Varför är svenska barn så osociala?

Oj så tråkigt att du upplever det så.

Vi har 3 barn och de är väldigt sociala. De går ofta fram till andra barn och hittar alltid nya vänner på lekplatser osv.

Men har märkt att vissa barn är väldigt osociala. Och har märkt att det ofta är barn med väldigt osociala föräldrar. Både jag och min man har lätt att prata med folk och så även våra barn. Tror föräldrarna påverkar mycket

Jag har inte upplevt det mycket faktiskt, och vi är i parken flera gånger i veckan. Vi går dit efter middagen och ofta hittar treåringen nån lekkamrat utan problem. Jag leker dock inte, tycker inte det är kul. Kan på min höjd knuffa på gungan ibland ;)

Däremot är jag inte intresserad av att prata med andra vuxna. Ägnar hela dagen åt att prata med folk, treåringen pratar konstant hemma och i parken har jag inget behov av samtal, även om jag svarar artigt såklart

Jag kan känna igen mig i det du beskriver. Jag tror gärna att mitt barn och jag skulle störa andra om mitt barn visar intresse för de. Men jag har diskuterat detta med mina vänner och fått mig en tankeställare och försöker nu arbeta bort det tänket. Jag vet inte ens var det kommer ifrån då jag själv växte upp med en mamma som var dagmamma, så vi var alltid massor av ungar i parken med mammor och dagmammor som satt och pratade med varandra.

tyvärr är vi oftast själva i lekparken så det blir inte särskilt många sociala möten där ändå. Jag skulle och har blivit väldigt glad när andra initierar lek med mitt barn på lekplatsen dock.

Jag tycker du ska fortsätta uppmuntra din sons sätt och kanske leta efter nya platser att vara på där en annan kultur kring lekandet råder.

Alla svenskar, oavsett ålder är osociala...

Så är det att vara svensk. Men det skiljer sig från storstad till mindre och mycket mindre städer.

Flyttat till en by nu och då jag ändå tror på att fördelarna kommer övervinna nackdelarna så svider bristen på det mångkulturella samt den intellektuella biten större städer ger.

Barnen är som förstummade och handfallna här medana barnen i staden lätt tog upp nya kontakter osv. Men allt det där beror på.

De vuxna!

Jag kallar alla kompisar så min dotter ser alla andra barn och vuxna som potentiella kompisar och bemöter nya människor med en öppenhet.

Är föräldrarna tråkiga intråvärta människor blir väl barnen det också.

Det beror väl mycket på vilka barnen är. Vi har en av varje, en blyg som gärna skulle vilja leka med jämnåriga oavsett var vi är men vågar sällan. Och en som är helt obrydd och leker med de hon känner för oavsett vilka det är. Vi är likadana som föräldrar också en blyg och en som pratar med alla.

Vi mellanlandade i en lite sämre förort till sthlm för ett tag sedan då jag bokade hotell nära e4 när vi skulle åka förbi. På kvällen besökte vi ett köpcentrum och det var som att gå på cirkus, det låg lika mycket kläder på golvet som det hängde i butikerna och det var allmänt mycket gapiga ungar som härjade. Är det detta du saknar så är det bara att söka dig till en förort, jag såg ingen tjusning i det alls.

Som skrivet om oss, fast vi bor i Stockholm. Dottern är mycket social och får kontakt med alla barn omkring sig på typ en halvminut och då leker de. Men absolut förstår jag att det är många barn som är blygga (jag var säkert sån själv när jag var liten, trots att jag är inte ens svensk)

Det där säger mer om digsjälv än om andra. Med den attityden skulle jag inte heller vilja ta kontakt med dig.

Själv bor jag i en mindre stad och upplever främst folk som bott i större städer/rest är socialast och lättast att prata med.

Håller med TS. Har två utåtriktade barn som söker kontakt med andra barn på lekplatser etc och majoriteten av gångerna ignorerar svenska barn helt alla kontaktförsök. Leker hellre själva än tillsammans med någon. Söker inte ögonkontakt. Vet inte vad det beror på. Är själv ursprungs-svensk och var jätteblyg och rädd för andra barn när jag var liten, är inte alls blyg nu. Barnens pappa kommer från annat land så vi reser en del och det tror jag har gjort våra ungar mer öppna för andra barn. Trist är det i alla fall, att se den utsträckta handen som bara ignoreras.

Så många kloka synpunkter. Jag har varit i en mindre svensk stad och ser en stor skillnad. Barnen är mycket mer inkluderande gentemot andra barn och självständiga från sina föräldrar. Det var fint att se. Och sonen blev mer pepp på att ta kontakt. Det är kanske inte självklart som jag minns från min barndom, och det är lite mer trevande, men väldigt fint ändå. Sen är det säkert en generationsgrej. Vår generation gör ett projekt av föräldraskapet och är överbeskyddande. Tror också att det är som många säger individuellt. Jag generaliserar så klart när jag säger alla. Och kanske jag projicerar min egen frustration över vuxna som är asociala. Det är en så konstig sak att störa sig på, klart att folk får vara blyga. Men nånstans tror jag att man mår bättre av ett sammanhang och av möten med andra människor. Så ibland känner jag att det är nåt patologiskt med detta. Men det kan ju bara vara min känsla av att inte passa in.

Jag har inte alls upplevt det så, åtminstone inte när vi varit och badat nu på sommaren. Har en 4,5åring som vill LEKA och då duger inte mamma eller pappa. Jag brukar få peka ut ett barn som verkar vara i ungefär rätt storlek och sen går mitt barn och frågar om hen vill leka. Svaret har nästan alltid blivit ja.

Beträffande att föräldrar styr upp lekandet. Jag tänker inte låta min 4,5åring vandra iväg över diverse gator för att komma till sina kompisar. Till grannen är väl en sak men inte ens 7åringen får gå iväg till övriga kompisar själv, speciellt inte de kompisar som bor i grannbyn 7-8km bort...

Ni går säkert själva fram till någon random person i tunnelbanan och frågar om ni ska gå och ta en öl på någon pub eller så.

Eller är det bara barnen som skall vara sociala med alla okända de möter?

Hade inte det varit fantastiskt om det gick? Utan att man behövde oroa sig för vad det är för en typ. Tänk om man kunde behålla många av de egenskaper barn har (och som givetvis är olika) i stället för att forma dom enligt våra normer för att passa i ett fack.

Inte sagt att alla barn behöver ta kontakt med vem som helst men att vi ibland ser dom där dom är oavsett om det är socialt, kreaktivitet, fantasi, påhittighet, energi, känslighet m.m.