Ågren av att fira födelsedag

Jag får alltid sån ågren av tanken att fira min födelsedag.

Jag har vuxit upp med en pappa som alltid skuldbelagt mig för att jag aldrig bjudit in till fest eller fika när jag fyllt år för att "det är sånt man gör". Inbjudningar hit o inbjudningar dit är ett KRAV för att över huvud taget kunna träffas. Så trött på den livsstilen.

Att behöva bjuda in sig själv när det inte är födelsedagar känns som man bara tränger sig på och att bjuda in folk till att fira ens egen födelsedag känns som man bara söker bekräftelse och för att fylla någon sorts "behov". Jag känner det som att jag tränger mig på när jag bjuder in andra o tänker de har väl egna liv o saker att göra. Varför skulle dom planera in att fira med mig.

Och den ågren jag får av allt detta då det från min familjs sida under alla år alltid har känts som ett KRAV att fira födelsedag och att det skall ske på ett visst sätt.

Jag lever ju hellre med att om någon vill fira mig, låt dem göra det då. Själv är jag trött på att det känns som det finns så mycket KRAV på att man måste vara social, de ska va tårta o kakor, kaffe, fint dukat o städat osv osv. Men för mig är min födelsedag inget märkvärdigt, för mig är det som vilken dag som helst. Varför fira när jag inte finner något speciellt i det mer än ågren över hur min familj skuldbelägger mig.

Fler som känner igen sig?

Japp, här är en till. Fyllde 30 och vännerna grät för att jag inte hade "kalas". Hahahahaha, så patetiskt. Alla gör väl som de själva vill. Jag AVSKYR kalas. Har avskytt det sedan jag var kring 10 år. Går inte på kalas/dop/bröllop heller.