saker lite i egna händer... Jag har berättat det för väl valda personer i hans familj, fått dem att lova att vara tysta... På så sätt vet jag att de flesta i hans familj vet det, men då det inte vill att det skall komma fram att det skvallrats om det hela så säger ingen något.... :-P Så min sambo kommer inte veta att de vet, för han blir förbannad om det skvallras om honom/oss, men hans släkt är världens skvallertanter jag såg till att använda det till vår fördel denna gången! Det funkar! Hans mor har inte tjatat på ett år nu! 

Hade jag haft svårt för att bli gravid och försökt länge, och att någon upprepade ggr säger likande som att Ska inte ni också skaffa barn? Så hade jag helt enkelt sagt att Allt går inte som man vill ibland, eller vara helt ärlig utan att skämmas Jo vi har faktiskt försökt ett tag och det vill inte ta sig så skulle uppskatta att du lägger ner med din frågor och kommentarer Ang barnskaffandet.

Jo, jag kommer ihåg hur familjen tjatade när det inte kom "små barnafötter" som min svärmor gärna sa varje gång vi såg varandra.

Till slut sa jag helt enkelt att "vi kämpar hela tiden för att få barn men tyvärr är *mannen* är steril. Det kommer inte komma några barn på naturlig väg."

Svärmor fick en chock och låg till sängs en hel vecka.

Berätta för familjen, de behöver få veta att man inte ska tjata om sådana saker.

Vi var också öppna med det, iaf till närmaste vännerna, kollegorna och familjen. Fast vi avvaktade nog tills vi började med hela ivf-svängen med att berätta. Men det berodde mer på att (framförallt jag) behövde tid att landa och bena upp hur jag kände och var vi stod i allt. (Jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt att veta att det var pga mig som vi inte fick barn så dom känslorna med alla de funderingarna var tuffa ett tag, borde nog så här i efterhand varit mer öppen tidigare)

Som jag ser det, oavsett vilket problem man lider av, så kan man välja en av två vägar när det gäller hur man hanterar släkt (och nära vänner):

1. Vara helt öppen och själva ta initiativ till att berätta om det som plågar en. Man får vara beredd på att det kan komma följdfrågor. Fördelen är att det blir slut på spekulationer, och har man någorlunda vettiga släktingar och vänner så slutar frågorna komma därefter. Risk dock för "Stackars-er" blickar varje gång ni ses och kanske överdrivet hysch-hysch vad gäller samtalsämnen vid matbordet.

2. Svara något i stil med "Det där är väl ändå något som bara rör oss två/är väldigt privat?" Fördelen med denna approach är att man rätt så effektivt brukar få tyst på frågorna. Det blir pinsamt för den som börjar nysta i ärendet och ofta hjälper andra i familjen till att tystna ner vederbörande när hen går igång. Nackdelen är dock att om man har en sådan familj som jag kommer i från så börjas det i stället att spekuleras vilt bakom ryggen på er vad som är fel och det finns ingen hejd på vilka fantasier folk kan komma med.

Hoppas oavsett att det löser sig för er!

Vi valde att inte berätta något för våra familjer. Kan iof ha underlättat då vi inte bor i samma stad. Har klarat mig hyfsat bra ifrån frågor från släkten. Mest mamma som frågat och efter att vi faktiskt sa att vi försökte och det ca 1 år efter det kom små pikar med att det finns hjälp att få osv. Som jag lyckades tysta ned. Vi hade då redan tagit hjälp efter två år av egna försök. Utredningen visade heller inga fel.

Efter ett år med ivf så blev det så att nu i januari berättade jag för mamma då hon tom kom med info om klinik vi kunde kontakta. Då sa jag att vi redan varit där och gjort tre behandlingar. Då blev hon tyst. Det bästa med de hela då var att jag visste att jag redan var gravid. Men vi väntade ytterligare några veckor tills efter första ultraljudet V8 för att vara på den säkra sidan.

Resten av släkten och min mans famil fick veta efter v12.

Valde att inte berätta för att vi ville leva så vanligt sol möjligt och inte varje gång vi ses eller pratar i telefon få frågor om hur det går osv med behandlingarna.

Du behöver känna efte själv, tror dock det är vanligast att kvinnan vill prata om det och mannen inte. Problematiken är lite mer närvarande för oss kvinnor tror jag speciellt varje gång mensen kommer. Och det är även mest vi som utsätta fysiskt och psykiskts vid behandligar och utredningar.

På slutet av de två år vi försökte själva och nu det år vi gjorde ivf så besvarade jag fråga från vänner kollegor och nyfikna med att det är inte så lätt. Då kom det inga följdfrågor och de flesta slutade fråga.

Jag tycker absolut du kan berätta. Efter att vi kämpat i ett år, mist 5 graviditeter (då) och jag samma år miste både min far och mitt jobb bröt jag ihop till min mamma. Det var befriande. Sedan dess har resten av familjen och även nära vänner fått veta... och alla som undrar om vi inte snart ska ha syskon (förutom folk på nya jobbet). Ibland säger jag bara ?jo, det vill vi så gärna ha, men det är inte så lätt?. Tabun om svårighet med att få barn måste bort. Folk måste inse att det inte är så lätt för alla, och att det kan finnas en sådan anledning till att man ej har barn/syskon. Man ska tänka sig för när man frågar, då ska man också kunna ge rätt stöd.

Alltså man gör ju som man vill... vi har precis misslyckats med vårat tredje ivf-försök och tänker avsluta att försöka nu och leva vårat liv istället. Såklart vi berättar om någon i familjen frågar- annars drar man ju bara ut på det och får frågan nästa kalas istället. Vill man inte dela med sig så får man ju säga att det är privat. Personligen så vägrar jag att det här ska vara något stigma som man ska skämmas över... Jag berättar som det är och försöker hålla huvudet högt och känna att jag kan ha ett fullgott liv ändå. Även om det såklart ibland är tufft. Men det finns inga rätt och fel - man måste göra det som känns bäst för en själv.

Jag förstår ju att vänner och släkt undrar om det är dags; barn är ju det bästa som finns och ett av "målen" i mångas liv. Och eftersom man oftast tror själv att man inte kommer ha något svårt att få barn (jag tror iallafall inte det är särskilt många som innan man börjar försöka tror att det kommer ta tid) så är det väl heller inte konstigt att DOM inte tänker så och därför frågar?

Så säg det bara. "Vi försöker, men det är visst svårare än vi trodde. Vi skulle uppskatta det om ni inte tjatade om det eller pratar så mycket om barn då det känns jobbigt. Vi säger till när det är våran tur".

Det behöver inte vara så komplicerat :) Lycka till!