Hur klara att umgås med bonusbarnets mamma

Okej. 

Åter till din frågeställning då. Att hon bara pratar om sig själv tycker jag personligen låter som en grej som man kan stå ut med. Fika och kramas låter väl inte heller som någon särskilt plågsam sak. Att hon inte hälsar, menar du det bokstavligt eller är det mer din känsla du avser förmedla? Vad gäller det - vad handlar det om -, när hon tycker att du ska hålla dig utanför och påpekar att du inte är barnets förälder? 

Att jag frågar är för att det ofta i en infekterad situation är lätt att behandla allt som om det är en och samma (dåliga) sak. Det kan vara bra att bena ut vad som är vad, oftast är det lättare att förhålla sig till saker om man vet vad det är med dem som upprör och varför. 

Det låter förstås inte alls bra att hon är otrevlig och du har givetvis rätt att sätta dina gränser för vad du vill utstå och inte. 

Själv har jag inte haft några problem alls med mina bonusbarns biomamma, och jag är både engagerad i och mycket fäst vid barnen. Men jag har trots det inte varit med på absolut allt ändå. För min del tycker jag att det varit lätt att känna när jag borde vara med och när det inte behövts. Du skriver att bonusbarnet var ledsen när du inte var med på vad det nu var - hur lades det upp att du inte skulle närvara? 

Att inte vilja ha henne med i bilen eller umgås med henne tillsammans med gemensamma bekanta och vänner bestäms väl av hur ni beslutar att kontakten mellan er framledes ska se ut? Om det blir som du känner nu, så bör ni ju kommunicera det. Det kan jag inte se hur ni skulle kunna undvika att göra, och då får ni väl i sådana fall hänvisa till utfallet av konflikterna och de misslyckade försöken till fungerande relation. 

"Med tanke på att vi har svårt att förstå varandra och dessutom hamnat i konflikt vid mer än ett tillfälle vilket känns både uppslitande och jobbigt vill vi hålla kontakten nere och att den ska handla om X. Vi vill inte samåka, umgås eller på andra sätt ha en relation till dig vid sidan av det som har med allas vårt intresse att göra - att X ska ha det så bra som möjligt. I allt övrigt önskar vi ha en neutral och minimal kontakt med dig, och det får du respektera."

Och så sätter ni upp förutsättningar för detta. Mailkontakt endast eller vad det nu kan vara som du och din man kommer överens om. 

Klistrar in texten så vet inte hur den kommer se ut, svårt att skriva långt i mobilen.

Jag menar bokstavligt, vi bor på en mindre ort och stöter på varandra ofta. Ibland kramas hon och ska prata i en kvart och ibland ignorerar hon mig helt, bokstavligen inte hälsar. Då har det inte hänt något mellan tillfällena utan hon bara gör så. Så himla svårt att förhålla sig till. Men det är en skitsak, hade mest med det för att förklara hur hon betett sig.

Det är mest utbrott när jag påpekar att något inte stämmer.

Hon frågade mig om cykelhjälmen var här och jag sa nej = utbrott, hon visste att den var här, hon är den riktiga mamman och har koll på sånt (Den var inte det men hon fick låna vår hjälm ist)

Barnet ville börja en aktivitet som både mamman och pappan tyckte var bra och vi kollade upp vilken dag som passade oss bäst och la fram som förslag = utbrott (jag och sambon får inte diskutera sånt med varandra utan pappan ska diskutera med mamman först eftersom jag inte är förälder, att hon också kollat upp vilken dag som passade henne bäst var orelevant).

Hon sa ?ni hade födelsedagen förra året så det är min tur i år? sambon (som eg visste att hon ljög) vände sig till mig och frågade om jag mindes. Jag sa ?nej det stämmer inte du hade henne då?

= utbrott, jag är inte förälder och får inte bestämma om sånt (de har bestämt att ha Varannan födelsedag oavsett vecka)

Så ja, jag lägger väl mig i antar jag.

Jag tycker inte att jag lägger mig i hennes mammaroll förutom att hon inte får styra och ställa hur hon vill längre i vårt liv.

Hennes veckor och mer allmänna saker som faktiskt bara rör föräldrar har jag aldrig lagt mig i. Ändå kan hon komma fram och prata om förskolesaker eller hämtningar med mig, för att veckan därpå försöka förbjuda mig att hämta på förskolan. Utan att vi haft kontakt däremellan.

Oftast är det sambon som tar diskussionerna med henne, jag står tyst och så vänder hon sig till mig ändå och skriker att jag inte har något att säga till om. (För det märks väl att jag och sambon pratat ihop oss innan). Alla utbrott har varit hemma hos oss, därför är hon inte välkommen längre.

Aktiviteten la jag fram att jag inte kunde följa med för att jag skulle göra annat. (Sa det givetvis inte såhär kort och hårt) Jag blandade inte in mamman på nått sätt.

Känns sjukt att jag hamnat i en sån här situation, jag har aldrig bråkat och knappt varit osams med någon förut (bara syskon under uppväxten). Jag är verkligen inte konfliktsökande, jag vill bara att vi ska kunna vara lyckliga och leva vårt liv.

Hade hon varit trevlig hade jag inte haft problem med henne heller.

Är rädd för hur det kommer att utvecklas, det är många år tills barnet är vuxet.

Så tror jag också

Fan så jobbigt. Har haft det på ett liknande sätt fast med lite andra händelser. Mina barn är vuxna nu men min nya partner ( nåja ny och ny 12 år tillsammans) har inte varit välkommen på många år på studentfester och liknande tillställningar. Om man är en snäll och trevlig är det svårt att bli arg och sätta gränser. Då blir man alltid överkörd.

Det blev jag och min nya partner alltid. Det blev värre och värre för varje gång vi sa ifrån. Även min mamma var emot oss och umgicks ned min x-fru och hennes nya man.

Jag vet vad du genomgår. Det är hemskt. Min mamma nästan skrek att hon umgås med vem hon vill. Mitt X var också upprörd och skällde ut mig. Till saken hör också att min mamma inte ville umgås med mig redan innan jag träffade min nya fru.

Låter som om det är något fel på henne. Något verkligt fel alltså, och inte bara det att hon skulle ha fastnat i en sorts efteräktenskaplig fixering vid din man och deras liv tillsammans. 

Hur som helst så verkar du ju både normal och vettig, så här är nog lösningen att skapa distans som du är inne på. Att vänligt men bestämt, sakligt och svalt hela tiden hålla henne på en armslängds avstånd. 

Får ni värre problem med henne i framtiden så återstår knappast annat än att bekämpa henne rättsligt. 

Det finns faktiskt såna personer, vem är du att dämpa ut hur TS uttrycker sig? Man missar nyanser och tonfall när man läser en text. DU läste in överlägsenhet men det kanske inte var det TS menade. Du får helt ta ditt eget ansvar i hur du läser en text. 

Har man ett stort kontrollbehov, som mamman verkar ha, låter det här för mig inte alls som en unik sits, jag vet flera såna exempel. 

döma ut (skulle det stå)

Jo det är vad jag känt, att det är bortom det normala för ett beteende.

Jag tänker fortsätta att ha en ickerelation till henne och får väl ta varje situation som de kommer.

Sambon tycker att jag ska svälja allt och bara spela med, han är van vid hennes utspel, men jag klarar inte det längre. Att det kommer ge sig med tiden tror jag inte längre på.

Tar hon kontakt tänker jag försöka så lugnt och sakligt jag kan meddela att jag inte vill ha någon relation med henne. Sambon har redan meddelat henne det så hon vet det men ändå. Hoppas att sambon står på sig när hon börjar prata om samåkning osv, tror inte det dock men hoppas kan jag ju :)

Hon vet att vi har rätten i tankarna, det har blivit lite bättre sen hon insåg det men hon faller nog tillbaka till sitt gamla beteende inom kort.

Jag är både bio- och bonusmamma. 

Jag har haft en dålig och har nu en bra bonusmamma till mina barn. Den dåliga verkade kanonbra till en början, ville vara delaktig osv. Men sen visade det sig att hon ville vara delaktig på så vis att jag inte skulle nämnas när de hade barnen, hon tog beslut om hårklippning (som hon utförde själv och hon är inte frisör...) osv och då sa jag ifrån. Det resulterade i att pappan valde bort barnen. 

Han kom till sans efter ett par år och skilde sig. Den han är tillsammans med nu är delaktig på ett underbart vis. Hon och jag skulle inte ha umgåtts om inte hon var tillsammans med mina barns pappa, vi har inte samma intressen, men vi kan umgås när vi ses vilket är mest vid kalas och liknande numer då barnen är stora. 

Det var skitjobbigt att en annan kvinna skulle få det jag hade hoppats på, trots att jag och pappan var överens om skilsmässan och jag var den som tog upp frågan. Men min dröm om kärnfamiljen fanns inte längre kvar och det var tufft. 

Vad ni kan göra är att antingen via mail eller vid samtal tala om att så här vill vi ha det (alt att pappan säger så här vill jag ha det) och så talar ni om att pga hennes uppförande så vill ni inte längre umgås annat än vid hämtningar och lämningar. Det skapar bara en massa negativitet och det vill ni inte ha i ert liv. Ni tycker det är tråkigt att hon mår så dåligt att hon måste ta ut det på andra men att ni inte kan fixa det åt henne, det får hon göra själv. Om ni går på samma tillställning för barnen så sitter ni där ni vill, hon någon annanstans. Hon får ta sig dit och hem på egen hand. Om barnen vill tala med alla samtidigt så gör ni det, men inte om hon inför dem beter sig illa. 

Om hon sen snackar skit om er så lär ni er vilka som är era vänner, Om någon frågar er kring detta, säg bara sakligt att det förekommer tjafs när ni umgås allihop och att ni därför väljer bort det, för barnens skull. Ge er inte in i något skitsnack tillbaka till henne, folk lär fatta själva vem som är orsaken till tjafs. 

Alt är att ni om hon sätter igång och tala om sig själv att ni aktivt avbryter och börjar tala om barnen. Fortsätter hon kan ni avbryta med att säga att ja, nu var vi här för att tala om barnen. Fattar hon inte ändå så gå hem. 

Börjar hon komma med elakheter, fråga; varför tycker du så? Eller säg, Jaha, trist att du tycker så med uttråkad röst och börja prata om något annat. Ignorerar man sånt beteende ger det sig oftast ganska snabbt. Hon får ju inte en belöning i form av en reaktion från er. 

Man kan också säga; Det blir så tråkig och negativ stämning när du bara gnäller/kritiserar, det är bättre att vi inte umgås/ses då utan att vi tar allt kring barnen via sms/mail. Hämtning och lämning får ske på förskolan/skolan. 

Jag missade detta. 

Din sambo får tala om att vem han diskuterar saker kring barnet med är hans ensak. Du ingår i hans och barnets familj och har lika stor bestämmanderätt hemma hos ER som han har. 
När något ska planeras kring barnet så diskuterar han med dig FÖRST och sedan med mamman i de fall planeringen påverkar dig (byte av dagar, kalas, tillställningar etc). 

Men om din sambo inte förmår eller inte vill sätta stopp för samåkning så kan du ju ändå sätta dina egna gränser. Säg till honom att du inte vill sitta i samma bil som en person som får utbrott och beter sig oförskämt mot dig och ta sedan en taxi till det ställe ni ska.