Frånvarande föräldrar, eller är jag narcissist?

Jag har i princip alltid fått vad jag vill, och om jag inte fick det såg jag till att få det. Min mamma är karriärskvinna och min pappa jobbar på industri, vi hade aldrig problem med pengar. Min pappa leder av humörsvängningar i kombination med dåligt samvete, när jag var liten lärde jag mig att jag kunde trigga igång hans ilska vilket resulterade i skrik och hot för att sedan få min vilja igenom på grund av hans dåliga samvete. Inte särskilt moraliskt såhär i efterhand, men hur mycket moral har man som barn? Mina föräldrar ansåg att barn fostras av samhället bäst och har därför aldrig riktigt lagt sig i mitt liv. Jag fick skäll för de tiotal mobiler jag har förstört genom att kasta i väggen (såklart), men i övrigt inte så mycket. Till skillnad från mina klasskamrater hade jag inte begränsningar om hur länge jag fick vara ute, vad jag fick göra osv. De satte inte beteendemässiga krav på mig, men jag förväntade mig aldrig stöd av dem heller. Jag har pratat med mamma om det här i efterhand och hon har förklarat att det är någon typ av uppfostringsmetod, låta barnet upptäcka världen på egen hand liksom.

Jag var duktig på att läsa, skriva och rita, det fick jag alltid höra. Jag skulle bli något. Skolan, det rent akademiska alltså, var aldrig något problem, men det var aldrig något jag brydde mig om speciellt mycket heller. 

När man som ouppfostrad snorunge möter världen vågar ingen stå i vägen, men i 11-12-års åldern (när man normalt börjar utveckla lite moral/etik) blev jag upplyst och så började jag istället gottgöra för den skitunge jag varit, och jag omvandlades snart till ett litet, litet lamm i alla sociala sammanhang. Någon som tryckte sig mot väggen, inte tog någon plats. Jag var mobbad eller utstött minst 4-5 år av min skolgång efter denna drastiska personlighetsförändring, men mina föräldrar märkte aldrig av detta. Kanske för att jag drog på "bortskämd-snorunge-masken" hemma (då var allt som vanligt), kanske ville de helt enkelt inte veta eller se. Jag valde iallafall att bära på det ensam. När jag i samma veva kom ut för min mamma då jag fått om bakfoten att jag var bisexuell, svor hon att inte berätta för någon. Ni vet hur känsligt och skamligt allt med sexualitet är för barn? Snart visste hela familjen, något som gång på gång diskuterades öppet på familjemiddagar. Jag insåg helt enkelt att jag inte kunde lita på någon, och jag bestämde mig för att möta världen på egen hand. Min barndom fortsatte i samma stuk: jag blev allt mer av en ensamvarg, drevs av ånger och skam och hade ofta problem i relationer.

Idag är jag en person som är känslostyrd, svårt med tillit och att knyta kontakter, social ångest, väldigt mycket ensamvarg. Jag har under hela mitt liv i princip bara behövt ta hänsyn till mina egna behov vilket gör att jag oftast drar mig undan och kanske inte är så empatisk som många andra, därav titeln. Man kan kalla det självisk kanske. Jag har helt fantastiska vänner, men jag trippar konstant på tå i rädsla av att bli övergiven, och är ofta svartsjuk. Något jag självklart döljer - min värsta skräck är att förlora människor. Men det är inte hållbart - minsta lilla tjafs och min värld faller i spillror. Letar konstant efter sätt att bättra mig själv: ena veckan extremdiet, nästa hårdträning, nästa mediciner, nästa överdrivet snäll, osv osv. Är impulsiv på ett sätt som inte är hållbart: ena dagen vill jag köpa lägenhet och nästa vill jag flytta till andra sidan jordklotet. I enkla ord: jag är kaos i egen person och jag vill växa upp, hitta lugn och stadga mig som alla andra men jag har ingen aning om hur. 

Jag vill inte vara den här personen. Jag vill vara lättvindig, enkel, en härlig person. Jag har förstått att jag måste jobba på mig själv, men hur? Någon som har varit/ känner någon liknande?