Är det över nu? Ska jag aldrig mer...

Känner igen mig i allt du skriver! Mina barn är 2,5 år och 6 månader.

Samtidigt känner jag att nej jag vill inte ha ett tredje barn. Tycker känslorna är lite jobbiga ibland, känner mig lite kluven. För jag känner mig klar med barn men ändå inte. Samtidigt sim jag känner att jag inte kommer klara/vilja gå igenom en tredje graviditet pga olika anledningar.

Tänker att jag är tacksam och glad över att få ha varit med om det två gånger.

Jag kände så. Det blev starkare och starkare. Jag kände att ett barn saknades. Så nu väntar jag nummer tre.

Kände också så. Nu har vi tre killar. En på 7 år, snart 5 år och snart 2 månader. Nu känns det som att vi är hela. ????

Förstår dina tankar, känner samma själv. Konstigt för nu är jag gravid med mitt andra barn och känner mig nöjd och klar med två barn. Ändå snurrar de där tankarna då och då fast jag inte vill ha fler....

Tack, det finns alltså fler där ute. Ja, man ska aldrig säga aldrig. Yngsta är ju väldigt liten än. Ibland tar känslorna över.

Vad roligt för dig! Grattis :) vad tror du händer sen? Kommer du känna dig nöjd?Stort grattis :) vad härligt att känna att ni är hela. :) då var det den lilla extra som behövdes.

Ja, vi är inte gamla så. Så när barnen växer på sig så vet man aldrig.

Jag har insett att detta är en helt ny dimension av att vara kvinna. Jobbigt. Sambon är så nöjd med de vi har. Jag med även om känslorna slår mig ibland. Att vara kvinna är komplicerat :)

Tack!

Jag har alltid tänkt två barn men så märkte jag att ett saknades. Jag får nog vara nöjd sen, min man tyckte att två var perfekt och hade ingen längtan efter ett till barn. Nu ser han fram emot det men det var mitt initiativ.

Jag ställer in mig på att det här är sista. Tror inte min kropp klarar en gång till heller, jag har inga enkla graviditeter.

Jag hade tänkt mig ett barn och nu har jag tre.

Hade en djup sorg när nr 2 var ca 6 månader och det ts skriver sammanfattar det väldigt bra. Blev en nr 3. Under den graviditeten kände jag att detta är min sista. Nu är jag inte alls lika säker.

I december ska vi diskutera frågan igen.

Förvånansvärt vilken stark drift det är att vilja ha barn

Känner så igen mig i din beskrivning. Men jag ångrar inte att jag stanna vid två. Jag är inte mer människa än så här och jag hade aldrig orkat med ett barn till och då har jag ändå rätt lätta barn utan diagnoser eller handikapp. Men jag ställer höga krav på livet och ha njutning. Det kostar i form av tid och ekonomi. Är 40 nu och anser mig vars för gammal viket är skönt att luta sig emot när suget kommer.

Intressant. Ja, och lite jobbigt när drivkraft och hjärnan kanske egentligen vill olika saker. Hur gammal är nr 3 nu?

Jag börjar förstå de som skaffar många barn. Jag kan bara inte se mig i livet efter typ 6 månaders ålder. Hehe

Åh, jag tänker som du. Du sätter ord på det bra. Jag vill mycket med de fina barn jag har och livet i övrigt. Den ekvationen och fler barn går kanske inte så jättebra ihop... får helt enkelt se vart livet bär av. :)

Ni som valde en trea, (eller fyra femma sexa, när känslan föll in) tror ni barnens status påverkade? Alltså, min föräldraledighet med nr 1 var jättejobbigt och omställningen till barn jobbig. Sov alltid dåligt och var över 3 innan han sov hela nätter. Ibland under graviditeten med nr 2 funderade vi om vi var dumma i huvudet som ville börja om när det varit så kämpigt. Men nu med nr 2 som är enklare och vi är trygga föräldrar redan så känns livet med barn, stort som smått, enkelt och livgivande. Älskar det verkligen. Livet som tvåbarnsmamma. Undrar om detta kan bidra till saknaden av upplevelsen.

Nr 3 är snart 10månader, nr 2 2,5 år och nr 1 4,5år.

Vi skulle ju vara nöjda nu med tre. Varför kan jag inte vara nöjd och tacksam över min fina familj?

För mig har det varit en "magisk" tid när barnen är ca6 månader. Då har jag liksom glömt graviditeten, vi har fått rutiner, bebisen är rätt nöjd och rolig. De övriga barnens status har en påverkat nämnvärt.

Hehe ja, bra fråga. Jag ställer mig själv det :)

Vi är på en liten helgresa nu och då känner jag verkligen att två är lagom i vårat liv. Händer och tålamod räcker till. men känns som att jag för alltid kommer sakna tiden som gravid och flesta tiden efter.

Jag tänkte alltid att jag ville ha tre barn. Jag är själv nummer tre och min mamma har alltid pratat om hur trevligt det var med en sladdis. Men jag fick så mycket foglossning och ryggbesvär under och efter graviditeterna och ena barnet sov så dåligt och krävde mycket i övrigt så jag insåg att det skulle bli ett för högt pris för både min kropp och för att vi måste orka för de barn vi hade. Lite sorgligt var det men sen när de var större var jag nöjd med att vara friare än de vänner som hade en liten trea. Jag antar att den sorgliga känslan kan komma efter sju barn också.

Tror det är många som känner så, och småbarnsåren flyger förbi fort.

Jag fick barn ung, och mitt andra barn kom därför när mitt första barn var i skolåldern. Nu är den ena tonåring och den andra har redan börjat skolan. Dels känner jag ibland att det är tråkigt att jag inte har barn med syskon i samma ålder, det verkar så mysigt med tre syskon som är små samtidigt och växer upp tillsammans, den täta relationen har inte mina barn just pga åldersskillnaden.

Sen känner jag också att nu är småbarnsåren över, blir det inte mer nu? Bebisar som är så mysigt och luktar så gott, även att vara gravid är mysigt stundvis (jobbigt med såklart), förlossningen, hur jobbig den än var så var det en så häftig upplevelse, och sen ligga på bb med sin nya bebis och äta fikat de kommer in med. Leta barnvagn, köra barnvagn, köpa gulliga kläder, amma, första stegen, första orden, ja allt..

Ibland längtar jag så oerhört efter det!

Men samtidigt så vet jag att jag skulle nog inte orka en gång till, vakna nätter, skrik, trots..

Så jag brukar tänka att det blev som det blev för mig, inget planerat och jag fick barn ung, men jag gjorde mina val. Får hoppas på barnbarn sen

Tack alla som delar med er av era berättelser. Det slår mig att kvinnokroppen är fantastisk och komplicerad utan dess like. Först klarar kroppen faktiskt av att skapa liv, bära liv och föda fram ett liv. Sedan längta, saknar och sörja att inte få göra det igen. Kvinnokroppen är en unik maskin som jag tror ingen förstår sig på :) känns vackert att inte vara ensam om känslorna. Tack.