Vet inte om jag tappat känslorna för honom eller bara är utmattad?

Alltså jag känner igen mig, men vi har varit tillsammans 8 år och har en dotter på 2 månader och jag känner mig inte utmattad, men känslorna är nog mindre än förut för honom? Vid bråk förut blev pulsen liksom 180 och nu märks det ingenting? Det är lika känsloladdat som om han skulle äta ett äpple liksom...

Undrar också hur f*n man ska veta... nu har jag kanske hormoner lvar i kroppen men har varit sugen MÅNGA gånger på att slänga ut han.... kanske borde ni sätta er ner och prata ordentligt? Kan du föreställa dig ett liv utan honom? Hur skulle det se ut, trivs du?

Jag tror garanterat att du älskar honom, men kanske inte på ett romantiskt sätt längre? Så känner jag för sambon (just nu)

Hur har ni det med sex? Vi har inte gjort något på säkert 6 månader, han lider jag tycker det är skönt haha. Vi är på olika banor just nu, kanske har ni något liknande? Jag ventilera lite, pratar gärna om du vill, hoppas att du kanske fick något ut av mott i lägg iallafall!

Oj förlåt att det blev två likadana trådar!

Ja jag tror att det är som du säger att jag älskar honom men inte romantiskt. Men finns de romantiska känslorna under ytan eller inte? Kommer de titta fram och jag ångrar mig massivt om vi går isär?

Vi har haft sex 2 ggr på senaste året och sista ggn var inte bra för någon. Det var nog 6 mån sedan också. Gången före var okej av någon anledning.

I ditt fall kanske det blir bättre när hormonerna lägger sig. Hur kände du innan du blev gravid? I mitt fall kan det bero på utmattning... jag känner mig helt slut emotionellt och mentalt och fysiskt men det kommer ju inte ändra sig liksom. Men är rädd att göra ett misstag...

Jag har svårt att föreställa mig ett liv utan honom. Vi har liksom varir ihop alltid. Det skulle nog vara mkt ensamt men också inget bråk.

Undrar också hur man ska veta? Däremot hade jag ett exempel, som kanske inte alla passar in på dig.. i julas skulle vi fira nyår med vänner (jag gravid så drack ej). De vännerna är hans från början sen tonåren, alltså långt innan vi träffades och tydligen hade de vännerna bjudit in hans ex.. jag var INTE sugen på att fira nyår på en fest ens från början och speciellt inte gravid och med hans ex ! (De har inga barn så hon har ändå inget i bilden att göra, hon har inte varit med eller ens nämnts under dessa 8 år). Han har däremot sparat ett armband från henne med deras datum som överlevt 2 flyttar (men enligt sambon bara råkar följa med, jo tjena!) De har inte haft kontakt sen det tog slut vilket var typ 2 år eller något innan vi träffades. Känslorna då inför nyår var katastrof, nu ska vi fira midsommar hos samma vän och jag har inget problem med om hon skulle komma... jag är lite svartsjuk trots 8 år tillsammans. Vet du vilka känslor jah menar? Är det tecken på att de romantiska dött?

Undrar när hormonerna ska lägga sig? Jag ammar och hon är nu 2 månader.. innan kah blev gravid var det bra, som vanligt, gillade honom som mer än vän. Däremot började han gå upp lite i vikt och det blev lite för mycket för min smak. Han sa att han skulle banta (eget bevåg) men jag vet inte... blev aldrig av.

Hur är det med dig? Är du sjukskriven? Har du pratat med någon på VC? Jobbar du? Annars kanske du kan börja med någpn vecka eller 2 hemma och vila? Vad säger maken?

Jag förstår hur du menar. Jag är inte heller svartsjuk. Mannen berättade att det börjat en ny ung söt tjej på hans jobb som han pratade mkt med på någon aw och jag kände bara "vad kul" typ och sedan sade han att han hade råkat nämna mig fast han inte menat göra det och att då hade hon svalnat och då blev jag lite besviken. Det är rätt galet. Jag är annars en svartsjuk person, var det i början av relationen liksom.

Min man har också gått upp mkt i vikt och lyckas inte gå ner fast han vill...

Jag jobbar, inte sjukskriven. Mitt yngsta barn trivs inte alls på förskolan så jag försöker jobba hemifrån mkt för att ha henne hemma så mkt det går och tror jag skulle ha svårt att lämna henne där om jag är sjukskriven för samvetet. Och med henne hemma blir det ju ingen vila. Min man jobbar också hemifrån mkt och när vi båda är hemma är det så spänt pga problemen, oavsett om vi pratar om det eller inte. Jag tror det är en stor anledning till min utbrändhet/stress i kombination med små krävande barn och ett jobb som jag är lite underkvalificerad för men vill ha kvar pga att man kan jobba hemifrån mycket.