• Anonym (.)

    Separera med två små barn?

    Har två barn med min sambo sen ca 10 år tillbaka. Barnen är 3 och snart 1 år. Förhållandet har varit svajigt till och från sen första barnet kom. Vi har inte direkt bråkat utan vi hamnade väl lite på olika platser i livet när barnet kom och hade nog svårt att förstå varandra och liksom mötas. Har svårt att kommunicera med varandra. Vi gick i parterapi nåra gånger inför andra barnets födelse. Det blev kanske lite bättre men efter nåra gånger kände vi att det här ger oss inget mer så vi slutade.

    Nu är det som att vi bedriver nåt sorts företag här hemma. Vi funkar bra som team kring barnen för det mesta men när dom somnat på kvällen är det som att vi liksom går hem från "arbetet" för dagen och så råkar vi bo i samma hus, typ. Återigen är vi där att vi inte riktigt förstår hur den andra har det och det är som att vi båda liksom väntar på att den andra ska ta första steget till förändring. Nu ikväll försökte jag lite genom att börja säga att vi har en del vi borde prata om men jag vet inte hur vi ska börja. Hans svar var ja. Sen satt vi tysta kanske 5 min tills han sa att det här blir vi bara trötta av det är bättre att sova för jag vet ändå inte vad jag ska säga. Jag kände bara okej.....Det är bättre att sova än att prata om vårt förhållande. Svarade att så kommer det vara imorgon och nästa dag.

    Jag vill så gärna att det ska bli bra. Att det ska bli som förr. Att vi ska vara lyckliga tillsammans, vi fyra. Så som det var tänkt. Men så tänker jag...om inte? Så som vi har det nu kan vi ju inte ha det i flera år till. Om det inte blir bra då..barnen? Att bara träffa dom varannan vecka..Bara tanken får mig att gråta och må illa. Dom är ju så små och så mammiga. Känns som att jag skulle svika dom om jag "försvann" flera dagar i sträck.

    Ville mest skriva av mig lite. Kanske nån annan är i samma sits? Eller har varit. Nån som faktiskt fått det att funka eller nån som separerat med små barn.

  • Svar på tråden Separera med två små barn?
  • Anonym (Separerad)

    Kan du inte börja ta initiativ? Prata om saker till vardags som inte har med barnen att göra. Hur gick det på jobbet? Skulle du vilja hitta på något ikväll när barnen somnat? Ska vi spela ett spel ikväll? Vill du se en film? Ska vi baka något?

    Min erfarenhet är att man måste se varandra även när barnen är där. Ge varandra en komplimang ibland. Röra vid varandra. För mig blev alla små vardagsgester viktiga. En puss på kinden i förbifarten. En liten kram bakifrån när jag stod och diskade. Lite massage medans sambon bytte en blöja. 

    Börja smått och prova du att ta initiativ först. Se om han hakar på så småningom.

  • Anonym (Separerad)
    Anonym (Separerad) skrev 2018-07-03 13:51:39 följande:

    Kan du inte börja ta initiativ? Prata om saker till vardags som inte har med barnen att göra. Hur gick det på jobbet? Skulle du vilja hitta på något ikväll när barnen somnat? Ska vi spela ett spel ikväll? Vill du se en film? Ska vi baka något?

    Min erfarenhet är att man måste se varandra även när barnen är där. Ge varandra en komplimang ibland. Röra vid varandra. För mig blev alla små vardagsgester viktiga. En puss på kinden i förbifarten. En liten kram bakifrån när jag stod och diskade. Lite massage medans sambon bytte en blöja. 

    Börja smått och prova du att ta initiativ först. Se om han hakar på så småningom.


    Jag separerade från barnens pappa när minsta inte ens var 1 år. Han fick nån flipp när yngsta föddes och blev riktigt elak. Blev förälskad i andra och var helt öppen med det. Sa taskiga saker, jag klarade ingenting och gjorde allt fel enligt honom. Mycket nedlåtande kommentarer om hur värdelös jag är (aldrig hört sånt förut så jag blev väldigt chockad och stack...)


     


    Näste sambo träffade jag ganska fort och vi flyttade ihop 1,5 år senare. Tillsammans har vi 3 barn och alla var i förskoleåldern. De har alla bott hos oss mer eller mindre. Trots alla barn så älskar jag honom lika mycket fortfarande. Och det är så stor skillnad på relationen. Vi har varit ihop i 9 år nu och det är fortfarande lika bra även om vi också har duster och kriser emellanåt.

  • Anonym (Separerad)
    Anonym (Separerad) skrev 2018-07-03 13:54:12 följande:

    Jag separerade från barnens pappa när minsta inte ens var 1 år. Han fick nån flipp när yngsta föddes och blev riktigt elak. Blev förälskad i andra och var helt öppen med det. Sa taskiga saker, jag klarade ingenting och gjorde allt fel enligt honom. Mycket nedlåtande kommentarer om hur värdelös jag är (aldrig hört sånt förut så jag blev väldigt chockad och stack...)


     


    Näste sambo träffade jag ganska fort och vi flyttade ihop 1,5 år senare. Tillsammans har vi 3 barn och alla var i förskoleåldern. De har alla bott hos oss mer eller mindre. Trots alla barn så älskar jag honom lika mycket fortfarande. Och det är så stor skillnad på relationen. Vi har varit ihop i 9 år nu och det är fortfarande lika bra även om vi också har duster och kriser emellanåt.


    Förlåt, vi har 5 barn tillsammans. JAG har 3 barn. Haha!
  • Anonym (Trött)

    Man är ju orolig att barnen tar skada? Hur länge kan en 3- åring va utan sin andra förälder utan att ta skada?? 

    Känner just nu att jag orkar inte ens va under samma tak med sambon. Semester och bara tjafs om småsaker.

  • Anonym (Trött)
    Limajo skrev 2018-07-07 10:18:45 följande:
    Jag separerade när barnen var 4 och knappt 2. Vi hade korta byten första åren, schemat var 2-2-3. Då får man varannan helg med barnen. Det funkade överlag mycket bra. Det är klart att barnen ställde frågor visade att de saknade den andra föräldern men vi bodde nära varandra, kunde skypa ibland och vi föräldrar var måna om att prata om att vi inte var osams, att vi alltid skulle finnas där för barnen osv.

    Alla barn påverkas så klart av en separation. Men de påverkas också av att växa upp i en familj utan värme och kärlek mellan de vuxna.
    Tack! Hur har det gått sen dess, hur gamla är barnen nu och hur upplever de det?
  • Anonym (--)

    Jag var på väg att lämna när andra barnet var drygt ett år. Barnens pappa gnällde konstant över hur jobbiga barnen var. Men jag tänkte lite som de andra i tråden att det är jobbigt under småbarnsåren och att det blir bättre sen. Tyvärr blev det inte det trots att jag kämpade och försökte jobba på förhållandet så vi skildes sju år senare.

  • Anonym (?)
    Anonym (--) skrev 2018-07-07 18:00:24 följande:

    Jag var på väg att lämna när andra barnet var drygt ett år. Barnens pappa gnällde konstant över hur jobbiga barnen var. Men jag tänkte lite som de andra i tråden att det är jobbigt under småbarnsåren och att det blir bättre sen. Tyvärr blev det inte det trots att jag kämpade och försökte jobba på förhållandet så vi skildes sju år senare.


    Men nu i backspegeln, vad hade ditt råd varit till oss som nu är i denna sits? Bryta upp eller kämpa på? Önskar du nu i efterhand att du gått tidigare, eller var det värt att kämpa på?
  • Tomelilla15

    Intressant att följa andra som har tuffa småbarnsår.jsg kände mig säker på att vår relation skulle klara småbarnsåren även om de är tuffa och tänkt att man kan hitta tillbaka till varandra när de åren är förbi. När vi pratade om det häromdagen var min man tydlig med att det nog inte funkar att sätta vuxenrelationen på paus några år och tro att den ska finnas kvar. Man får inte ta det för givet utan verkligen försöka behålla gnistan hela tiden. Tycker det lät bra att lämna på förskolan när båda vuxna var lediga. Man behöver egentid och samhället tjänar nog mer på att relationer håller än pengarna man sparar på att ett eller några barn är på förskolan en dag när de egentligen inte fick.

  • Anonym (--)
    Anonym (?) skrev 2018-07-08 23:02:01 följande:

    Men nu i backspegeln, vad hade ditt råd varit till oss som nu är i denna sits? Bryta upp eller kämpa på? Önskar du nu i efterhand att du gått tidigare, eller var det värt att kämpa på?


    Det är jättesvårt att säga. Med facit i hand så valde jag fel man att skaffa barn med, han var inte redo för barn och kommer nog aldrig bli så för mig själv hade jag lika gärna kunnat lämna tidigare. Men barnen fick några extra år med en (fysiskt) närvarande pappa och det är ju också värt en del.
  • Anonym (?)
    Limajo skrev 2018-07-07 12:51:10 följande:

    Barnen är 7 och 10. Efter knappt två år övergick vi till varannan vecka, främst för att den äldre verkade lite stressad över de korta bytena.

    De är glada, trygga barn. Ibland kan det så klart dyka upp frågor om varför jag och pappan skilde oss och främst hos den yngre fantasier som exempelvis att om vi vann på lotto skulle vi kunna köpa ett jättestort hus och pappa kunde bo i ett hus på gården osv. Men det är klart att de har sådana drömmar. Jag och pappan har en bra relation, vi firar ibland födelsedagar ihop, går ut och äter tillsammans efter skolavslutningen mm. Ses lite då och då för att hämta nån grej eller skriva på nåt papper. Vi bor bara några hundra meter ifrån varandra vilket också underlättar.

    Det var en lättnad att lämna relationen och våra besvikelser och sårade känslor och kunna enas i att vara bra föräldrar för våra barn.


    Som du beskriver önskar jag att det skulle bli. Ditt sista stycke är mkt tänk- och eftersträvansvärt. Önskar att min man kunde inse det också ... att man kan skapa en bättre relation efter en separation, utan press på känslor och annat.
  • Anonym (?)
    Anonym (--) skrev 2018-07-09 08:13:26 följande:

    Det är jättesvårt att säga. Med facit i hand så valde jag fel man att skaffa barn med, han var inte redo för barn och kommer nog aldrig bli så för mig själv hade jag lika gärna kunnat lämna tidigare. Men barnen fick några extra år med en (fysiskt) närvarande pappa och det är ju också värt en del.


    Tack för svaret. Jag förstår, ingenting är enbart svart eller vitt...
  • Anonym (A)
    Tomelilla15 skrev 2018-07-08 23:46:38 följande:
    Intressant att följa andra som har tuffa småbarnsår.jsg kände mig säker på att vår relation skulle klara småbarnsåren även om de är tuffa och tänkt att man kan hitta tillbaka till varandra när de åren är förbi. När vi pratade om det häromdagen var min man tydlig med att det nog inte funkar att sätta vuxenrelationen på paus några år och tro att den ska finnas kvar. Man får inte ta det för givet utan verkligen försöka behålla gnistan hela tiden. Tycker det lät bra att lämna på förskolan när båda vuxna var lediga. Man behöver egentid och samhället tjänar nog mer på att relationer håller än pengarna man sparar på att ett eller några barn är på förskolan en dag när de egentligen inte fick.
    Håller med
Svar på tråden Separera med två små barn?