Jag undrar om det har hänt för många att förhållandet tar slut på grund av barnlöshet? Det känns som att mitt förhållande håller på rinna ut i sanden pga frustration när inget plus kommer.. vi har försökt sen nov 2017 med ett utomkvedshavandeskap i april i år.. fortf inget plus. Det tär på oss speciellt mycket när min sambo har en dotter på 2.5 år som han har delad vårdnad av, dvs hon är hos oss väldigt ofta.
Vad är er historia? Fixade ni det?
Och jag anser att barnlöshet är när man vill ha barn, längtar och av någon orsak inte lyckas. Det upplevs så olika för olika personer. Och jag är glad att jag inte haft vänner som berättat för mig hur svag vår relation varit för att det höll på att ta slut...
Och jag anser att barnlöshet är när man vill ha barn, längtar och av någon orsak inte lyckas. Det upplevs så olika för olika personer. Och jag är glad att jag inte haft vänner som berättat för mig hur svag vår relation varit för att det höll på att ta slut...
För oss tog det 1,5 år innan första graviditeten, som resulterade i ett MA. Därefter tog det nästan ett halvår att bli gravid igen som slutade i mf. Var vid det här laget utbränd och på gränsen till deprimerad. Var påväg att säga upp mig på jobbet pga allt, men relationen mellan min sambo och mig var alltid lika stark. Sammanlagt tog det 2,5 år drygt, att få till en graviditet som ledde till ett barn. Om något blev nog vår relation starkare trots att vi båda var frustrerade och jag höll på att gå in i väggen.
Jag förstår det, men jag håller fortfarande fast vid det jag skrev. Jo, lite har det med antal månader att göra, eller inte månader så där precist kanske, men tid. Jag förminskar inte vad TS har gått igenom, det är skitjobbigt, inget snack om saken. Men tycker ändå att om det känns som att förhållandet håller på att ta slut pga barnlöshet, när de blev gravida på fyra månader (som tyvärr blev utomkvedshavandeskap) och endast hunnit försöka en gång till sedan dess, så är det förhållandet som är svajigt - inte pga barnlösheten. Det är liksom....det är jobbigt att inte få plus - och läskigt med utomkvedshavandeskap - men det är inte barnlöshet. Att säga att relationen håller på att rinna ur sanden för att inget plus kommer... alltså, det är totalt fem aktiva försök, varav ett resulterade i en graviditet.
Jag förstår det, men jag håller fortfarande fast vid det jag skrev. Jo, lite har det med antal månader att göra, eller inte månader så där precist kanske, men tid. Jag förminskar inte vad TS har gått igenom, det är skitjobbigt, inget snack om saken. Men tycker ändå att om det känns som att förhållandet håller på att ta slut pga barnlöshet, när de blev gravida på fyra månader (som tyvärr blev utomkvedshavandeskap) och endast hunnit försöka en gång till sedan dess, så är det förhållandet som är svajigt - inte pga barnlösheten. Det är liksom....det är jobbigt att inte få plus - och läskigt med utomkvedshavandeskap - men det är inte barnlöshet. Att säga att relationen håller på att rinna ur sanden för att inget plus kommer... alltså, det är totalt fem aktiva försök, varav ett resulterade i en graviditet.
Hej,
Jag & min sambo har försökt få vårat första barn sedan april/maj 2016. Alltså snart 2,5 år. Vi är oförklarligt barnlösa & de hittar alltså inga fel. Vi är även unga, 25 & 30 år gamla. Vi har inte fått ett enda plus på våra test och ska nu få hjälp med att få barn.
Jag vet inte hur det känns att ha bonusbarn eller få missfall, men jag vet hur det känns att kämpa & besvikelsen. Jag vet också hur det känns att få ett sexliv förstört pga schemalagdt sex. Det är klart att det kan svänga i förhållandet när man går genom en sån här resa & det är nog ganska normalt. Dock så skulle jag aldrig tvivla på att bryta förhållandet pga att det tär på oss. Detta är en resa vi gör tillsammans och det är helt okej att må dåligt, vara arg och vara ledsen. Älskar du din sambo & han dig så klarar ni vad som helst!
Kram!
Det tär på er att ha hans dotter där? Om ni inte trivs med ett barn hur ska det då gå med två? Är det så att det tär på dig (och inte er) att din kille fått barn med en annan och nu ska ni ha ett till barn för att visa att ni är lyckligare? Sen när ni väl ska ha barn så startar du en ny tråd om att du inte vill ha bonusdottern hemma efter förlossningen för ni vill leka kärnfamilj.
KM har helt rätt, klarar ni inte några månader i detta klarar ni inte ett liv med spädbarn och bonusbarn. Du kanske ska hitta någon som inte har en 2-åring som tär på dig?
Vill inte låta för cynisk och negativ, men om det redan håller på att ta slut fastän ni inte ens försökt ett år, så kanske er relation inte är så trygg och stabil och redo för barn alls? Menar det verkligen inte på ett elakt sätt, men det är ju helt normalt - om än frustrerande och jobbigt att inte bli gravid så snabbt. Har för mig att snittiden för en kvinna att bli gravid är ungefär 7 månader (av att man aktivt försöker då alltså) och 80% av alla par blir gravida inom ett år. Just därför man inte får någon hjälp förrän man försökt minst ett år. Jag förstår att det är jobbigt att det inte tar sig, men ni har försökt i "bara" 8-9 månader. Var ni inte förberedda på att det kunde ta lite tid? Tänker eftersom detta verkar vara en sådan överraskning nästan. Och ni har ju dessutom lyckats en gång på denna tiden, även om det blev utomkvedshavandeskap. Men då vet ni ju att det går så att säga, att dina ägg och hans spermier kan få till det så att säga.
Att det är slitigt på en relation när man är ofrivilligt barnlös är rätt vanligt, och för en del tar relationen slut för pressen och stressen då det tär på relationen. Men som sagt, då brukar det gälla de som försökt i flera år, gått igenom undersökningar, kanske provat IVF. Tar relationen slut eller håller på att ta slut på grund av att man försökt i 8-9 månader tror jag det är relationen i sig som är huvudproblemet, inte barnlösheten.
Ni har haft en tuff resa med utomkveds men annars är ju 9 försök ingenting. För oss tog det 11 försök med första, 18 med andra och 2 med tredje barnet.
En vän skilde sig pga barnlöshet. Men då pratar vi 8 år med IVFer. Så visst sliter det.