Vad ska en bra bonusmamma ha för inställning?
Jag är inne i världens depp.
Jag har en jättebra sambo och är gravid med mitt första barn. Han har en 10åring sedan tidigare relation. Det barnet har ända sedan jag flyttade ihop med min sambo bott hos oss majoriteten av tiden och hos sin mamma varannan helg (korta enstaka perioder varannan vecka).
Nu pratar bonusbarnet om att vilja flytta till sin mamma, som barnet tidigare haft en dålig relation till. Barnet har gråtit och mått dåligt och försökt undkomma att åka dit varje gång det har varit dags. Barnets mamma är väldigt aggressiv mot min sambo och mig och öser elakheter över oss mot barnet. Hon har ett riktigt otryggt liv och blir extra elak varje gång trevliga saker händer hos oss. Barnet har uttryckt de elakheterna mot mig mer och mer och vi har gått från att ha en bra jättenära relation till att hon mest blänger på mig hatiskt. Barnets mamma hittar på att vi har sagt och gjort saker som vi aldrig skulle göra, men som hon däremot ofta gör själv.
Det är mamman som själv har bestämt att det ska vara varannan helg men hon trycker massa dåligt samvete över det på barnet och klänger jättemycket med att hon saknar barnet och att det skulle vara så mycket bättre om barnet bodde där jämt. Hon är väldigt manipulativ.
Det känns som våran lyckliga lilla familj har blivit splittrad och att det enda mamman vill är att vi ska ha det dåligt här. Hon kan inte ha barnet mer än varannan helg men verkar vilja att barnet ska vara olycklig över det (de gånger vi har försökt har barnet alltid börjat må jättedåligt och velat bort från mamman). Och barnet tycker att allt bråk är vårat fel, fastän vi undviker mamman till varje pris och aldrig låter barnet veta vad vi tycker. Mamman säger däremot alla sina åsikter till barnet, tex att barnet har en jättedålig pappa som är deprimerad för att han saknar mamman så mycket. (rent önsketänkande från mammans sida).
För ett år sedan hade vi det jättebra, gjorde roliga saker och barnet umgicks med mig största delen av tiden eftersom jag jobbar skift och blir långledig då och då. Bonusbarnet stormtrivdes hos oss och jag kände att vi alla hade hittat helt rätt i våra relationer. Nu är allt raserat och rent själviskt känner jag att jag aldrig haft någon betydelse i bonusbarnets liv när barnet kunde göra en sån helomvändning.
Hur ska jag tänka på mig själv i detta? Jag blir jätteledsen fastän jag är en ?outsider?. Jag känner mig helt maktlös men är ju ändå helt investerad ich därmed hjärtekrossad. Vi kan inte gå in i en dragkamp eller sjunka till hennes nivå och barnet är olyckligt.
Hur borde jag förhålla mig till bonusbarnet överhuvudettaget som en ?icke-förälder? som när det passar för barnet används som en extramamma.
Hur tänker lyckliga bonusmammor på sin roll?
