Gå eller stanna kvar???

Nej du är inte tragisk; tvärtom en stark krigare!

Åh, jag hoppas du läser Michael Larsens blogg, han sätter huvudet på spiken när det gäller narcissism så du skulle kunna relatera och känna igen dig big time!

Oj, är du så ung, och redan gått igenom så mycket? Tänk vad mkt klokskap och styrka du hunnit samla på dig genom de svårigheter du gått igenom, som du kommer ha nytta av i hela ditt liv.

Jag är också i er ålder, lite träffande! :)

Befinner mig likt ts i den där svåra våndan, stanna eller gå...

Men ta, visst borde vi ta tjuren i hornen nu när vi ännu är "unga och pigga" istället för att vänta och slösa bort vår tid...? Vänta in/ut vad egentligen...? Vi vet ju inte ens hur länge vi får ha vår lilla stund på jorden!

Tack för tipset. Ska kolla in hans blogg :)

Jag hade kontakt med en coach nyligen för att få hjälp efter uppbrottet och missbruket. Det hjälpte mig mycket att se här och nu och framåt istället för att gräma mig över det som varit. Istället se det som en livserfarenhet. Och visst är det så! Jag har gått starkare ur ett destruktivt liv där jag fick dra mig ur sängen med hjälp av fönsterkarmen varje morgon för jag levde med enorma smärtor. Men i efterhand förstår jag att jag mådde skit pga honom. Jag tog långsamt kål på mig själv.

Nu studsar jag nästan ur sängen. Jag känner mig inte längre som 90år. Nu är jag den åldern jag är!

Sen ska man komma ihåg att man alltid är två i ett förhållande. Mår inte den ena bra så mår troligtvis inte den andre bra heller. Att traggla på för barnens skull eller för att man är rädd för att vara ensam är ingen lösning. Att ta steget och våga är något som är värt att satsa på.

Tack för ditt svar

Skall prata med honom i kväll så jag får se hur det går.

Tack för att du vågade berätta gav mig kraft att vilja ändra mitt liv, vill också vara lycklig

Ja, gör det! :)

Vad skönt att du fick så bra hjälp av coachen! Att du hade turen att träffa en som kunde sin sak! Det kan ju vara livsavgörande....

Men vad intressant alltså, att dina fysiska krämpor utlöstes av honom! Det var som din kropp visste, men inte hjärnan... ännu! Din kropp kämpade med att visa att ngt var väldigt fel, och orkade till slut inte utan bröts ner... Det är ju fantastiskt vilken vändning ditt liv o mående har tagit!

Tack så mkt för pepp. Ingen av oss mår särskilt bra psykiskt, och det ger sig till känna på olika sätt. Jag tror inte min man är en narcissist. Men jag har börjat förstå att det i mångt och mycket är psykisk misshandel jag utsätts för. Jag har länge dock tänkt att jag är ju inte guds bästa barn själv, jag kan säkert vara provocerande och förtjänar nog det på något sätt. (Är ju ingen menlös ja-sägare liksom.) Har reagerat på hans aggressiva beteende med ömsom överseende, ömsom med skuldbeläggande av mig själv, ömsom med ilska, ömsom ledsnad, ömsom med att låta det rinna av mig likt en gås...

Känner dock nu att jag är rädd att det bara blir värre och värre, och funderar på om det bättre att avsluta innan det går för långt. Eller, om jag borde härda ut, och se om det blir bättre när barnen är lite större, när påfrestningarna inte är lika stora... vilket är bäst för barnen? Den eviga frågan! Barnen blir ju också tyvärr drabbade av hans utfall... Sedan mitt i allt tycker jag synd om honom... att han inte klarar att vara den han vill vara.

Kan tillägga att mina känslor för honom dessvärre försvunnit för länge sedan... :( Vi har ingenting som en kärleksrelation innebär.

Hej

Vi pratade nästan hela natten känner dock inte att det gav mig något nu när jag tänkt efter. Han vill att vi skall prova nu i sommar för att se om vi kan rädda det. I samma mening så han också att han är på en resa med att hitta sig själv och jag fick inte stå i vägen för honom. Det betyder att han skulle få lova att hävda sig när som om vad som för jag har tryckt ner honom i alla år vilket jag INTE har gjort. Ja jag har en stark åsikt men jag skulle ALDRIG trycka ner en annan människa då jag har blivit mobbad både som barn och vuxen.

Ville han sova 7 dagar i sträck så skulle han få göra det det var hans beslut. Han lovade dock att sluta skrika åt mig hela tiden men det känns inte som att det är detta jag vill. Jag ville inte förstöra semestern för barnen heller så därför känns det lättare att bara säga ja till det. Efter vår semester skall vi sätta oss och prata om det igen. Jag tycker barnen tar skada som det är nu vilket jag absolut inte vill. Jag känner att han mår inte bra tillsammans med mig och jag mår inte bra med honom så varför fortsätta. Han sa en konstig sak också att om jag går så var det sista gången vi pratades vid om det inte gällde barnen. Måste man gå i sär som ovänner ??

Du är en fantastiskt klok kvinna, det är uppenbart när jag läser det du skriver. Förmodligen kommer du oxå att blomstra när du väl beslutar dig för att det är dags att satsa på Dig. Eller indirekt er.. han kommer så småningom oxå att inse att det var till det bästa.

Jag hade heller inga kärlekskänslor för mitt ex. De tog slut efter några år. Först yttrade sig med att jag inte tände på honom mer. All kroppskontakt med honom kändes obehaglig. Jag trodde såklart att det var fel på mig. Han beskyllde mig för allt möjligt. Det kunde naturligtvis inte vara något han gjorde fel.

Jag fick söka upp alla möjliga psykologer, terapeuter osv. Han vägrade gå på familjerådgivning för det var inte hans fel.. jag däremot tog på mig all skuld. Det var fel på mig o jag trodde på det. Ingen psykolog nådde fram eftersom jag var rädd för sanningen. Jag sa bara att det var fel på mig.

Det fortlöpte några år. Jag ställde upp på sex några ggr om året och resten av tiden fick han avsugningar för att jag inte visste bättre.

Men iallafall så blev jag riktigt sjuk och fick akut opereras. När jag kom hem från sjukhuset efter en vecka så var jag svag och hade mer ont och bara kräktes o kräktes. Han gjorde inget för att hjälpa mig. Mina föräldrar fick komma med vätskeersättning, dvs köra 5mil för att han inte kunde gå 2km. De körde mig till akuten två gånger till.

Under den tiden så började en av våra katter lägga sig sidan om mig i sängen(naaw saknar djuren), sen blev det hennes plats varje gång det var sovdags. Det kunde han delvis acceptera eftersom han konstigt nog tyckte om djur. Jag hade alltså en anledning att slippa ligga o hålla om honom eller nära honom.

Sen kom hundvalpen efter några år som han hade tjatat om i fleeera år och han lovade dyrt o heligt att han skulle ta hand om henne eftersom jag redan hade 5 jobb och ett hus o bil o barn. Och vad hände då?! Jo, han gick aldrig på promenad med henne. Jag fick ställa klockan o gå upp varannan timme på natten. På dan när jag jobbade hade vi altandörren öppen så hon kunde gå ut själv. Vilket är vansinne efterom en valp likt ett barn måste ha uppsyn. Han glömde ge henne mat o vatten, och bara skrek o föste undan henne. Han skulle leka värsta Ceasar Millan. Visserligen funkade det. Valpen lydde honom. Och det fick jag ju höra om o om igen. Jag fick anmäla mig till en valpkurs. Tyckte att vi kunde gå båda två så vi lärde ut likadant, men nej, det var utkastade pengar för han visste redan hur man uppfostrade en hund... visst tänkte jag. Genom att inte bry sig om den då eller?!

Jag köpte en tag till hennes halsband med mitt telefonnummer. Jag sa inget till honom för att se hur lång tid det skulle ta innan han märkte det. Hon hade ju bara halsbandet på sig när d var promenad så jag visste att han skulle se det om han nu gick it med henne som han dyrt o heligt sa att han minsann gjorde mer än jag. Allt hände liksom när jag inte var hemma, men ändå såg jag absolut ingen skillnad från när jag gick hemifrån på morgonen.

Det dröjde 1 månad!!!!! Och då var det inte ens han som gick ut med henne utan hans dotter men han hade kopplat henne och sett den.

Det var droppen för mig. Jag smed planer med mina föräldrar. Min mamma grät när jag berättade att jag var redo att lämna honom.

Och nu är vi här, snart ett år senare!

Det blev ett låångt inlägg men min poäng är att det kommer alltid att finnas nån anledning till att stanna kvar, men betydligt fler möjligheter om du väljer att gå!

Du är stark och värd ett bättre liv!

Har man bott som sambos i mer än 6månader så ska man enligt lag dela på den gemensamma bostaden om man inte har samboavtal.

Hej

Tack för era råd de betyder mer än vad ni tror

Jag vet att jag kommer att lämna honom om det inte blir bättre för jag känner att jag försvinner för varje dag som går när vi har det dåligt.

Vi har sex i dag men väldigt dåligt sex och inte ofta.

Jag vill ha en vänskap med honom om vi delar på oss men vet att han inte klarar av det tyvärr.

Hej

Jag och min man har varit tillsammans i 19år och vi har 3 underbara barn och hus tillsammans. Men nu börjar jag känna att detta är ohållbart, han tycker att vårt förhållande har varit dåligt mer eller mindre i 15 år. Jag får alltid höra detta när vi bråkar, han säger att om vi inte har mer sex kommer han att lämna mig. Jag har fått sämre sexlust efter barnen men försöker.

Han är sjuk i bland annat i depression så han sover väldigt mycket, vet att det är för att fly verkligheten. Jag har själv varit där men tog mig ur det själv.

Han gör inget här hemma är det något som skall fixas med huset eller bilen är det jag som fixar det.

Han är helt underbar med barnen när han umgås med dem vilket är en del.

Jag får själv fixa allt till barnen och hemmet, det känns som att jag har 4 barn inte 3.

Vi har ekonomiska bekymmer som är mitt fel, vet inte om han inte vågar att lämna mig för att inte sätta mig på pottkanten så att säga. Han är väldig snäll i grund och botten.

Om jag lämnar honom är huset hans och barnen,det skulle jag ha klart för mig sa han. Vet att det inte är så blev bara sårad av hans ord.

Jag vet inte om han vill att jag skall göra slut för att han skall ha någon att skylla på sedan, just nu gör han allt för att driva mig till vansinig.

Jag älskar honom.

Snälla kom med råd är helt förtvivlad just nu

Hej

Vi pratade nästan hela natten känner dock inte att det gav mig något nu när jag tänkt efter. Han vill att vi skall prova nu i sommar för att se om vi kan rädda det. I samma mening så han också att han är på en resa med att hitta sig själv och jag fick inte stå i vägen för honom. Det betyder att han skulle få lova att hävda sig när som om vad som för jag har tryckt ner honom i alla år vilket jag INTE har gjort. Ja jag har en stark åsikt men jag skulle ALDRIG trycka ner en annan människa då jag har blivit mobbad både som barn och vuxen.

Ville han sova 7 dagar i sträck så skulle han få göra det det var hans beslut. Han lovade dock att sluta skrika åt mig hela tiden men det känns inte som att det är detta jag vill. Jag ville inte förstöra semestern för barnen heller så därför känns det lättare att bara säga ja till det. Efter vår semester skall vi sätta oss och prata om det igen. Jag tycker barnen tar skada som det är nu vilket jag absolut inte vill. Jag känner att han mår inte bra tillsammans med mig och jag mår inte bra med honom så varför fortsätta. Han sa en konstig sak också att om jag går så var det sista gången vi pratades vid om det inte gällde barnen. Måste man gå i sär som ovänner ??