Hjälp med det känslomässiga

Och hur empatisk är du på en skala, om din psykopat till ex-man har ett nytt offer och du bara hatar på henne för att hon får allt gratis? Du borde väl förstå att han kommer göra hennes liv till ett helvete på samma sätt son han gjorde med dig. Varför är du avundsjuk? Om något kan du väl åtminstone tycka lite synd om henne som inte inser hur hemsk han är än. Varför vill du ens att dina barn ska umgås med en sån pappa?

alltså även om jag vet om hur han är så är ju känslan av avundsjuka där för jag vet hur mycket jag har kämpat men känner mig totalt grundlurad. Jag vill inte på något sätt ha tillbaka honom eller vara vilja i hennes sits. Men avundsjukan är där när jag tänker på allt runtom inte på att det är honom jag vill vara med. Jag har även försökt att få vårdanden men det går inte... Så jag gjorde det jag kunde och vägrade lämna ifrån mig det minsta barnet till 50% iaf för tillfället.

Jag vet ju att han inte är bra och det är ju hjärnan som säger det men hjärtat är ändå brustet pga av allt såklart...Svårt att förklara...Känns jobbigt att förlora allt men skulle aldrig vilja gå tillbaka. 

Och jag tänker inte att jag är arg eller avundsjuk för att hon får allt gratis, men man känner sig bara så lurad på allt... 

Men du ska förstås jobba på att barnen inte ska bo hos honom alls, om han är psykopat! Hur menar du att du inte kunde få vårdnaden? Ni kan knappast ha hunnit genomgå en vårdnadsprocess redan? 

Har du verkligen gjort allt du kan i den frågan? Kämpa för att barnen inte ska vara någon % hos honom och fokusera inte på hur mkt tid hennes barn är där. Låter helt skruvat i mina öron att du först beskriver honom som psykopat och sen tycker att barnen borde vara mer där för att hennes barn är det.

Det är precis de här emotionella sakerna jag vill få pil på. Jag vill ju egentligen att båda barnen ska bo i sitt eget hus 100% men då är det någon annan där. Fast jag vet ju att han inte är bra. Alltså det är komplicerat, förstår att jag uttrycker dubbla budskap. 

Familjerätten ser ju bara till om barnen inte blir skadade. Jag har påtalat psykisk misshandel mot barnen men det är inget de bryr sig om. Har även ringt socialen men de har ju inga synliga skador. När vi separerade var vi överens om att ha delad vårdnad. Jag fick ju defakto reda på först när jag flyttat ut vilken sjuk människa jag lever med, annars skulle jag stridig för vårdnaden helt och hållet.

Har även tagit en 15 minuters rådgivning hos advokat och hon sa att det är nästan helt omöjligt att få vårdnaden om barn samtidigt som jag måste påvisa hans psykopati och det är ju genom att han själv inser det och går någonstans men det kommer han inte göra. Vet inte hur jag ska gå vidare. 

Låter jobbigt :/ Jag har också gått igenom en sjukt svår separation där exet gick från mig till en annan. Vi kanske skulle kunna prata privat?

Du har just gått igenom en jobbig separation och det är verkligen inte konstigt att du känner sorg, ilska och även avundsjuka!
Det tr tid och finns olika sätt att bearbeta men det absolut viktigaste i vilken separation som helst är att försöka hålla barnen utanför de känslorna. Jätte, jätteviktigt!

Så försök sluta fokusera på om barnen är där för mycket eller för lite, ni har barnen delat och det är bra. Inga stämningar osv, utan bara fokus på hur du själv ska må bättre.

Förstår att det känns för j-vligt alltihop, även om du inte vill ha honom så har du uppenbarligen gått miste om materiella tillgångar, status, investerat kärlek och engagemang. Gör ont att bli utbytt och det sårar säkert stoltheten att den nya tror hon vunnit. Men i längden har du vunnit ett friare och lyckligare liv. Detta är bara en fas du går igenom, du måste erkänna dessa jobbiga känslor (vilket du ju gör i ditt inlägg), och det är fullt befogade känslor kan jag tycka. De kommer att skrumpna ihop efterhand som du skapar ditt nya liv. Du är modig som skriver så klart hur det känns och jag tror absolut att det värsta kommer att ha lagt sig om ett år, kanske ett halvår. Tiden jobbar för dig.