Anonym (orolig)

Äldre 5 Jun 17:28

22 svar

12-åring som inte vill gå till pappa

Ber om er hjälp nu, ni som har erfarenhet av liknande...

Jag har en 12 åring som bott varannan vecka sedan 3-års åldern. Sedan förra året har hen börjat prata om att hen skulle vilja bo mer hos mig. Först ambivalent men sedan i vintras har hen sagt att hen inte vill bo mer hos pappa. Jag och pappa har vad en kan kalla en formell relation, bråkar inte men umgås inte och jag vet väldigt lite om pappans liv nu för tiden, vi har varit separerade sedan barnet var 1 år.

De senaste veckorna har barnet tvärvägrat pappa. Sagt att hen inte kommer gå dit igen, rymt när hen väl varit där. Jag har kontaktat skolkuratorn redan i vintras men inte fått så mycket hjälp, hen har pratat med barnet och pappan men inte mig och situationen har ju inte blivit bättre. Jag vände mig till socialrådgivningen som sa att vi inte har någon rätt att tvinga barnet gå till pappa.

Pappa hävdar att det inte är någon problem, att barnet är utåtagerande pga snart tonåring, konflikt med en kompis, jag har för slappa regler, alla anledningar utom att det är något problem hos pappan.

Barnet anger att anledningen till att hen inte vill bo hos pappa är att de har mycket konflikter, hen känner att pappa inte lyssnar och att hen inte trivs.

Socialtjänsten säger att de inte kan hjälpa mig. Bara att jag inte kan tvinga barnet att gå till pappan och att jag kan göra en orosanmälan mot pappan, men jag är inte orolig att det är något fel hos pappan. Jag tror bara att de har en dålig relation med mycket konflikter.

Jag har föreslagit BUP eller familjeterapi men pappan vill inte.

Nu känns det som jag bara befinner mig i limbo. Barnet kommer och går, säger att hen ska stanna, omöjligt att hålla någon som helst struktur då pappan inte vill prata med mig. Jag jobbar skift och är ensamstående så det är svårt för mig att vara tillgänglig de veckor jag egentligen inte skulle haft barnet hos mig. Blir massor av pusslande med skiftbyten, barnvakter etc. Jag skulle bara vilja få något slags beslut på var barnet ska bo så att vi alla kunde få lite rutiner, men hur får en till det när pappan inte vill varken BUP, socialrådgivningen eller familjeterapi (eller att bara jag och han pratar?). Någon som varit med om samma?

Anonym (Sonja)

Äldre 5 Jun 18:27

#11

Anonym (.) skrev 2018-06-05 18:19:59 följande:

Mamman och TS har en massa åsikter, bla att det är boendet som är jobbigt. Därför är det inte givet att den lättaste lösningen är den rätta. Om nu boendet och hattandet är problemet och det är så att tillvaron är rätt kravlös hos TS kan den bästa lösningen mycket väl vara att barnet bor på heltid hos pappan.

Tyvärr är det så att otroligt många kvinnor identifierar sig med sina barn på ett symbiotiskt sätt och de anser att de och inga andra, dvs pappan, vet lika bra vad barnets bästa är. Barnets vilja är oftast det som kvinnan i själva verket vinner på. Jag säger absolut inte att det är så TS resonerar utan det brukar vara såhär i trådar på familjeliv.

När det kommer till boende som gnisslar måste även kvinnor vara kritiska till vad de själva bidrar med istället för detta ständigt letande fel hos pappan och aldrig att de själva gör ett enda fel.

Fast jag uppfattar det som att det är barnet som. Utruckt önskemål inte att mamman anser att pappan inte är passande. Och jag anser att man ska lyssna på barnen inte alltid låta dom bestämma men lyssna på dom. Är tex barnet en tjej kan jag förstå att man vill vara mer med sin mamma när tonåren närmar sig, saker händer i kroppen. Men det brukar vända..

man behöver ju inte ta allt eller inget utan kanske prova att barnet bor 1,5 vecka hos mamman resten hos pappan... Det finns många olika möjligheter men många stirrar sig blind på heltid eller vv.. Men det kanske inte passar alla barn... För vissa barn är 3-2-3 kanske bättre.. Eller som sambons ena flicka som bor 14 dagar i taget för hon tycker det ger henne en större chans att landa ordentligt medan han andra valt att bo här på heltid just nu men bott 30 mamma 70 här tidigare för det har passat HENNE bäst. Hon har även bott heltid hos mamma ett tag.

Anonym (molgan)

Äldre 5 Jun 18:29

#12

Anonym (.) skrev 2018-06-05 18:19:59 följande:

Mamman och TS har en massa åsikter, bla att det är boendet som är jobbigt. Därför är det inte givet att den lättaste lösningen är den rätta. Om nu boendet och hattandet är problemet och det är så att tillvaron är rätt kravlös hos TS kan den bästa lösningen mycket väl vara att barnet bor på heltid hos pappan.

Tyvärr är det så att otroligt många kvinnor identifierar sig med sina barn på ett symbiotiskt sätt och de anser att de och inga andra, dvs pappan, vet lika bra vad barnets bästa är. Barnets vilja är oftast det som kvinnan i själva verket vinner på. Jag säger absolut inte att det är så TS resonerar utan det brukar vara såhär i trådar på familjeliv.

När det kommer till boende som gnisslar måste även kvinnor vara kritiska till vad de själva bidrar med istället för detta ständigt letande fel hos pappan och aldrig att de själva gör ett enda fel.

Tycker inte att pappor är mer självkritiska än mammor.

En 12-åring kan ha mycket egna åsikter och det går inte att med våld tvinga en 12-åring. Tror inte det är så enkelt som du vill få det till.

Anonym (orolig) Trådstartaren

Äldre 5 Jun 18:33

#13

Anonym (Elin) skrev 2018-06-05 17:59:50 följande:

Behöver du verkligen ordna barnvakt åt en 12-åring? Normalt får man ju inte ens vabbamed tolvåringar eftersom de förväntas kunna klara sig själva. Om pappan inte vill gå på samtal tycker jag han kan skylla sig själv att barnet inte kommer dit. Barnet kan ju välja att sluta svara när han ringer, och bo på heltid hos dig.

Sant, hen klarar sig mycket själv men i och med mitt yrke har vi ibland jourer och då kan vara borta från hemmet 24h och det tycker jag är för länge att klara sig själv

Anonym (orolig) Trådstartaren

Äldre 5 Jun 18:37

#14

Anonym (Sonja) skrev 2018-06-05 18:27:58 följande:

Fast jag uppfattar det som att det är barnet som. Utruckt önskemål inte att mamman anser att pappan inte är passande. Och jag anser att man ska lyssna på barnen inte alltid låta dom bestämma men lyssna på dom. Är tex barnet en tjej kan jag förstå att man vill vara mer med sin mamma när tonåren närmar sig, saker händer i kroppen. Men det brukar vända..

man behöver ju inte ta allt eller inget utan kanske prova att barnet bor 1,5 vecka hos mamman resten hos pappan... Det finns många olika möjligheter men många stirrar sig blind på heltid eller vv.. Men det kanske inte passar alla barn... För vissa barn är 3-2-3 kanske bättre.. Eller som sambons ena flicka som bor 14 dagar i taget för hon tycker det ger henne en större chans att landa ordentligt medan han andra valt att bo här på heltid just nu men bott 30 mamma 70 här tidigare för det har passat HENNE bäst. Hon har även bott heltid hos mamma ett tag.

Sant, jag har inget emot pappan. Han är en engagerad pappa. Det jag vet om honom kan jag bara säga positivt om. Dock har han och vårat barn under flera år hamnat i vad jag tycker en negativ spiral där pappan sällan tror på barnets version av hur saker gått till och barnet känner sig ständigt ifrågasatt. Tex trots att barnet säger att hen gjort läxan frågar pappan om hen ljuger först ist för att säga "så bra". Sånt smågnabb som nu gör att barnet inte trivs alls längre. Jag tror inte att det är något som inte går att jobba på, men som sagt det kan inte jag göra. Det är upp till pappan hur han vill gå vidare, samtidigt som barnet hamnar i kläm i nuläget.

Anonym (.)

Äldre 5 Jun 18:40

#15

Anonym (molgan) skrev 2018-06-05 18:29:38 följande:

Tycker inte att pappor är mer självkritiska än mammor.

En 12-åring kan ha mycket egna åsikter och det går inte att med våld tvinga en 12-åring. Tror inte det är så enkelt som du vill få det till.

Självkritik?
Tja, nu var det inte det jag skrev om utan fenomenet att mammor ständigt kritiserar pappor utan att ha ett uns självkritik. Generellt sett i familjelivstrådar har pappor oändligt mycket mer självkritiskt tänkande än mammor. Fortfarande är detta inte riktat till TS, tvärtom verkar hon ha en hel del sådant tänk.

Anonym (.)

Äldre 5 Jun 18:44

#16

Anonym (Sonja) skrev 2018-06-05 18:27:58 följande:

Fast jag uppfattar det som att det är barnet som. Utruckt önskemål inte att mamman anser att pappan inte är passande. Och jag anser att man ska lyssna på barnen inte alltid låta dom bestämma men lyssna på dom. Är tex barnet en tjej kan jag förstå att man vill vara mer med sin mamma när tonåren närmar sig, saker händer i kroppen. Men det brukar vända..

man behöver ju inte ta allt eller inget utan kanske prova att barnet bor 1,5 vecka hos mamman resten hos pappan... Det finns många olika möjligheter men många stirrar sig blind på heltid eller vv.. Men det kanske inte passar alla barn... För vissa barn är 3-2-3 kanske bättre.. Eller som sambons ena flicka som bor 14 dagar i taget för hon tycker det ger henne en större chans att landa ordentligt medan han andra valt att bo här på heltid just nu men bott 30 mamma 70 här tidigare för det har passat HENNE bäst. Hon har även bott heltid hos mamma ett tag.

Precis det jag skriver, man behöver inte alltid låta barnet bestämma. Ibland krävs det ett visst mod att besluta något som går tvärt emot barnets önskan men som i slutänden gynnar barnet. Det innebär såklart inte att man inte lyssnat på barnet utan det kan man göra ändå trots att barnet inte får sin vilja fram.

Anonym (Barnet)

Äldre 5 Jun 19:39

#17

Anonym (.) skrev 2018-06-05 18:19:59 följande:

Mamman och TS har en massa åsikter, bla att det är boendet som är jobbigt. Därför är det inte givet att den lättaste lösningen är den rätta. Om nu boendet och hattandet är problemet och det är så att tillvaron är rätt kravlös hos TS kan den bästa lösningen mycket väl vara att barnet bor på heltid hos pappan.

Tyvärr är det så att otroligt många kvinnor identifierar sig med sina barn på ett symbiotiskt sätt och de anser att de och inga andra, dvs pappan, vet lika bra vad barnets bästa är. Barnets vilja är oftast det som kvinnan i själva verket vinner på. Jag säger absolut inte att det är så TS resonerar utan det brukar vara såhär i trådar på familjeliv.

När det kommer till boende som gnisslar måste även kvinnor vara kritiska till vad de själva bidrar med istället för detta ständigt letande fel hos pappan och aldrig att de själva gör ett enda fel.

Barnet säger ju själv att han inte trivs hos pappan och därför inte vill bo där. Hur skulle heltid hos pappan då vara en läsning? För att lära ungen att veta hut?

Barn i den åldern kan gott få slippa hatta runt mellan olika hem. Pojken kan träffa sin pappa utan att bo hos honom.

Anonym (.)

Äldre 5 Jun 21:05

#18

Anonym (Barnet) skrev 2018-06-05 19:39:11 följande:

Barnet säger ju själv att han inte trivs hos pappan och därför inte vill bo där. Hur skulle heltid hos pappan då vara en läsning? För att lära ungen att veta hut?

Barn i den åldern kan gott få slippa hatta runt mellan olika hem. Pojken kan träffa sin pappa utan att bo hos honom.

Om ursäkten att slippa pappa är för att det är slappare hos mamman kan det mycket väl vara en bra lösning.

Visst kan barn gott få hatta runt och lösningen kan mycket väl vara att bo på heltid hos pappan och bara träffa mamman ibland.
Folk på familjeliv anser att det är självklart att det är hos mamman barnet hör hemma. Så länge som man har en sådan symbiotisk inställning till barn och föräldraskap finns alla anledningar att tänka sig för mycket noga i boendefrågan. Barn ska nämligen inte förverkliga kvinnor...

Anonym (Barnet)

Äldre 5 Jun 22:40

#19

Anonym (.) skrev 2018-06-05 21:05:29 följande:

Om ursäkten att slippa pappa är för att det är slappare hos mamman kan det mycket väl vara en bra lösning.

Visst kan barn gott få hatta runt och lösningen kan mycket väl vara att bo på heltid hos pappan och bara träffa mamman ibland.

Folk på familjeliv anser att det är självklart att det är hos mamman barnet hör hemma. Så länge som man har en sådan symbiotisk inställning till barn och föräldraskap finns alla anledningar att tänka sig för mycket noga i boendefrågan. Barn ska nämligen inte förverkliga kvinnor...

Du gör det till en könsfråga helt i onödan. Det handlar inte om mamma eller pappan, utan barnet.

De flesta barn tröttnar på att hatta runt hos föräldrarna i den åldern, en klok förälder inser det och sättter barnens behov före sitt eget ego.

Ja bodde själv heltid hos min pappa från 14 års ålder, självvalt med föräldrar som respekterade mig spm en egen person.

Anonym (.)

Äldre 5 Jun 22:49

#20

Anonym (Barnet) skrev 2018-06-05 22:40:55 följande:

Du gör det till en könsfråga helt i onödan. Det handlar inte om mamma eller pappan, utan barnet.

De flesta barn tröttnar på att hatta runt hos föräldrarna i den åldern, en klok förälder inser det och sättter barnens behov före sitt eget ego.

Ja bodde själv heltid hos min pappa från 14 års ålder, självvalt med föräldrar som respekterade mig spm en egen person.

Nej det gör jag inte. Jag beskriver hur det oftast resoneras. Du bortser från det systematiska felet med att man inte ska göra det till en genusfråga. Men på sätt och vis är det faktiskt det eftersom otroligt många kvinnor lever i symbios med sina barn som undermedvetet satt i system att hitta fel på pappan och bekräftar detta genom att lyssna på barnet.

Man ska visserligen lyssna på barnet men det är inte samma sak som att barnet per automatik ska få sin vilja igenom. Först ska man våga vara självkritisk som mamma.

Barn brukar tröttna på hattandet först i mitten av eller sena tonåren. Det borde vara självklart att barnet kan bo hos pappan på heltid. Men så ser verkligheten oftast inte ut för de flesta anser att det är mamman barnet självklart ska bo hos och man har vilka ursäkter som helst.

Anonym (orolig) Trådstartaren

Äldre 6 Jun 08:35

#21

Jag undrar fortfarande hur jag ska gå vidare, om någon har några tips.

Soc säger att vi inte kan tvinga barnet gå till pappa.
Barnet vägrar gå till pappa men kan tänka sig att hälsa på pappa om hen slipper stanna en vecka.
Pappan tycker att jag ska få barnet att vilja vara där.
Familjeterapeuten säger att det är viktigt att jag lyssnar på barnet.

Om barnet ska bo hos mig på heltid vill jag att det är bestämt att det är så för tex 3 eller 6 månader, så att barnet inte behöver ta ställning varje dag och får lite struktur. Men kommer aldrig få till ett sånt beslut med pappan. Kan en få hjälp någon annan stans ifrån?

Anonym (mjij)

Äldre 6 Jun 09:52

#22

Det enda jag kan tänka mig du kan få hjälp av är om du stämmer pappan. Men om det ens går vet jag inte. Barnet är 12 år och barnen ska lyssnas på i mån av mognad. Men vid en tvist föräldrarna emellan där barn uttrycker en önskan åt ena eller andra hållet så döms det inte alltid efter barnets önskan ändå. Det är bara om det anses vara för barnets bästa.

Det du kan göra är att prata med barnet och komma med förslag. Som tex att barnet sover hos pappan när du har journätter. Dock måste detta förankras hos pappan, det kan bli jäkligt hattigt för honom. Om du kan få till att du har journätterna samma natt, tex varannan onsdag så kan ni bestämma så, att barnet bor hos pappan varannan onsdag men i övrigt hos dig.

Om du inte får pappan med dig kan du inget annat göra än att låta barnet bestämma och hoppas på att pappan sansar till sig och inser att han måste lyssna på barnets önskan.

Som någon skrev, det är många barn i den åldern som är hjärtinnerligt less på att hatta omkring och istället vill ha ett boende och sova över hos den andra. Det hindrar ju inte att de umgås annars med.

Detta kräver dock en hel del av er föräldrar. En god kontakt er emellan där alla förändringar meddelas. Annars kan det lätt bli så att sonen säger att han ska till pappan till dig medan pappan tror att han är hos dig och så är han någon helt annanstans.

Att pappan vill ha barnet där är förståeligt, men då måste han jobba för att deras relation blir bättre så att sonen VILL vara där, det kan inte du göra något åt, du kan inte få sonen att vilja vara hos pappan, det kan bara han. (Förutsatt att du inte förtalar pappan inför barnet och det uppfattar jag det inte som att du gör)

Om det inte går att komma överens med pappan ang dina journätter har du inget annat val än att antingen byta jobb eller låta barnet vara själv 24 timmar. Har du möjlighet att kontakta barnet under dessa 24 timmar?

Om du pratar med pappan och påtalar att ingen av er kan tvinga barnet till honom utan barnet bestämmer själv i det här läget (polisen hämtar tex inte ett så stort barn om barnet inte vill) och att ditt förslag är följande:

Ni testar i 3 eller 6 månader om det blir bättre att sonen bor hos dig men är hos pappan på dina journätter samt varannan helg, sedan utvärderar ni tillsammans med sonen. Sonen får en del förhållningsorder kring vad som krävs av honom när han bor hemma hos dig på heltid men sover hos pappan enligt det schemat ni kommer överens om. Om sonen absolut inte vill sova varannan helg hos pappa kan man bestämma att de umgås varje eller varannan lördag dagtid istället, men det bästa är ju om han sover där ibland iaf.

12-åring som inte vill gå till pappa

INNEHÅLL