nikki06 skrev 2018-07-14 19:04:11 följande:
Försöker väcka liv i tråden igen då jag kände mig mest hemma i denna och era känslor, tyvärr. Hur mår alla nu? Har någon gått på samtal? Hur går man till väga?
Vi fick ett MA i v13 för 1,5 månad sen och det är först nu jag börjar inse att jag nog inte kommer komma över det här så lätt ändå. Dagarna går och det känns bara värre. Jag känner mig mer och mer ensam och jag har svårt att skratta och leka med vår son på 2,5 år. Dessutom påverkas förhållandet och jag har dragit mig undan från mina vänner då de inte kan relatera (såklart). Vi skulle också vänta på ny hjälp från vår gynklinik i höst men nu när det bara är 1,5 månad kvar vet jag inte om jag kommer vara redo. Man blev ju erbjuden hjälp på sjukhuset efter skrapningen men då var man mest i chock. Och jag vill inte explodera inför min sambo fler ggr, han förtjänar verkligen inte det... Skönt att få skriva av sig lite i alla fall! Kram
Jag har haft ett MA i vecka 13 och det var första graviditeten. Tog ca 1,5 år att få till det så det var förtvivlat att det inte blev något barn. De sa fostret var stort som i v.9 ungefär.
Det jag kände allra mest var att jag kände mig så
lurad av min egen kropp! Eftersom vi tyckte vi hade försökt rätt länge, så blev det som extra illa av att jag gått med ett dött foster i magen en hel månad. Hade jag fått missfall i vecka 9 hade det varit hemskt det med men ändå inte lika, hade jag nog tyckt. Nu var det som att jag "slösat" en hel månad till. Förstår detta kan låta konstigt men när man varje månad hoppas och det gått 18 månader, är varje månad superviktigt. Detta var det värsta av allt för mig. Jag tänkte saker som: "om inte ens min egen kropp gör på rätt sätt - hur ska vi nånsin kunna få barn?" "om jag inte ens kan lita på min egen kropp, vem/vad ska jag då lita på?" (hade dessutom talat om det för släkten i v.12 eftersom vi tänkte det var safe, så då fick man ringa och tala om det då, att vi var på sjukhus pga M.A (stannade ett dygn så de undrade var vi var nånstans)
Sedan tog det ca 1,5 år till innan jag blev gravid igen men den gången funkade det och jag fick även ett till barn efter det.
Nu många år senare när jag tänker tillbaka är det svårt att riktigt förstår hur jag kände, så helt klart går det ju över. Den tröst jag tog med mig var att jag iaf visste att jag kunde bli med barn. Innan var vi lite osäkra eftersom det inte tagit sig och vi hade ställt oss i kö för att undersöka. När jag ibland deppade ihop efter MA tänkte jag alltid så: jag
kan bli gravid.
Du har ju redan ett barn så du vet redan att det fungerar men jag hoppas att du kan finna någon form av stöd i min berättelse.
Sen vet jag inte, men för oss tog det sig båda gångerna (dvs innan MA och innan nästa graviditet), när vi hade ställt oss på kö för utredning (hoppade på kön igen eftersom det tog sån tid även efter MA). Det var som att man slappande av och tänkte att det var utom vår kontroll och bara skulle vänta tills vi hade varit där. Det var de tillfällena jag blev gravid. Vet inte om det var slumpen eller inte.
Tycker absolut ni ska gå på er tid om 1,5 månad och prata med personalen och få lite input nu när du fått lite distans till allt.
Kram