Anonym (Anhörig till missbrukare...) skrev 2018-05-29 19:46:01 följande:
Jaha, otrohet kan jag inte alls relatera till, antagligen därför jag inte tänkte på den aspekten.
Anonym (man) skrev 2018-05-29 18:02:19 följande:
Ja men samtidigt borde hon kanske sätta ungarnas välmående före pappans. Hon vet förmodligen precis vad han går för och oavsett om hon tycker super megasynd om honom så borde hon någonstans fatta vad hon utsätter dem för. På det har hon även en ny partner som hon också borde fatta inte kommer bli sådär jättelycklig över att exet flyttar in hos henne.
Nej, jag tycker faktiskt inte alls det är förståeligt, möjligen om man är en väldigt svag och trasig person, men en normalfuntad mamma / partner gör inte som hon.
Du har helt rätt i att barnen borde gå först men dels kan det vara svårt att avgöra i alla lägen vad som är bäst för barnen eftersom barnen antagligen mår bra av att deras pappa inte bor på gatan. Att han för tillfället är drogfri och närvarande är troligtvis bättre än många tidigare scenarion i deras liv misstänker jag...
Å andra sidan så håller jag med om att det antagligen är ett självdestruktivt val av mamman att släppa in honom, troligtvis behöver han ta tag i sitt liv själv för att lyckas och hon behöver bli fri från sitt medberoende men det är förståeligt att det är svårt att ta sig ur. Har man levt länge med missbrukare så blir man medberoende och det kan behövas terapi och stöd för att ens inse.
jag tycker inte att man kan prata om normalfuntad eller inte i en liknande situation. Människor anpassar sig till sin miljö och det är normalt att ens beteenden blir annorlunda, anpassade, när man har nära relationer med människor som missbrukar. Vi vet inte om det finns våld etc inblandat också.
Tja, en av tre är trotts allt otrogen i Sverige och det är inte så sällan att man ligger med just ett ex. Att ett ex flyttar in hos ens partner skulle nog få vem som helst att ana oråd.
Normer är absolut relevant att prata om i såna sammanhang. Du har rätt i att människor anpassar sig till allt möjligt men, frågan är om det man anpassar sig är normalt eller dysfunktionellt och då är ju normer ganska viktiga, vad ska man annars förhålla sig till för att avgöra om en relation / föräldraskap är vettig eller ej?
Att människor som lever i skiten genomgår en normaliseringsprocess där sjuka saker blir norm just för dem betyder inte att det är normalt jämfört med omgivningen och det är kanske just det man då bör fråga sig. Varför står jag ut med skiten när ingen annan gör det? Varför utsätter jag mina barn för sånt skit när ingen annan gör det?
Och i TS fall borde han kanske fråga sig varför han väljer att utsätta sig för alla problem som hon har med sig i bagaget?