Svartsjuk, bonusbarnets mamma gravid

Håller med

Vet du, om TS och hennes sambo och deras barn känner sig som en familj, då är det en riktig familj, det är varken din eller min sak att påtala detta.
Jag lever med en med barn sedan tidigare, han och jag och vår son är min familj, men för sambon och sonen ingår även sambons tidigare barn tillika sonens halvsyskon. Ingen av oss har problem med att familjebilderna ser lite olika ut.

Håller helt med! Min familj med bio- och bonusbarn och föräldrar är ingen kärnfamilj men en stjärnfamilj och det är en riktig familj för mig. Ingen utomstående kan bestämma om vi är en riktig familj eller inte.

Oj, så blandade svar..

Jag tycker inte alls ett gemensamt barn skulle ge oss något vi inte har. Tycker verkligen att vi är en fin liten (stor) familj. Barnen trivs med varandra, de är nära i ålder så de leker väldigt mycket ihop. Jag och min sambo hjälps åt med allt och gör ingen skillnad på något. Det är inte enbart sambons val att inte skaffa en till, utan även mitt beslut. Sambon har alltid sagt att jag kommer att ha sista ordet i frågan, men att han är nöjd med det vi har.

Våra barn är i nedre skolåldern nu. Vi kan börja uppleva saker på ett annat sätt. Göra saker med barnen vi inte kunde när vi flyttade ihop. Eftersom att vi inte har gemensamma barn har vi aldrig behövt bry oss om barnvakt eller så heller. När barnen är här så är vi med dem och när de åker så spelar vi spel, åker på dejt och njuter av livet ihop. Kärleken är fortfarande het liksom. Vi kan fortfarande ha hett sex i bilen och krypa ner framför en film på högsta volym och dricka vin om vi vill när barnen inte är här. Och vi kan vara de mest engagerade och harmoniska föräldrar när dem är det. Jag vet inte om jag vill gå miste om allt det. Samtidigt så saknar jag ofta barnen helt vansinnigt mycket när de inte är här och sörjer att inte vara en hel familj som får natta barnen varje kväll. Och jag saknar känslan av att vara gravid och hålla ett spädbarn i min famn.

Det handlar liksom inte om att det jag har är dåligt. Bara att jag sörjer det jag inte kommer få. Det blev extra tydligt nu när exet får barn. Jag kommer aldrig att få krama om eller passa exets barn. Hon avskyr oss. Min & sambons äldsta barn har varit bästisar i flera år. De får inte åka hem till varandra över huvud taget de veckorna de inte är hos oss. Hon hälsar inte på barnen om hon hämtar dem här. Pratar bara med mig om hon absolut måste.

Jag känner liksom att barnen är mina barn. Jag vet att dem inte är det men det känns så. Det är min familj. Allting gör ont just nu. Älskar min sambo mer än något och jag skulle aldrig lämna honom som någon tyckte... Uschnej. Vi har det bra. Det här väckte en del känslor bara... Tack för er som är förstående.

Vad är det du tänker dig att din sambo skulle känna för sin före detta angående hennes graviditet med en helt annan man?

Men ts är inte bara avundsjuk, hon är SVARTSJUK.... stor skillnad!

Hon skriver: ?Oroar mig för vad min sambo känner gentemot sitt ex nu när hon är gravid med syskon till deras barn. ?

Märkligt om man har ett stabilt förhållande sedan 4 år att bli svartsjuk på ett ex som är lycklig och nykär...

Jag är nog både och. Varför är det märkligt? Jag är inte svartsjuk för att hon är lycklig och nykär, utan för att hon är gravid. För att hon får ge barnen ett syskon, men jag får inte ge dem det. För att känslorna av att han har upplevt det med henne, men inte med mig, känns jobbigt. För att jag aldrig får ge honom ett barn och uppleva hans hand på min växande mage. Det är ju ändå det viktigaste man gör i livet, och det kommer vi aldrig att få. Måste det betyda att vi har det uselt?

Har inte alls funderat över att mina känslor skulle vara konstiga eller onormala.. bara jobbiga för mig och min sambo såklart som inte kan göra så mycket åt det mer än att finnas där. 

Bry dig inte. Det flesta här förstår vad du menar och du är varken märklig eller oroväckande. Det är helt naturligt att vissa händelser får en att tänka till och sörja det som aldrig blev. 

Jag tänker att det ska kännas jobbigt för honom att hon får barn med någon annan. Att hans barn får syskon men att han inte var med. I början av våran relation var vi bara vänner vilket gjort att man pratat mycket om sitt förflutna såklart. Han var ledsen när det tog slut, han är uppvuxen i en kärnfamilj och ville ha detsamma för sina barn. Han trodde att hon var den han skulle bli gammal med. Nu fick han inget av det. Har aldrig känt såhär tidigare och han har aldrig sagt eller gjort något i nutid som gett sken av att han ens skulle känna så. Mina hjärnspöken.. 

Så för mer än 4 år sedan efter sitt uppbrott ur relationen till henne tyckte han att det var ledsamt att det tog slut mellan dem? Det torde väl räknas som en högst rimlig relation över ett avslut. Och nu efter flera år tillsammans med dig i ett förhållande som efter vad jag förstå fungerar väl skulle han - tror du - plötsligt känna något alls för henne och hennes graviditet med en annan man? 

Ja, det låter verkligen som något totalt taget ur luften. Har du själv känslor som kommer och går för ditt ex utifrån vad som händer i hans liv?

Nej, men jag lämnade mitt ex. Han blev lämnad. Har bara haft en relation tidigare där han blev kär i flera andra tjejer under de åren vi var tillsammans och var öppen med det. Aldrig otrogen (vad jag vet) dock. Men det svider ju ändå.. Är mitt känslosystem verkligen helt sjukt udda? 

Min sambos ex har fått två barn med en annan man sedan de bröt upp. Han har inte känt eller tänkt något om hennes senaste graviditeter. Mitt ex har fått ett till barn med en annan kvinna och jag har inte känt något för det. Vad skulle din sambo känna menar du?

Min nuvarande sambo och jag har inga barn. Alla barnen är vuxna nu och jag har fått ett barnbarn. Nu kan vi leva livet och göra vad vi vill. Jag blir 48 i december så jag är ju inte last gammal heller. Vi har varit ihop i 13 år i höst så då hade vi kunnat ha en 10 åring nu kanske. Nu drar vi på konserter och festivaler när vi vill :)

Verkar oftast vara kvinnor som känner att de "måste" ha ett barn med sin nya?

Det stämmer säkert att kvinnor är mer benägna att känna den känslan. Vi har som sagt bestämt att inte skaffa ett gemensamt och jag är egentligen NÖJD med beslutet. Jag kan ju ändra mig om jag vill. Sambon säger OK om jag verkligen vill. Men jag vill ju inte egentligen, haha. Ändå känner jag någon sorg över det som inte blir. Över det som han upplevt med någon annan. Känner mig ledsen ibland över att hans barn inte är mina barn. Och att mina barn inte är hans. Ja, att vi inte är en kärnfamilj helt enkelt. Jag fattar ju att det är så idiotiskt att känna såhär. Får helt enkelt försöka att komma över det.

Helt sjukt udda vet jag inte om det är, men vi får väl hoppas att reaktionen i alla fall inte är särskilt vanlig. Jag skulle tro att din sambo inte känner något alls av det du befarar. Om något känner han kanske en befogad oro över hur det ska gå för det kommande syskonet och kanske också hur det befintliga barnet kommer att påverkas. Att han skulle sitta med någon tår i ögonvrån och ömka sin förlorade kärnfamilj håller jag för att vara helt osannolikt. 

Jag tror att det generellt är väldigt få män som lever i en relation de är nöjda med som ens för ett ögonblick längtar tillbaka till den de har lämnat. Ännu mer sällan när de kvinnan dessutom lider av en psykisk ohälsa som - kan man väl anta - gjort livet besvärligt även för partnern. 

Jag och min man fick heller inga gemensamma barn trots att vi gjorde många försök och stora ekonomiska investeringar i försöken. Vi önskade gemensamma barn men lyckades inte vilket i sig förstås var något vi blev tvungna att bearbeta. Men det handlade aldrig om att han fått uppleva något med sin ex-fru som han inte upplevt med mig. Det är ju en oviktig sak. Livet är fullt av upplevelser, erfarenheter och ... ja, LIV som levs utan att det är med den speciella person man för närvarande har ett förhållande med. Jag fick min första orgasm tillsammans med någon annan än min man, min tiotusende orgasm också. Det förtar inte effekten av alla orgasmer jag får med honom i vår relation. Han upplevde Venedig med sin förra hustru, vad jag förstår så var det en underbar resa - det påverkar vare sig våra resor eller Venedig (vad jag vet).

Själv tycker jag att det är betydligt viktigare att njuta av att få ha det bra än det är att uppmärksamma sig själv på att det bra man har tillsammans har också varit bra för partnern tillsammans med någon annan. Om du förstår hur jag menar.

Detta kändes faktiskt ganska bra att läsa. Jag ska nog kunna se allt ur ett annat perspektiv.  Tack! 

Det kommer säkert att bli bra TS. Du behöver inte vara svartsjuk eller avundsjuk. Du har en fin familj som du älskar. Det är så många familjer som är destruktiva-. Du har det inte så. De här jobbiga känslorna kommer att gå över :)

VARM KRAM!