• Anonym (Jag)

    Jag har svårt för att tycka om mitt bonusbarn

    Jag lägger på mig skyddsvästen och boostar självförtroendet så att jag inte kan sänkas av alla påhopp som kommerav att man säger så som jag gjorde i rubriken, förbereder mig också för alla *gör slut* kommentarer....

    Det är såhär att jag är i ett förhållande med en man som har en dotter från ett tidigare förhållande. Jag har själv inga barn och vi har heller inte några gemensamma barn. Så det är jag och dom.

    Egentligen vill jag komma i kontakt med dem som har erfarenhet och som kan berätta sin story, men andra är såklart också välkomna att säga sin åsikt.

    Jag har inga barn som sagt, men jag har många syskonbarn som jag har väldigt bra kontakt med, vi bor dessutom nära till varann allihop och ifall det är någon här som inte har barn men som har syskonbarn så kanske ni förstår vilka gullungar dessa blir för en, man kan kalla dom, för skojs skull, för ens egna barn ibland. Och själv blir man dendär favorit-mostern som alla barnen gillar. Åh, vad jag älskar dem.

    Men till mitt problem då. Jag känner ju helt ärligt inte samma kärlek till mitt bonusbarn... Jag nästan skäms för att skriva det men, måste jag känna samma kärlek? Vad kan min partner kräva annat än att jag behandlar barnet väl?

    Jag känner en press från min partner att jag måste bete mig lika mot hans barn som jag gör mot mina syskonbarn. T.ex. flyger jag på syskonbarnen när man ses och vi kramas och stojar, inte visar jag sån entusiasm mot bonusen... Till henne säger jag typ *hej namn* när man träffar henne. Måste jag göra mer?

    Sedan så har jag längre stubin och ork med syskonbarnen och blir snabbt less på bonus, är jag elak eller beror det helt enkelt på att detta barn har ju inget med mig och göra egentligen och att det är naturligt att känna såhär?

    Är jag ärlig blir jag även ibland lite sur på/mot barnet, jag kan tycka att det beter sig jobbigt eller att gnället är jätte jobbigt, jag vet jag vet, här börjar jag få dedär påhoppen jag pratade om i trådstarten. Man får ju aaaaaldrig bli sur på ett bonusbarn.... Men, kan tycka det om syskonbarnen/andra barn med såklart men det är liksom något som triggar extra med bonusbarnet... Jag kan bli jätte less alltså. Ibland har jag svårt för att inte visa det tyvärr. Det brukar kännas skönt när pappahelgerna är förbi...

    Är det någon här som förstår mig? Kanske någon som är bonusförälder? Min man brukar jämföra hur jag beter mig mellan syskonbarnen och mellan hans barn. Är jag tvungen att bete mig lika? Jag känner ju inte lika för dem... Men han jämför detta.

    (Såklart är det inte dåligt hela tiden, inte ens halva tiden, men jag väljer att prata om det dåliga, behöver inte diskutera om det som är bra)

  • Svar på tråden Jag har svårt för att tycka om mitt bonusbarn
  • Anonym (minna)
    Anonym (Jag) skrev 2018-07-10 22:13:09 följande:
    Tack så mycket för ett bra inlägg. Du har förståelse och erfarenhet. Har inget att tillägga ;)

    Endast kring det hur min man beter sig, ja faktiskt, det verkar som att han har någon typ av svartsjuka, om man kan kalla det så. Tycker du prickar rätt i hur du tolkar detta. Han har ofta dåligt samvete över att han inte har sitt barn, ibland har han även uttryckt att han inte riktigt kan njuta eller ha kul, då vi tex gjort något tillsammans med mina syskonbarn, pga att han då hade velat ha sin dotter med sig i det vi då gjort...

    Och sen det sista , ja jag kan tänka mig att han i en fantasi värld gärna hade velat att jag vore mamman. Han vill ofta leka lite familj å så...
    Du kanske kan ha ett samtal med honom om vilka förväntningar han har. När man går in i en relation så har man olika förväntningar. Finns det dessutom ett barn så blir det än mer komplicerat, han som har barnet för lite bara varannan helg, förväntningar på att du ska leva upp till att vara "mamma" och att ni ska vara som en "familj". De förväntningarna lägger han naturligtvis på dig som är vuxen, förmodligen inte på sitt barn, så hon kan fortfarande vägra att spela med i spelet om att du ska vara som en mamma för henne medan han tycker att du ska spela det spelet fullt ut fastän inte ens hans barn vill det. 

    Sen är ju frågan vad du vill investera och riskera, hur du känner kring hur mycket du ska anstränga dig. För dina syskonbarn kommer ju alltid att finnas i ditt liv, det vet du, medan hans barn kan försvinna ut ur ditt liv redan i nästa månad om ni helt plötsligt bryter upp. Hur tänker du kring det? För man känner kanske att det är onödigt att göra sig själv till en så viktig person i ett barns liv där man helt plötsligt bara kan försvinna.

    Det bästa vore väl att du får ta den plats du orkar och förmår, inget påtvingat, vare sig dig eller barnet. Barnet vill träffa sin pappa först och främst. Ni kan göra saker ihop alla tre men du kan inte ha den där rollen som du har när du är med dina syskonbarn för det är inte samma sak. De barnen träffar ju sina föräldrar hela tiden så lite omväxling med dig är ju bara uppskattat men hans barn träffar ju bara sin pappa varannan helg så då vill hon väl vara med honom, och det är klart att det är lite mer spänt mellan dom. Och vilken plats ska du ha i allt det där? Ska du vara lektant för henne också, det kommer ju inte ens naturligt för dig att vara det och du skulle ganska snabbt få ångest inför att göra något som inte känns naturligt. Det är bättre att ni bara är. Så är det nog för dina syskonbarn när de är med sina föräldrar, de bara är. Så om han vill komma så nära en familj som möjligt så är det nog att ni bara ska vara, så mycket det går.
  • Ess
    Anonym (Jag) skrev 2018-07-10 22:13:09 följande:
    Tack så mycket för ett bra inlägg. Du har förståelse och erfarenhet. Har inget att tillägga ;)

    Endast kring det hur min man beter sig, ja faktiskt, det verkar som att han har någon typ av svartsjuka, om man kan kalla det så. Tycker du prickar rätt i hur du tolkar detta. Han har ofta dåligt samvete över att han inte har sitt barn, ibland har han även uttryckt att han inte riktigt kan njuta eller ha kul, då vi tex gjort något tillsammans med mina syskonbarn, pga att han då hade velat ha sin dotter med sig i det vi då gjort...

    Och sen det sista , ja jag kan tänka mig att han i en fantasi värld gärna hade velat att jag vore mamman. Han vill ofta leka lite familj å så...
    Sätt dig ner och prata med honom att ni faktiskt inte är en familj och att det inte ens är säkert att ni någonsin blir det. HAN måste värdesätta tiden med sitt barn, likaväl som du vill värdesätta tiden med dina syskonbarn. Ställ honom frågan om han ser dina syskonbarn på samma sätt och med samma prioritering som han tydligen förväntar sig att du ska se hans barn!
    Allt han säger så vänd på det, varför ska du prioritera ett barn du inte har några band till framför barn som du både har band till och älskar?

    Antingen får han revidera sin syn på familjen, eller söka vidare för att se om det finns någon som lever upp till hans syn på hur han anser att det sk va.
  • smulpaj01
    Anonym (Malufamilj eller bonusfamilj?) skrev 2018-07-11 10:28:22 följande:
    Man får tänka, är det en bonus verkligen att få en unge på halsen? Varför kallar man denna annars för "bonusbarn"?
    Motsatsen till bonus är malus och jag tror mig veta (egentligen är det rätt uppenbart) att många, många sk "bonusar" i själva verket är en malus.

    Jag har levt i en malusfamilj, det var destruktivt för samtliga inblandade. Så jag hoppade av och lämnade de små skitungarna hos honom och fick ett jättebra liv!
    Skönt för barnen att de slapp dig!

    Jag känner ingen som valt att leva med sin partners barn om man inte ser barnen som en bonus. Gör man det är man ju totalt dum i huvudet! Själv älskar jag fortfarande mina f.d bonusbarn och har aldrig sett dessa som någon belastning!
  • smulpaj01
    Anonym (Malufamilj eller bonusfamilj?) skrev 2018-07-11 10:28:22 följande:
    Man får tänka, är det en bonus verkligen att få en unge på halsen? Varför kallar man denna annars för "bonusbarn"?
    Motsatsen till bonus är malus och jag tror mig veta (egentligen är det rätt uppenbart) att många, många sk "bonusar" i själva verket är en malus.

    Jag har levt i en malusfamilj, det var destruktivt för samtliga inblandade. Så jag hoppade av och lämnade de små skitungarna hos honom och fick ett jättebra liv!
    Skönt för barnen att de slapp dig!

    Jag känner ingen som valt att leva med sin partners barn om man inte ser barnen som en bonus. Gör man det är man ju totalt dum i huvudet! Själv älskar jag fortfarande mina f.d bonusbarn och har aldrig sett dessa som någon belastning!
  • Anonym (För fan)
    smulpaj01 skrev 2018-07-15 15:22:29 följande:

    Skönt för barnen att de slapp dig!

    Jag känner ingen som valt att leva med sin partners barn om man inte ser barnen som en bonus. Gör man det är man ju totalt dum i huvudet! Själv älskar jag fortfarande mina f.d bonusbarn och har aldrig sett dessa som någon belastning!


    Ge dig människa! Varför ska du hela tiden kritisera folk som inte trivs med samma familjekonstellation som dig? Varför kritisera någon som faktiskt inte trivdes som bonusmorsa utan gjorde slut, är väl snarare en styrka?

    Sluta upp med att tro att Askungen är en verklig saga, livet och människor är betydligt mer komplicerade och komplexa än så.
  • smulpaj01
    Anonym (För fan) skrev 2018-07-15 16:31:05 följande:
    Ge dig människa! Varför ska du hela tiden kritisera folk som inte trivs med samma familjekonstellation som dig? Varför kritisera någon som faktiskt inte trivdes som bonusmorsa utan gjorde slut, är väl snarare en styrka?

    Sluta upp med att tro att Askungen är en verklig saga, livet och människor är betydligt mer komplicerade och komplexa än så.
    Det är ju exakt det jag skriver! Trivs man inte att leva med andras barn så bör man lämna vilket denna människa som tur är förstod och gjorde.
    Det är ju skitbra för fan människa!
  • Anonym (Morsan)

    Mina barn är bonusar åt min man.

    Om jag visar foton på när de var små och känner "Åååhh, vad söta och underbara de var!!!!" och visar min man, och han verkar inte typ fatta att det är dem (de var större när de träffades), fast jag berättar. Alltså hans förnuft ser nog att det är barnen som små, men hans känslor verkar inte förstå.

    Jag skulle önska att han skulle säga" men Åååhh, va de var små" men det gör han inte. Säger bara typ jaha, och ser misstänksam ut, typ... Som om han inte tror att det är dem. Eller är det av nån annan orsak? Jag vet inte. Men det är tråkigt att han inte älskar den villkorslöst...

  • Anonym (Malis)
    Anonym (Morsan) skrev 2018-07-15 17:50:41 följande:

    Mina barn är bonusar åt min man.

    Om jag visar foton på när de var små och känner "Åååhh, vad söta och underbara de var!!!!" och visar min man, och han verkar inte typ fatta att det är dem (de var större när de träffades), fast jag berättar. Alltså hans förnuft ser nog att det är barnen som små, men hans känslor verkar inte förstå.

    Jag skulle önska att han skulle säga" men Åååhh, va de var små" men det gör han inte. Säger bara typ jaha, och ser misstänksam ut, typ... Som om han inte tror att det är dem. Eller är det av nån annan orsak? Jag vet inte. Men det är tråkigt att han inte älskar den villkorslöst...


    Jag tror att de flesta inte älskar sin partners barn villkorslöst faktiskt.
  • Anonym (Malufamilj eller bonusfamilj?)
    smulpaj01 skrev 2018-07-15 15:13:52 följande:
    Skönt för barnen att de slapp dig!

    Jag känner ingen som valt att leva med sin partners barn om man inte ser barnen som en bonus. Gör man det är man ju totalt dum i huvudet! Själv älskar jag fortfarande mina f.d bonusbarn och har aldrig sett dessa som någon belastning!
    I ärlighetens namn tror jag att det var skönare för mig än för dem. Men det spelar verkligen ingen roll längre. Har inte sett röken av dem på flera år och du anar inte hur skönt det är!

    Vad eller vem du känner har absolut ingenting med min kommentar att göra.
    Jag förstår inte vad du vill faktiskt.
  • Anonym (Irriterad)

    Känner nå snarlikt för min sambos barn. Dom är två flickor 11 och 12 år. Den äldre kommer jag överäns med, vi pratar och sådär. Men den yngre stör jag mig på, verkligen... Hon irriterar mig bara genom att vara i samma rum. Det är så mycket med henne som får de att svämma över! Hon äter som en häst, är överviktig och har något i munnen hela tiden! Hon är sängvätare och har alltid varit, så jag är irriterad över att tvättmaskinen alltid är upptagen varje morgon av hennes kissiga sängkläder. Hon är sjukligt nyfiken (t. O. M hennes pappa har blivit arg/frustrerad på henne pga det) hon vill alltid veta allt även om det är vi vuxna som pratar. Hon är jävligt lat och smiter gärna undan, skyller på andra när hon inte orkar hämta något (typ att ett annat barn flyttat på hennes shorts), hon tar ingen hänsyn till andra och klänger på sin pappa heeela tiden. Pappan har sagt åt henne men hon blir som en 1 åring! Som att hjärnan slutat fungera! Vi kan ha sagt högt till alla barn att "ni får ta varsinn pinnglass"... Alla hör och tar en pinnglass- utom hon... Då kan hon säga "får jag ta en strutglass?"... Jag bara kokar. Jag har två barn sen innan och vi väntar vårat gemensamma barn i november. Jag har funderat på att lämna pga hans ena dotter. Jag står inte ut. Jag har gjort klart att jsg tar inget ansvar för dom och jag vill lr är inte beredd att vara bonusförälder... O det är ok säger han. Han är jättegullig mot mina barn dock.

    Känns inte som att bonusfamilj är något för mig. Älskar honom dock, har föreslagit att vi kan vara särbos...

  • Anonym (Malis)
    Anonym (Irriterad) skrev 2018-07-15 18:21:54 följande:

    Känner nå snarlikt för min sambos barn. Dom är två flickor 11 och 12 år. Den äldre kommer jag överäns med, vi pratar och sådär. Men den yngre stör jag mig på, verkligen... Hon irriterar mig bara genom att vara i samma rum. Det är så mycket med henne som får de att svämma över! Hon äter som en häst, är överviktig och har något i munnen hela tiden! Hon är sängvätare och har alltid varit, så jag är irriterad över att tvättmaskinen alltid är upptagen varje morgon av hennes kissiga sängkläder. Hon är sjukligt nyfiken (t. O. M hennes pappa har blivit arg/frustrerad på henne pga det) hon vill alltid veta allt även om det är vi vuxna som pratar. Hon är jävligt lat och smiter gärna undan, skyller på andra när hon inte orkar hämta något (typ att ett annat barn flyttat på hennes shorts), hon tar ingen hänsyn till andra och klänger på sin pappa heeela tiden. Pappan har sagt åt henne men hon blir som en 1 åring! Som att hjärnan slutat fungera! Vi kan ha sagt högt till alla barn att "ni får ta varsinn pinnglass"... Alla hör och tar en pinnglass- utom hon... Då kan hon säga "får jag ta en strutglass?"... Jag bara kokar. Jag har två barn sen innan och vi väntar vårat gemensamma barn i november. Jag har funderat på att lämna pga hans ena dotter. Jag står inte ut. Jag har gjort klart att jsg tar inget ansvar för dom och jag vill lr är inte beredd att vara bonusförälder... O det är ok säger han. Han är jättegullig mot mina barn dock.

    Känns inte som att bonusfamilj är något för mig. Älskar honom dock, har föreslagit att vi kan vara särbos...


    Fy vilken jobbig situation!
    Det låter onekligen som att det är något fel på flickan, är hon utredd?

    Sen kan jag inte låta bli att undra vad du tänkte när ni kom på att ni skulle skaffa ett gemensamt barn i detta kaos...
  • Anonym (A)
    Anonym (Morsan) skrev 2018-07-15 17:50:41 följande:
    Mina barn är bonusar åt min man.
    Om jag visar foton på när de var små och känner "Åååhh, vad söta och underbara de var!!!!" och visar min man, och han verkar inte typ fatta att det är dem (de var större när de träffades), fast jag berättar. Alltså hans förnuft ser nog att det är barnen som små, men hans känslor verkar inte förstå.
    Jag skulle önska att han skulle säga" men Åååhh, va de var små" men det gör han inte. Säger bara typ jaha, och ser misstänksam ut, typ... Som om han inte tror att det är dem. Eller är det av nån annan orsak? Jag vet inte. Men det är tråkigt att han inte älskar den villkorslöst...
    Förstår dig.
  • Anonym (Irriterad)
    Anonym (Malis) skrev 2018-07-15 18:28:10 följande:

    Fy vilken jobbig situation!

    Det låter onekligen som att det är något fel på flickan, är hon utredd?

    Sen kan jag inte låta bli att undra vad du tänkte när ni kom på att ni skulle skaffa ett gemensamt barn i detta kaos...


    Det enda hennes föräldrar utrett henne för hos doktorn är hennes sängvätning.

    Jaadu, det var väl ett svagt ögonblick av en längtan för ett gemensamt barn samt att hans flickor är här varannan helg bara (lite mer strödagar nu under hans semester) .. Som fick mig att gå med på det.
  • Anonym (Malufamilj eller bonusfamilj?)
    Anonym (Morsan) skrev 2018-07-15 17:50:41 följande:

    Mina barn är bonusar åt min man.

    Om jag visar foton på när de var små och känner "Åååhh, vad söta och underbara de var!!!!" och visar min man, och han verkar inte typ fatta att det är dem (de var större när de träffades), fast jag berättar. Alltså hans förnuft ser nog att det är barnen som små, men hans känslor verkar inte förstå.

    Jag skulle önska att han skulle säga" men Åååhh, va de var små" men det gör han inte. Säger bara typ jaha, och ser misstänksam ut, typ... Som om han inte tror att det är dem. Eller är det av nån annan orsak? Jag vet inte. Men det är tråkigt att han inte älskar den villkorslöst...


    Och varför förvånas du över det?
    Att du skulle önska är en sak men hur många tror du ojar sig så över bilder på någon annans barn? Obestämd

    Har en bekant som träffade en ny man... han visade upp sina fotoalbum med bilder på den gravida ex-frun och BB-bilder på ungarna. Jätteintressant. Verkligen.


  • Ess
    Anonym (Morsan) skrev 2018-07-15 17:50:41 följande:

    Mina barn är bonusar åt min man.

    Om jag visar foton på när de var små och känner "Åååhh, vad söta och underbara de var!!!!" och visar min man, och han verkar inte typ fatta att det är dem (de var större när de träffades), fast jag berättar. Alltså hans förnuft ser nog att det är barnen som små, men hans känslor verkar inte förstå.

    Jag skulle önska att han skulle säga" men Åååhh, va de var små" men det gör han inte. Säger bara typ jaha, och ser misstänksam ut, typ... Som om han inte tror att det är dem. Eller är det av nån annan orsak? Jag vet inte. Men det är tråkigt att han inte älskar den villkorslöst...


    Alltså helt ärligt så är det skit tråkigt att titta på andras bebisbilder. Bilderna betyder något för dig, men inte för andra.
    Visst jag kan mycket väl se en rolig bild på något hans barn gjorde som små, men en bild räcker sen är det enbart tråkigt.
    Det ligger i samma klass som att tvingas se andras 300 semesterbilder, man börjar fundera ut en anledning till att säga hej då och gå.
Svar på tråden Jag har svårt för att tycka om mitt bonusbarn