Hej!
Skulle vara intressant att veta om ni som separerat/skilt er ångrar er eller inte?
Kommentera gärna också varför ni ångrar er eller inte ångrar er, och även bakgrund/andra tankar runt separation/skilsmässa är förstås välkomna!
Innan man förlitar sig på dessa trådar som riktar sig till de som skiljt sig bör du ha förståelse för att människan generellt inte ångrar stora livsbeslut. Dvs säga så kommer de första svara att det var ett bra beslut. Ställer du frågan till alla gifta par 50+ om någon av dem under småbarnsår och korta förälskelser ångrar att de stannade kvar för 20 år sen blir svaret snarare nej.
Det är tufft ibland men med kommunikation och förståelse för att det kan vara upp och ner kan många äktenskap räddas. Det finns nämligen en tjusning med kärnfamilj, gemensamma barnbarn, inga VV, inga delade högtider osv.
Vet flera äldre par som är oerhört lyckliga att de redde ut de tunga åren och idag har fantastiska liv. Vet flera som bröt och sen hittade ?personen i sitt liv? för att sen bryta igen efter 5-6 år och sen igen. Några har barn med 2-3 olika personer och deras liv är i mina ögon kaos.
Självklart gäller inte det här alla
Innan man förlitar sig på dessa trådar som riktar sig till de som skiljt sig bör du ha förståelse för att människan generellt inte ångrar stora livsbeslut. Dvs säga så kommer de första svara att det var ett bra beslut. Ställer du frågan till alla gifta par 50+ om någon av dem under småbarnsår och korta förälskelser ångrar att de stannade kvar för 20 år sen blir svaret snarare nej.
Det är tufft ibland men med kommunikation och förståelse för att det kan vara upp och ner kan många äktenskap räddas. Det finns nämligen en tjusning med kärnfamilj, gemensamma barnbarn, inga VV, inga delade högtider osv.
Vet flera äldre par som är oerhört lyckliga att de redde ut de tunga åren och idag har fantastiska liv. Vet flera som bröt och sen hittade ?personen i sitt liv? för att sen bryta igen efter 5-6 år och sen igen. Några har barn med 2-3 olika personer och deras liv är i mina ögon kaos.
Självklart gäller inte det här alla
Innan man förlitar sig på dessa trådar som riktar sig till de som skiljt sig bör du ha förståelse för att människan generellt inte ångrar stora livsbeslut. Dvs säga så kommer de första svara att det var ett bra beslut. Ställer du frågan till alla gifta par 50+ om någon av dem under småbarnsår och korta förälskelser ångrar att de stannade kvar för 20 år sen blir svaret snarare nej.
Det är tufft ibland men med kommunikation och förståelse för att det kan vara upp och ner kan många äktenskap räddas. Det finns nämligen en tjusning med kärnfamilj, gemensamma barnbarn, inga VV, inga delade högtider osv.
Vet flera äldre par som är oerhört lyckliga att de redde ut de tunga åren och idag har fantastiska liv. Vet flera som bröt och sen hittade ?personen i sitt liv? för att sen bryta igen efter 5-6 år och sen igen. Några har barn med 2-3 olika personer och deras liv är i mina ögon kaos.
Självklart gäller inte det här alla
Har aldrig ångrat mig!! Eftersom han var en idiot. Och mitt liv är mycket bättre idag. Har en underbar man. <3
Jag blev dumpad av den blivande pappan till mitt barn mitt under graviditeten. Så separationen skedde mot min vilja. Jag ångrar att det blev så eftersom jag gärna velat ha tvåsamheten genom graviditeten, förlossningen och barnets första tid. Jag önskar även att det tagit slut på ett annat sätt. Men jag ångrar inte att relationen med pappan avslutades. Vi var verkligen inte bra för varandra. Och enda sättet att hitta tillbaka till själv och hitta rätt är ju att gå isär.
Däremot kan jag undra över andra relationer som har tagit slut. Relationer som jag inte gav en riktig chans där killen var ett kap. De kan jag vara nyfiken på... Men jag ångrar inte att de tog slut då. Jag är bara nyfiken på hur det skulle vara att försöka på nytt idag.
Tack för ditt andra perspektiv! Det är ju just den här tjusningen med kärnfamilj, eller snarare den uppmålade bilden av den, som gör att man år efter år kämpar på med relationen, och som gör det så svårt att lämna fastän man inte mår bra. Man håller fast vid illusionen istället för att utsätta sig själv (och andra) för den intensiva, om än övergående, smärta en skilsmässa innebär. Sorgen över att inte få bli mor- eller farföräldrar ihop och rädslan över ensamhet, ekonomi, barnen... det förlamar en. Skilsmässa är ju ingen lösning man väljer i första taget precis, utan i sista. Kan ändå inte tänka mig att de som är 50+ och ännu lever nöjda ihop kan ha haft det så fruktansvärt dåligt och ändå vara tillfreds med sitt val. Nej, där tror jag att det funnits en stark grundkärlek som de behållit genom åren, och att relationen trots ev kriser varit respektfull, varm och fri från destruktivitet. Långt ifrån alla relationer ser i verkligheten ut så.
Jag skulle aldrig stanna i en relation där det krävdes ett arbete att hålla sig kvar i. Visst "arbetar" vi på vår relation, men något som sker naturligt och egentligen ingen ansträngning. Inte så svårt eftersom jag blir glad att se honom, de gångerna vi är oense, så accepterar vi att vi är oense
Jag ångrade mig inte egentligen men ibland kan jag få så sjuk ångest och tänka att "tänk om barnen mår sämre och får sämre liv av det här nu då" men sen vet jag ju inte det men däremot vet jag att jag hade aldrig kommit ur min deppbubbla om jag inte gått isär med barnens pappa och barnen hade mått dåligt av det garanterat. Nu har de två föräldrar som kämpar för en ljusare framtid och inte fortsätter dra ner varandra i djupet istället. Vi är dessutom bra vänner och har nära kontakt, hans nya sambo och jag också. Barnen verkar ha släppt tanken och ledsamheten de först kände och kunde visa ibland över att mamma och pappa inte är kära längre.
Ja, och känner några som bestämt sig för att stanna för barnens skull - endast. För att det är för jobbigt med skilsmässa.
Hur kul är det...?
Jag ångrar inget, möjligen sörjer att mitt ex var en sådan totalt omöjlig partner att vara med. Relationen innebar en massa själsligt lidande. Försökte till sista droppen ork var borta. Glad att livet hade så mycket att ge i övrigt. Bra relation idag.
Fråga mig om typ 15 år. Står mitt i skilsmässokaoset.
Jag sörjer relationen till den jag gifte mig med. Men eftersom denna person har förändrats så mycket ser jag ingen annan utväg än skilsmässa. Men just nu känner jag bara sorg. Det blir väl bättre över tid.
Fråga mig om typ 15 år. Står mitt i skilsmässokaoset.
Jag sörjer relationen till den jag gifte mig med. Men eftersom denna person har förändrats så mycket ser jag ingen annan utväg än skilsmässa. Men just nu känner jag bara sorg. Det blir väl bättre över tid.
Fråga mig om typ 15 år. Står mitt i skilsmässokaoset.
Jag sörjer relationen till den jag gifte mig med. Men eftersom denna person har förändrats så mycket ser jag ingen annan utväg än skilsmässa. Men just nu känner jag bara sorg. Det blir väl bättre över tid.
Jag skulle aldrig stanna i en relation där det krävdes ett arbete att hålla sig kvar i. Visst "arbetar" vi på vår relation, men något som sker naturligt och egentligen ingen ansträngning. Inte så svårt eftersom jag blir glad att se honom, de gångerna vi är oense, så accepterar vi att vi är oense
Jag ångrar att jag stod ut 6 år och att vi inte separerade redan första året då det redan då var åt helvete. Men samtidigt är jag glad då det var en perfekt tidpunkt för mig att få 1 år att läka ihop och sen träffa min själsfrände! Så allt har en mening, oavsett hur jobbigt det är..
BERÄTTA! Berätta gärna även om din tidigare relation. Hur va den åt helvete?
Innan man förlitar sig på dessa trådar som riktar sig till de som skiljt sig bör du ha förståelse för att människan generellt inte ångrar stora livsbeslut. Dvs säga så kommer de första svara att det var ett bra beslut. Ställer du frågan till alla gifta par 50+ om någon av dem under småbarnsår och korta förälskelser ångrar att de stannade kvar för 20 år sen blir svaret snarare nej.
Det är tufft ibland men med kommunikation och förståelse för att det kan vara upp och ner kan många äktenskap räddas. Det finns nämligen en tjusning med kärnfamilj, gemensamma barnbarn, inga VV, inga delade högtider osv.
Vet flera äldre par som är oerhört lyckliga att de redde ut de tunga åren och idag har fantastiska liv. Vet flera som bröt och sen hittade ?personen i sitt liv? för att sen bryta igen efter 5-6 år och sen igen. Några har barn med 2-3 olika personer och deras liv är i mina ögon kaos.
Självklart gäller inte det här alla
Inte en sekund. Jag lever ett sjuhundra gånger bättre liv idag med ny man som är mer än jag någonsin kunnat önska, bättre ekonomi, gladare barn (exmannen är pappa till dessa) och till och med en nummer tre på väg med nuvarande man. Jag skulle aldrig vilja ha tillbaka det jag och exmannen hade, jag ångrar inte att det hände men det jag har nu vill jag inte byta för allt i världen.