Vilket ansvar har jag för mitt ex?

Har hon inget ansvar för sina barn heller? Om deras pappa mår dåligt så påverkar det barnen negativt och därför är det även i TS` intresse att han mår bra och är harmonisk då han har barnen. Vad jag förstår på TS är han deprimerad, har mått dåligt länge och om han inte får hjälp kan det sluta illa. Därför har hon ett ansvar att göra vad hon kan, även bortsett från ren medmänsklighet.

Jag håller absolut med dig, som medmänniska, som någon man faktiskt haft en relation med och fortfarande har i en annan form och som förälder till ens barn. Självklart har man ett ansvar, varför skulle man inte?

Däremot får man finna sin partner själv.

Jo det är klart att man får finna sin partner själv. I praktiken fungerar det inte att någon annan ska sköta det. Men rent teoretiskt hade det löst problemet, ett träffa en ny kvinna hade fått honom att må bättre och sluta älta det som hänt. 

Hon har givetvis ansvar för sina barn. Men pappan har själv ansvaret för sitt eget föräldraskap. 

Om han mår så dåligt att han inte kan ta det fullt ut då?

Fast varför har den som initierar en skilsmässa ett "ansvar långt utöver vanlig medmänsklighet"?(då måste du mena att den som inte initierad skilsmässa inte har något ansvar?) . Du anser att man ska ge den som initierade skilsmässan dåligt samvete och därigenom ska denna person känna plikt och skuld i flera år efter och "ha ett ansvar långt utöver vanlig medmänsklighet"?

Hur ska man annars tolka det du skrev, Tecum?

Det verkar som om TS är en medkännande och snäll person och har säkerligen gjort en massa redan under de 2 år som gått sedan skilsmässan. Hur länge tycker du att hennes "ansvar långt över vanlig medmänsklighet" ska vara en plikt? 

Vad är exets egen plikt mot sig själv? Ska han bara sitta och grotta ner sig i offerkoftan och vänta på att TS ska vara en räddande ängel (kanske ta tillbaka honom t.o.m, det vore sannerligen långt utöver vanlig medmänsklighet)?

 Mängder av personer mer dåligt efter ett uppbrott men det kan aldrig vara exets skyldighet att ta dennes mående på sina axlar. Man tar hjälp av familj, vänner, vården. 

Man är ansvarig för sina egna känslor och mående. Att han inte har gått vidare efter två år är hans problem och inte ditt, hårt men sant.

Ska hon torka han i röven när han skiter också?

Tja... so be it. Karln är vuxen. Man kan naturligtvis ställa upp som en vän om man nu har den relationen, men ansvar? Nope.

Vilket ansvar den som blir lämnad har är olika från fall till fall. Här vet vi inte hur det ligger till, men då TS inte snackar skit om sitt ex som kvinnor brukar så tolkar jag det som att hennes känslor tog slut och att han inte gjort något fel eller aktivt bidragit till det. Det framgår inte heller om paret gjort något gemensamt försök att styra upp relationen eller om TS själv fattat beslut om separation. I ett sånt fall är det väldigt fegt att skylla på den som blev lämnad...

"Plikt" är ditt ordval, inte mitt.

TS verkar vare en insiktsfull kvinna och jag tror inte att mannen valt att "grotta ner sig" och må dåligt för att jävlas med TS, det hade hon genomskådat. Han har mått dåligt länge och nu har det eskalerat så pass att han inte själv kan hantera det. TS har tidigare gjort två val, hon har skaffat barn med honom och har lämnat honom. För att barnen ska få en harmonisk pappa har hon ett ansvar som går utöver vanlig medmänsklighet då hon genom sitt andra val orsakat det dåliga måendet. Och det hon kan göra är, precis som du säger, att vara kontakten mellan honom och släkt, vänner och vården, att ta tag i saker och ting, att finnas där. Hon kan inte trolla och hon ska absolut inte ta honom tillbaka eller antyda det. Men eftersom TS frågar här har hon antagligen tankar om hur han skulle kunna bli hjälpt.

Jag menar inte att detta är enkelt eller självklart för TS, varken som plikt, ansvar eller medmänsklighet! Jag känner en kvinna som var i en liknande situation, hon lämnade den man hon hade barn med för en annan man. Exet tog det väldigt dåligt och gick ner sig i depression. Hon såg en stor risk att han skulle ta livet av sig och valde att finnas där under en längre tid, både för hans och barnens skull, trots att det inkräktade på den nya relationen. Exakt vad hon gjorde vet jag inte, men det löste sig och han gick vidare. Efteråt har hon undrat om hon gjorde rätt, om hon tog på sig för mycket och om det hade behövts då det givetvis var jobbigt för henne också. Å andra sidan, annars kanske han inte hade funnits längre och barnen hade fått växa upp utan sin pappa. Vem vet...

Då får hon ta över det fulla ansvaret för barnen, men inte för honom. 

Då får han ta tag i sin situation och söka hjälp för att komma vidare. Efter två år så borde han kommit över separationen och börjat ta sig vidare.