Jag har svårt för att tycka om mitt bonusbarn
Jag lägger på mig skyddsvästen och boostar självförtroendet så att jag inte kan sänkas av alla påhopp som kommerav att man säger så som jag gjorde i rubriken, förbereder mig också för alla *gör slut* kommentarer....
Det är såhär att jag är i ett förhållande med en man som har en dotter från ett tidigare förhållande. Jag har själv inga barn och vi har heller inte några gemensamma barn. Så det är jag och dom.
Egentligen vill jag komma i kontakt med dem som har erfarenhet och som kan berätta sin story, men andra är såklart också välkomna att säga sin åsikt.
Jag har inga barn som sagt, men jag har många syskonbarn som jag har väldigt bra kontakt med, vi bor dessutom nära till varann allihop och ifall det är någon här som inte har barn men som har syskonbarn så kanske ni förstår vilka gullungar dessa blir för en, man kan kalla dom, för skojs skull, för ens egna barn ibland. Och själv blir man dendär favorit-mostern som alla barnen gillar. Åh, vad jag älskar dem.
Men till mitt problem då. Jag känner ju helt ärligt inte samma kärlek till mitt bonusbarn... Jag nästan skäms för att skriva det men, måste jag känna samma kärlek? Vad kan min partner kräva annat än att jag behandlar barnet väl?
Jag känner en press från min partner att jag måste bete mig lika mot hans barn som jag gör mot mina syskonbarn. T.ex. flyger jag på syskonbarnen när man ses och vi kramas och stojar, inte visar jag sån entusiasm mot bonusen... Till henne säger jag typ *hej namn* när man träffar henne. Måste jag göra mer?
Sedan så har jag längre stubin och ork med syskonbarnen och blir snabbt less på bonus, är jag elak eller beror det helt enkelt på att detta barn har ju inget med mig och göra egentligen och att det är naturligt att känna såhär?
Är jag ärlig blir jag även ibland lite sur på/mot barnet, jag kan tycka att det beter sig jobbigt eller att gnället är jätte jobbigt, jag vet jag vet, här börjar jag få dedär påhoppen jag pratade om i trådstarten. Man får ju aaaaaldrig bli sur på ett bonusbarn.... Men, kan tycka det om syskonbarnen/andra barn med såklart men det är liksom något som triggar extra med bonusbarnet... Jag kan bli jätte less alltså. Ibland har jag svårt för att inte visa det tyvärr. Det brukar kännas skönt när pappahelgerna är förbi...
Är det någon här som förstår mig? Kanske någon som är bonusförälder? Min man brukar jämföra hur jag beter mig mellan syskonbarnen och mellan hans barn. Är jag tvungen att bete mig lika? Jag känner ju inte lika för dem... Men han jämför detta.
(Såklart är det inte dåligt hela tiden, inte ens halva tiden, men jag väljer att prata om det dåliga, behöver inte diskutera om det som är bra)