Vi som är gravida med första barnet! BF Februari 2019

Japp, har haft det vid flera tillfällen. Upptäckt det när jag torkat mig efter toalettbesök. Men vid nästa toabesök har det varit lugnt.

Igår kom det lite mer, nästan klart blod, och sen rosa flytningar under eftermiddagen som imorse övergått till ljust brunröda och nu vid lunch var det borta igen.. Så länge det inte blir värre eller kombineras med smärta är det väl helt normalt, men jag oroar mig också ändå för minsta lilla!

Idag såg jag ett pickande hjärta på tidigt vul och allt såg bra ut, så nu behöver jag inte bli så orolig vid fler rosa flytningar :)

Hoppar in här jag med! Nyligen plussat efter ett MA för en månad sedan. Så jag blev gravid direkt! Det är mitt första barn, och jag är 24 år! Är såå glad och hoppas verkligen att det kommer gå vägen denna gången!

Grattis! :) 

Hej!

Samma här, är 21 år och gjorde en insemination i Danmark för två veckor sedan då jag är tillsammans med en kvinna på 32 år.

Idag gjorde jag ett graviditetstest som helt otroligt visade positivt på första försöket. Nu hoppas vi bara att allt går vägen. Vi båda väntar vårt första barn tillsammans.

Ett stort grattis! 

Hur går det för alla här inne? :)

Är nu i vecka 14 och Har själv nyss vart iväg på kub i veckan o allt såg fint ut va de kunde se och en väldigt livlig liten där inne! Så maffigt att se något stutsa runt så i en fast man inte känner någonting även om det är i ens egen kropp! :O

Nu är längtan till RUL i september för att se lillen igen <3

Hej, jag är i vecka 9.3 och känner en del panik. Det kom lite plötsligt och känner att jag inte är beredd men att det samtidigt känns fel att göra abort då jag är 37 år. Någon som även jag har delade känslor inför att skaffa barn? Tänk om man ångrar sig längs vägen, hjälp! Skulle vara skönt att dela dessa tankar med någon om någon känner igen sig..

Jag har gått igenom väldigt mycket oro för om jag har valt rätt partner i livet. Vi har varit tillsammans i tre år och försökt bli gravida över ett år och nu när vi väl har lyckats så känner jag mig helt övergiven. Min sambo har troligtvis fått panik över situationen och vet nu inte om han är redo. Han har inte kunnat stötta mig så jag har ensam kämpat igenom olika känslor och illamående. Som jag har förstått är det inte ovanligt att man går igenom såna här perioder i graviditeten och oftast så känns det bra när barnet väl kommer men jag tänkte ändå ta upp det med min bm vid nästa besök. Jag försöker intala mig att allt kommer att bli bra i slutändan oavsett hur det blir. Jag är själv 33 och säker på att jag vill behålla barnet men än har jag inte kunnat känna någon lycka över graviditeten trots att vi försökte så länge. Lite tråkigt med tanke på att jag borde känna mig som världens lyckligaste.

Hej, vad jobbigt om din partner ej stöttar dig men det kanske blev en chock för honom när det blev så verkligt! Har det förändrats något? Känner du mer lycka nu? Jag var och pratade med en kurator gällande detta och hon lugnade mig och sa att det är väldigt vanligt att man känner panikkänslor och oro. Jag har en stöttande partner som känns väldigt redo men tycker lite synd om honom som har fått höra på mina tveksamheter nu i 10 veckor..
Känns lite bättre nu för min del men det är väldigt mycket beroende på dagsformen. Hoppas att det är bättre för dig!

Det är fortfarande samma situation här tyvärr. Även om jag har sett det lilla livet vid kub så kan jag inte glädjas över det. Idag läste jag om abort men insåg direkt att det inte är något jag kan utsätta mig för. Jag skulle aldrig förlåta mig själv eller min partner efteråt.

Jag hoppas det blir ännu bättre för dig snart så du kan gå in i den där härliga bebisbubblan som så många verkar leva i.

Hej, hoppar också in i tråden! Är gravid med mitt första barn, jag är i vecka 15+4. Jag är 27 år gammal, och min partner och jag har varit tillsammans i cirka 1 år. Min mens var sen med 5 dagar, så jag tog ett graviditetstest som visade att jag var gravid. Första känslan var panik men samtidigt så blev jag glad, likaså min partner. Panikartat, men med glädje! Köpte 3 till som alla visade starka sträck. Berättade för familjen vid vecka 12 ungefär, har därefter gått på 4 veckors semester så väntar med att berätta för chef samt kollegor tills jag kommit tillbaka från ledigheten.

Jag har en liten uppsvälld mage, mest på kvällarna, eller när jag ätit något. Ingen sorts illamående har drabbat mig, men jag har däremot ett luktsinne som en superhero! Andra symtom är att jag springer på toaletten konstant, särskilt på nätterna. Har dock minskat nu vilket känns otroligt skönt för sömnen. Cravings jag har är mat, olika maträtter bara. Kan ibland ligga och kolla hashtags eller googla för att se olika matbilder hahha.

Har varit på inskrivningssamtal hos BM, inget KUB eller UL gjort utan har mitt RUL i semptember. Känns som en evighet dit! Vill veta att allt är som det ska därinne, och mina tankar är väldigt många. Känns ibland som att jag inte ens är gravid.. Hoppas på ett friskt barn för det första, och för de andra att knodden ska ligga rätt till för att eventuellt kunna se kön.

Har en mindre förlossningsrädsla just nu, som jag försöker bearbeta med att skaffa mig information och försöka att inte jaga upp mig i onödan. Andas, somsagt hehe.

Hej!

Hur var det, fanns det någon sluten Facebookgrupp? :)

O fanns det någon för Göteborg med omnejd? :)

Ingen bebisbubbla för mig än, å känner väl lite samma som du. Tycker även att det är jobbigt att vara gravid, trött, huvudvärk, humöret osv. Hoppas att det blir bättre när man får göra första ultraljudet och om man kan se något. De säger ju att man aldrig ångrar sitt barn så hoppas att de har rätt