Anonym (Jadu...)

Äldre 22 Jul 01:56

15 svar

Hur ska jag någonsin komma över honom?

Hej.
Jag vill bara skriva av mig, eftersom att jag ältat detta i snart ett års tid med vänner. Jag har skrivit här förut, men det är bara så skönt att få skriva av sig och ibland höra andras tankar. Och för att inte desperat skriva till honom hur mycket jag saknar honom, så skriver jag här.

Jag och mitt ex var tillsammans i lite över två år. Vi var varandras första stora kärlekar. Bortsett från att han många gånger behandlade mig riktigt dåligt, så har vi så otroligt fina minnen. Vi var i Göteborg, gick på Liseberg och Universeum. Vi firade min födelsedag på Öland, alla fina sommarkvällar med minigolf och glass. När vi satt vid vattnet hemma hos honom på bryggan med filtar och choklad, och han blev så himla arg på alla mygg haha.. Eller en annan gång när vi satt vid vattnet och han höll om mig och jag somnade i hans famn framför solen. Alla gånger vi smög upp på natten och gjorde köttfärssås och spagetti haha, det var en höjdpunkt. Eller när vi alltid gick på bio, och att åka till Max mitt i natten var vår grej. Eller alla gånger jag fick somna ihop med honom, och vakna bredvid honom. Alla mysiga långpromenader och dom gångerna vi åt glass och allt var bara så himla bra. Eller alla gånger vi myste på morgonen och han var så fin att titta på.

Det känns som att vart jag än går så påminner det mig om honom. Låtar spelas upp som han och jag sjöng i bilen, och gamla bilder på oss dyker upp. Jag blir seriöst helt knäpp av detta. Så fort jag tänker på honom och allt det fina vi hade så får jag ont i hela kroppen, tårarna börjar komma och jag får ångest. Detta är det mest smärtsamma jag någonsin vart med om.

Ska man börja prata om allt det dåliga så borde jag egentligen vara glad att jag blivit av med honom. Flera gånger manipulerade han mig för att jag inte skulle lämna honom efter att han tagit på mig fastän jag tydligt sa nej. Han sa att han skulle köra ihjäl sig om jag lämnade honom. Han flirtade med andra tjejer, och en gång sa han att han skulle sätta på mig när jag sov, rättare sagt våldta mig. En gång höll han fast mig och försökte ta på mig, och han kunde stå mitt i stan och skrika mig i ansiktet, det hände dock bara en gång. Hans bästa kompis sexuellt trakasserade mig om och om igen, och min dåvarande pojkvän gjorde exakt ingenting. Han såg TYDLIGT vad denna killen gjorde mot mig, med han valde att vara tyst. Han har även puttat mig och nypt mig när han blivit arg. Han stod inte upp för mig en enda gång när hans halvpappa totalt skällde ut mig för exakt INGEN anledning. Jag har alltid vetat innerst inne att så som han behandlar mig, det är inte okej, aldrig. Men jag har förträngt det så otroligt mycket, bara för jag älskat honom så fruktansvärt mycket. Efter vi gjorde slut och försökte hitta tillbaka till varandra så gick han bakom ryggen på mig och blev tillsammans med en annan tjej.. Det höll dock inte ens i en vecka haha.. Visst, både han och jag har gjort fel mot varandra, det var därför vi gjorde slut. Skillnaden mellan han och mig är att jag kämpade, SÅ HÅRT, för honom. Jag gjorde verkligen ALLT för han. Men enligt honom var det en självklarhet att jag skulle förlåta honom gång på gång. Vissa undrar varför jag stannade trots allt han gjorde mot mig, och det är för jag blev manipulerad.

Oavsett hur dåligt han behandlade mig, så förlät jag alltid honom. Jag ville jämt se det fina i honom. Jag älskade honom villkorslöst, och jag ville inget hellre än att vara med honom. Trots att det alltid var jag som skulle få ta all skit, så lämnade jag honom aldrig. Jag förträngde alltid det dåliga, för jag ville bara se det bra. Även fast han gav andra tjejer flirta kommentarer, trots att han lovat att sluta, så förlät jag honom. Jag accepterade honom alltid för hur han var, jag gav liksom.. allt till honom. Jag var den som ALLTID fanns där för honom när ingen annan gjorde det. Jag var den som ALLTID brydde mig mest om honom. Jag var den som ALLTID prioriterade honom före allt och alla. Jag var den som ALLTID stod upp för honom, oavsett vad. Jag var den som ALLTID hjälpte honom. Jag var den som ALLTID gick extramil för honom. Jag var den som ALLTID stöttade och peppade honom. Jag, JAG, var den som älskade honom villkorslöst. Jag var den som valde bort så mycket bara för hans skull. Jag var den som kunde få ligga sömnlös på nätterna på grund av honom. Jag var den som aldrig, ALDRIG lämnade hans sida. Jag var den som gav ALLT för oss, både i med och motvind. Jag var den som höll om honom när han var ledsen och jag torkade hans tårar. Jag var den tjejen som accepterade honom för hur han har varit och blivit. Jag var den tjejen som kämpade för honom mer än vad någon annan gjort eller kommer göra. En "normal" person hade lämnat för länge sen, men ingen kommer väl vara lika dum som jag antar jag. Jag var den som ALLTID lyssnade på honom, oavsett om han var glad, ledsen eller arg. Jag kunde spendera flera timmar med att sitta och lyssna, hjälpa och förstå.

Han sa till mig att det alltid skulle vara han och jag. Han sa att han oavsett vad skulle älska mig. Han sa att han inte skulle kunna tänka sig ett liv utan mig. Han sa att jag var det bästa som någonsin hänt honom. Eftersom att han var 20 så pratade vi ofta om att flytta ihop, vi kollade på förlovningsringar och vi skulle åka utomlands. Jag kan bara inte acceptera att det inte är han och jag längre. Det är till och med jobbigt att skriva "att det inte är han och jag längre"..

Jag är väldigt ung, bara 17 år. Jag vet att detta är någonting som alla går igenom. Men just nu känns allt så in i helvete jävla jobbigt. I snart ett år har jag vart helt förstörd. Under ett halvårs tid gjorde jag exakt ingenting, jag bara låg i min säng och kunde knappt ta mig upp. Jag sov hela dagarna, för på nätterna kunde jag inte somna för jag var grät så mycket. Jag började glömma bort att duscha, gick inte ut, klädde aldrig på mig och antingen åt jag ingenting eller så tryckte jag i mig mat. Livet var rättare sagt upp och ner för mig. Detta är det absolut jobbigaste och smärtsammaste jag någonsin vart med om. Jag sitter fortfarande och kollar hans Facebook, och alla bilder på honom gör så hjärtat värker. Jag har alltid vart en tjej som velat ha ett seriöst förhållande, har alltid känt mig äldre och jag har aldrig vart någon som håller på med flera stycken eller byter massor. Därför är detta också dubbelt så jobbigt eftersom han verkligen var någon som jag ville växa med.

Han är dock väldigt förvirrande. En period kan han visa tecken på att han är svartsjuk, han hör av sig och frågar andra saker om mig osv. Sen helt plötsligt kan han sluta svara. Jag vet att den personen han är nu, är inte den killen jag blev kär i. Den killen jag blev kär i var godhjärtad, känslosam, hjälpsam, lojal och verkligen helt underbar. Men den han är nu är känslokall, empatilös, manipulerande och riktigt elak. Om jag kollar på en gammal bild på honom kan jag se dom där busiga ögonen med kärlek i, leendet som jag älskar och allt det fina i han, som en gång i tiden fanns. Men nu när jag ser en bild på honom så kan jag på riktigt se allt hemskt i honom, trots att jag gör ALLT för att inte göra det. Hans blick är kall, nästan obehaglig och hela han är förändrad. Självklart förändras alla, men han har bara blivit.. ja, hemsk.

Just nu känns det som jag aldrig kommer sluta älska honom. Det känns som att jag aldrig kommer bli lycklig med någon annan. Det känns som jag aldrig kommer kunna släppa honom. Bara tanken av att han skulle träffa någon annan ger mig en klump i magen. Jag vet att jag egentligen förtjänar så mycket bättre, men just nu är det bara han jag vill vara med. Trots att han behandlat mig så fruktansvärt dåligt, så vill jag fortfarande ha tillbaka honom. Jag blir så trött på mig själv.. Samtidigt vet jag att om två år kommer jag kolla tillbaka på honom och undra vad jag såg i han. Men.. allt jag vill är ju att han ska komma tillbaka. Jag vill vakna upp imorgon och se att han skrivit ett långt sms över hur mycket han ångrar sig och hur mycket han saknar mig. Men det kommer inte hända..

Jag tror dock att han en dag framöver kommer förstå vad han gått miste om. Just nu lever han sitt liv, han behöver inte anpassa sig efter någon och han kan vara med hur många han vill. Men sen när det börjar bli tråkigt kommer han sakna en fast och trygg punkt. Han kommer sakna hur mycket jag brydde mig om honom, hur mycket jag kämpade för honom, hur mycket jag gjorde för han och hur mycket jag älskade honom. Han kommer märka att ingen annan tjej gör ens hälften av allt jobb jag gjorde för honom. Jag gav exakt hela mig själv och allt jag hade till honom. Det skulle jag inte gjort, för nu står jag här och har absolut ingenting kvar.

Det mest jobbiga är nog att jag innerst inne vet att han inte kommer förändra sig. Den personen han är nu, det är så han kommer vara. Men jag vill ändå inte acceptera det, jag fortsätter hoppas på att han ska bli annorlunda. Jag vill förtränga allt det han utsatte mig för, trots att jag vet att han inte är värd mig. Jag kanske bara måste sluta vara så jävla blind? Fan.. hur ska jag komma över detta? Jag står inte ut längre. Jag bryter ihop så fort någon pratar om honom och allt känns så jävla tung utan han. Jag försöker intala mig själv att jag är starkare utan honom, att jag förtjänar bättre och att han inte är värd mig. Men ändå så sitter jag här med huvudet i kudden och kan inte sluta gråta. Jag är liksom kär i den killen han en gång var, och han är inte den längre. Det är det som är så jobbigt. Jag blir så förvirrad av mig själv.

Förlåt för mycket text, men kan någon SNÄLLA ge mig råd? Jag orkar inte må såhär mer..

Anonym (Ledsenhet)

Äldre 22 Jul 02:29

#1

Hej!

Jag läste allt du skrev. Jag känner igen mig i de långa tankegångarna och hopplösheten.

De tips jag kan ge är egentligen direkt motsägelsefulla... beroende på hur du är och fungerar passar kanske det ena eller andra bättre.

Det första är att hålla dig sysselsatt... hitta en ny hobby eller något som kan fylla din tomma tid. Gärna något fysiskt som dels gör dig slutkörd så att du somnar snabbt, och gärna något där du kan få ut känslor så som att slå på en boll och tänka dig att du slår bort allt det jobbiga... eller något som får dig att skratta! Skratt är läkande!

Det andra är mindfulness. När du är ensam och har tid... ge dig själv utrymmet att sörja och vara ledsen så mycket din kropp vill. Låt tankarna vandra var de vill, men följ medvetet med dem. Tänk dig att du sitter på din egen axel och hör dina tankar. Acceptera att du sörjer... försöker du hålla tillbaka det eller tänka att du inte borde vara ledsen kommer det antagligen hålla i sig längre tid. Var ett vittne till dina egna tankar och känslor. "Jaha, nu är jag jätteledsen, det kniper i magen och tårarna rinner. Just det: det känns lite som att jag inte kan andas. Sen går tankarna till tjejen jag såg honom med, och det gör mig lite svartsjuk, vilket känns som ett litet illamående ok. Jag skäms över att jag fortfarande vill ha honom, ok, och hur känns den skammen?" Försök liksom följa med dig själv. Det låter kanske helt galet, men det kan verkligen hjälpa... att tillåta dig själv att tänka och känna och bara följa med.

Sen är det kanske en klyscha, men tiden kommer också att hjälpa. Du ser kanske inte framstegen nu, men visst gör det lite mindre ont nu än för ett halvår sedan? Om ett halvår till, ännu mindre.

Det kommer att bli bättre!

Anonym (Jadu...) Trådstartaren

Äldre 22 Jul 02:47

#2

Anonym (Ledsenhet) skrev 2018-07-22 02:29:48 följande:

Hej!

Jag läste allt du skrev. Jag känner igen mig i de långa tankegångarna och hopplösheten.

De tips jag kan ge är egentligen direkt motsägelsefulla... beroende på hur du är och fungerar passar kanske det ena eller andra bättre.

Det första är att hålla dig sysselsatt... hitta en ny hobby eller något som kan fylla din tomma tid. Gärna något fysiskt som dels gör dig slutkörd så att du somnar snabbt, och gärna något där du kan få ut känslor så som att slå på en boll och tänka dig att du slår bort allt det jobbiga... eller något som får dig att skratta! Skratt är läkande!

Det andra är mindfulness. När du är ensam och har tid... ge dig själv utrymmet att sörja och vara ledsen så mycket din kropp vill. Låt tankarna vandra var de vill, men följ medvetet med dem. Tänk dig att du sitter på din egen axel och hör dina tankar. Acceptera att du sörjer... försöker du hålla tillbaka det eller tänka att du inte borde vara ledsen kommer det antagligen hålla i sig längre tid. Var ett vittne till dina egna tankar och känslor. "Jaha, nu är jag jätteledsen, det kniper i magen och tårarna rinner. Just det: det känns lite som att jag inte kan andas. Sen går tankarna till tjejen jag såg honom med, och det gör mig lite svartsjuk, vilket känns som ett litet illamående ok. Jag skäms över att jag fortfarande vill ha honom, ok, och hur känns den skammen?" Försök liksom följa med dig själv. Det låter kanske helt galet, men det kan verkligen hjälpa... att tillåta dig själv att tänka och känna och bara följa med.

Sen är det kanske en klyscha, men tiden kommer också att hjälpa. Du ser kanske inte framstegen nu, men visst gör det lite mindre ont nu än för ett halvår sedan? Om ett halvår till, ännu mindre.

Det kommer att bli bättre!

Jag ska absolut testa det du sagt, tack verkligen!!
Men tror du att han kommer ångra sig med tiden?

Anonym (Ledsenhet)

Äldre 22 Jul 03:10

#3

Kanske... Men precis som du gör så minns han säkert både det som var bra och det som inte var det. Kanske var inte din fullkomliga kärlek något han kunde uppskatta då, och något han kommer vilja ha i framtiden. Men alla misstag han gjorde med dig... om han blir en bättre människa kanske han kommer förknippa sina svaga sidor med det förhållande... Det skulle krävas så mycket mer för att inte falla tillbaka i gamla dåliga vanor, och för att glömma allt som inte var bra. Även för dig. Med en ny relation har både han och du möjligheten att inte göra de där misstagen ni gjort.

Din framtida kärlek kan bli ren och ny. Att börja om på nytt kan vara oerhört uppfriskande.

Jag minns en lång relation som var bra, men där jag gjorde en del misstag. Jag minns en annan som sårade mig mer än jag någonsin blivit sårad, där han gjorde en del misstag i början. Sen tänker jag på min nuvarande relation. Så mycket som jag sörjde de andra är jag så otroligt lycklig att universum tog mig igenom de upplevelserna så att jag hamnade i precis rätt position att när jag träffade min sambo så kunde jag göra allt rätt, det här varit så okomplicerat och lätt på något sätt. Jag kan fortfarande bli arg och ledsen över den som sårade mig för 2,5 år sedan, det tar tid att läka. Men jag vet samtidigt att jag inte hade velat vara någon annanstans än där jag är... Jag är i grunden lycklig, det andra är bara minnen.

Anonym (Jadu...) Trådstartaren

Äldre 22 Jul 03:17

#4

Anonym (Ledsenhet) skrev 2018-07-22 03:10:56 följande:

Kanske... Men precis som du gör så minns han säkert både det som var bra och det som inte var det. Kanske var inte din fullkomliga kärlek något han kunde uppskatta då, och något han kommer vilja ha i framtiden. Men alla misstag han gjorde med dig... om han blir en bättre människa kanske han kommer förknippa sina svaga sidor med det förhållande... Det skulle krävas så mycket mer för att inte falla tillbaka i gamla dåliga vanor, och för att glömma allt som inte var bra. Även för dig. Med en ny relation har både han och du möjligheten att inte göra de där misstagen ni gjort.

Din framtida kärlek kan bli ren och ny. Att börja om på nytt kan vara oerhört uppfriskande.

Jag minns en lång relation som var bra, men där jag gjorde en del misstag. Jag minns en annan som sårade mig mer än jag någonsin blivit sårad, där han gjorde en del misstag i början. Sen tänker jag på min nuvarande relation. Så mycket som jag sörjde de andra är jag så otroligt lycklig att universum tog mig igenom de upplevelserna så att jag hamnade i precis rätt position att när jag träffade min sambo så kunde jag göra allt rätt, det här varit så okomplicerat och lätt på något sätt. Jag kan fortfarande bli arg och ledsen över den som sårade mig för 2,5 år sedan, det tar tid att läka. Men jag vet samtidigt att jag inte hade velat vara någon annanstans än där jag är... Jag är i grunden lycklig, det andra är bara minnen.

Grejen är att enligt han är det okej att såra andra, för det är en självklarhet att man ska förlåta honom. Och han gör exakt INGENTING för att gottgöra det. Men så fort någon annan gör något mot honom så bara stänger han av. Ska jag vara ärlig tror jag lite att han är någon form av psykopat.

Jag hoppas att han en dag ångrar att han släppte mig, att han inser att han hade en tjej som kämpade som ett djur bara för honom, som älskade han villkorslöst, som jämt gick extramil för han och gav honom allt. Och jag hoppas han en dag kommer skämmas så mycket över allt han utsatt mig för..

Anonym (Ledsenhet)

Äldre 22 Jul 03:25

#5

Är det så illa som du skriver kommer han kanske aldrig ändra sig, eller ångra sig. Han gjorde allt han kunde komma undan med, och kommer kanske fortsätta så.

Det viktiga är att DU vet att du var för bra för honom. Skit i om han kommer ångra sig. Tänk vad din nästa kille kommer uppskatta allt du har att ge! Tänk vilken pärla du kommer att vara för Rätt kille!

Anonym (Jadu...) Trådstartaren

Äldre 22 Jul 03:32

#6

Anonym (Ledsenhet) skrev 2018-07-22 03:25:24 följande:

Är det så illa som du skriver kommer han kanske aldrig ändra sig, eller ångra sig. Han gjorde allt han kunde komma undan med, och kommer kanske fortsätta så.

Det viktiga är att DU vet att du var för bra för honom. Skit i om han kommer ångra sig. Tänk vad din nästa kille kommer uppskatta allt du har att ge! Tänk vilken pärla du kommer att vara för Rätt kille!

Jag måste nog bara acceptera att han aldrig ens kommer komma med en förlåtelse. I hans vridna huvud har han inte gjort något alls fel.

Varför jag tror han är psykopat är för att han skiftar i sitt beteende hela tiden. Ena stunden kan han vara kärleksfull och helt plötsligt kan ändra helt. Han manipulerar. Har han gjort något fel skulle han gärna ringa gråtandes och säga vilken hemsk människa han var, att han inte förtjänade att leva och att han var dum i huvudet. Sen när man TYVÄRR förlåtit honom så började han om igen. Han kunde lova saker men höll dom aldrig. Allt skulle handla om honom, hela tiden. Han utnyttjade mig till och med ett tag. Han är empati

Anonym (Jadu...) Trådstartaren

Äldre 22 Jul 03:33

#7

Anonym (Jadu...) skrev 2018-07-22 03:32:55 följande:

Jag måste nog bara acceptera att han aldrig ens kommer komma med en förlåtelse. I hans vridna huvud har han inte gjort något alls fel.

Varför jag tror han är psykopat är för att han skiftar i sitt beteende hela tiden. Ena stunden kan han vara kärleksfull och helt plötsligt kan ändra helt. Han manipulerar. Har han gjort något fel skulle han gärna ringa gråtandes och säga vilken hemsk människa han var, att han inte förtjänade att leva och att han var dum i huvudet. Sen när man TYVÄRR förlåtit honom så började han om igen. Han kunde lova saker men höll dom aldrig. Allt skulle handla om honom, hela tiden. Han utnyttjade mig till och med ett tag. Han är empatilös och känslokall..

Anonym (Jess)

Äldre 22 Jul 08:44

#8

Jag gifte mig med en sån kille som du berättar om. Vi skilde oss året efter men då var jag redan förstörd...

Efter 22 år har han ännu inte fattat hur illa han gjorde mig. Han tycker fortfarande jag är en dum brud och får skylla mig själv och han anser att jag grovt överdriver allting. Alltså.. Efter 22 år tycker han att allt är mitt fel. .. Han gifte om sig med min bästa vän och deras äktenskap är verkligen från hell .. Han har inte lärt sig.

Så med det sagt så tänker jag så här. Han är inte värd din kärlek! Må han ruttna i illaluktande fiskspad för evigt. Han är inte värd din energi. Inte värd din kärlek någonsin!

Jag kom vidare genom att inse att vårt liv bara var en bluff. Det var aldrig kärlek mellan oss, det var bara ett sätt att lura mig i falsk trygghet, ett sätt för honom att försäkra sig om att jag skulle förlåta. Jag älskade en illusion, en bluff. Jag älskade det jag VILLE att han skulle vara, men han var aldrig det!

Anonym (Jadu...) Trådstartaren

Äldre 22 Jul 15:53

#9

Anonym (Jess) skrev 2018-07-22 08:44:58 följande:

Jag gifte mig med en sån kille som du berättar om. Vi skilde oss året efter men då var jag redan förstörd...

Efter 22 år har han ännu inte fattat hur illa han gjorde mig. Han tycker fortfarande jag är en dum brud och får skylla mig själv och han anser att jag grovt överdriver allting. Alltså.. Efter 22 år tycker han att allt är mitt fel. .. Han gifte om sig med min bästa vän och deras äktenskap är verkligen från hell .. Han har inte lärt sig.

Så med det sagt så tänker jag så här. Han är inte värd din kärlek! Må han ruttna i illaluktande fiskspad för evigt. Han är inte värd din energi. Inte värd din kärlek någonsin!

Jag kom vidare genom att inse att vårt liv bara var en bluff. Det var aldrig kärlek mellan oss, det var bara ett sätt att lura mig i falsk trygghet, ett sätt för honom att försäkra sig om att jag skulle förlåta. Jag älskade en illusion, en bluff. Jag älskade det jag VILLE att han skulle vara, men han var aldrig det!

Menar du att ni var tillsammans i 22 år och att han än idag inte förstår hur mycket han skadade dig? Herregud isåfall.. Jag kan verkligen inte förstå hur vissa människor kan vara så känslolösa och elaka? Jag blir så frustrerad att den killen jag var tillsammans med inte kan fatta.

Anonym (Jess)

Äldre 22 Jul 16:17

#10

Anonym (Jadu...) skrev 2018-07-22 15:53:26 följande:

Menar du att ni var tillsammans i 22 år och att han än idag inte förstår hur mycket han skadade dig? Herregud isåfall.. Jag kan verkligen inte förstå hur vissa människor kan vara så känslolösa och elaka? Jag blir så frustrerad att den killen jag var tillsammans med inte kan fatta.

Nej vi var bara gifta i ett år.

Vi har varit skilda i 22 år och han är omgift med min fd bästa vän.

Och han fattar fortfarande inte allt sjukt han gjorde mot mig.

Och min poäng är att såna här killar aldrig ändrar sig. För att de ser inte sina handlingar som något fel. De kan inte ändra något de inte anser är fel. De lyckas ju med att behandla andra som skit, så varför skulle han tro att det är fel? Förstår du? Han kunde behandla dig som skit för att du ändå förlät honom. I hans ögon har han inget för att vara snäll, du stannade ju ändå oavsett.. Han TYCKER ju att han var snäll och romantisk fast det bara handlade om att få dig att förlåta honom.

Anonym (A)

Äldre 22 Jul 17:31

#11

Anonym (Ledsenhet) skrev 2018-07-22 03:25:24 följande:

Är det så illa som du skriver kommer han kanske aldrig ändra sig, eller ångra sig. Han gjorde allt han kunde komma undan med, och kommer kanske fortsätta så.

Det viktiga är att DU vet att du var för bra för honom. Skit i om han kommer ångra sig. Tänk vad din nästa kille kommer uppskatta allt du har att ge! Tänk vilken pärla du kommer att vara för Rätt kille!

Håller med

smulpaj01

Äldre 22 Jul 17:55

#12

Nej han kommer inte att ångra sig då du inte på långa vägar betydde lika mycket för honom som han gör för dig.
Det är din första kärlek men snart är han lika glömd för dig som du är för honom nu.
Ut och flirta det är sommar och du är ung.

Men vad är en halvpappa? Skrev du fel?

Anonym (Jadu...) Trådstartaren

Äldre 22 Jul 23:35

#13

Anonym (Jess) skrev 2018-07-22 08:44:58 följande:

Jag gifte mig med en sån kille som du berättar om. Vi skilde oss året efter men då var jag redan förstörd...

Efter 22 år har han ännu inte fattat hur illa han gjorde mig. Han tycker fortfarande jag är en dum brud och får skylla mig själv och han anser att jag grovt överdriver allting. Alltså.. Efter 22 år tycker han att allt är mitt fel. .. Han gifte om sig med min bästa vän och deras äktenskap är verkligen från hell .. Han har inte lärt sig.

Så med det sagt så tänker jag så här. Han är inte värd din kärlek! Må han ruttna i illaluktande fiskspad för evigt. Han är inte värd din energi. Inte värd din kärlek någonsin!

Jag kom vidare genom att inse att vårt liv bara var en bluff. Det var aldrig kärlek mellan oss, det var bara ett sätt att lura mig i falsk trygghet, ett sätt för honom att försäkra sig om att jag skulle förlåta. Jag älskade en illusion, en bluff. Jag älskade det jag VILLE att han skulle vara, men han var aldrig det!

Hur är deras relation idag? Har du någon kontakt med din fd bästavän?

Anonym (Jess)

Äldre 23 Jul 00:09

#14

Anonym (Jadu...) skrev 2018-07-22 23:35:28 följande:

Hur är deras relation idag? Har du någon kontakt med din fd bästavän?

Deras äktenskap är stormigt och stundvis riktigt hemskt. Hon mötte mina föräldrar en dag i affären och hon erkände att hon nu försent fattar vad jag råkade ut för.

Jag vill inte ha nån kontakt med varken henne eller honom. Det livet har jag lämnat bakom mig och jag mår bättre utan dom. Dom förtjänar varandra och må karma ta dom resten av livet...

Anonym (Jadu...) Trådstartaren

Äldre 24 Jul 02:06

#15

Anonym (Jess) skrev 2018-07-23 00:09:27 följande:

Deras äktenskap är stormigt och stundvis riktigt hemskt. Hon mötte mina föräldrar en dag i affären och hon erkände att hon nu försent fattar vad jag råkade ut för.

Jag vill inte ha nån kontakt med varken henne eller honom. Det livet har jag lämnat bakom mig och jag mår bättre utan dom. Dom förtjänar varandra och må karma ta dom resten av livet...

I mina ögon är det riktigt elakt att bli tillsammans med sitt bästa väns ex.. Man gör inte så tycker jag.

Jag skrev nyss ett sms till mitt ex:

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta. Jag har suddat ut det säkert tio gånger, för att sen börja om igen. Efter totalt 4 år med dig är nog detta det sista du någonsin kommer få höra av mig, tyvärr. Det är du själv som valt.

Jag tänker säga exakt som det är. Jag släpper dig nu. Jag släpper dig med ett leende på läpparna och ett lättat hjärta.

Hade detta vart för fyra månader sen hade jag antagligen legat i min säng nu, vid samma tidpunkt och en mage som kippat efter luft av alla tårar. Jag hade fått ha kudden för munnen så att ingen skulle höra hur förstörd jag var. Jag hade haft mascara i hela ansiktet och håret hade fastnat på mina kinder. Jag hade gått fram och tillbaka i mitt rum med tårar längs kinderna och handen för munnen desperat tänkandes på hur jag någonsin skulle klara av denna smärtan jag kände då. Jag skulle sitta på golvet gungandes fram och tillbaka för att kunna kontrollera allt jag kände inombords, all frustration och all sorg. Vissa nätter gjorde det så ont att jag fick tillbaka mina tankar på att skada mig själv igen, och det är sjukt. Medan detta hände låg du och sov. Du hade inte en enda tanke på att jag satt satt på mitt golv mitt i natten och panikgrät, inte för att du hade brytt dig ändå.

Nu idag, önskar jag att jag kunde säga till mig själv för fyra månader sen att det kommer bli bättre. Även fast jag vissa gånger hellre hade velat dö för smärtan var så extrem, så önskar jag att jag visste att det skulle bli bättre.

Efter snart ett år av sorg över dig, så ligger jag inte längre gråtandes på nätterna tills ögonen är så fulla av tårar att jag knappt kan se. Jag sitter inte längre på min sängkant och känner mig tom och orkeslös. Jag går inte längre ut från duschen med ett leende efter att ha gråtit så mycket att det känts som att hela bröstet ska flyga ut. Jag sitter inte längre och väntar på att du ska höra av dig. Jag saknar inte längre dig.

Efter all denna tid har jag äntligen förstått. Jag har förstått att killar som dig aldrig kommer ändra på sig. En kille som du ser inte sina handlingar som något fel. De kan inte ändra något som de inte anser är fel.
Efter dessa år jag var tillsammans med dig blir jag nu istället arg. Jag såg ju redan i början av vårt förhållande alla varningsklockor? Jag såg dom ju så tydligt? Men jag valde att förtränga dom.
Jag var kär i den jag önskar att du var, men du var egentligen inget utav det. Istället försökte jag intala mig själv att du var en bra kille, trots att du gav mig alla tecken på att du absolut inte var det. Långt ifrån. Det finns så mycket jag vill säga framför dig, men det är du antagligen för feg för.

Du manipulerade mig för att få mig stanna hos dig.
Du höll fast mig och försökte ta på mig trots att jag tydligt sa nej.
Du sa att du skulle sätta på mig när jag sov, rättare sagt våldta mig.
Du stod inte upp för mig en enda gång efter alla gånger som din så kallade bästa vän sexuellt utnyttjade mig. Du bara såg på.
Du ljög för mig, om och om igen.
Du lovade mig på allt annat att du aldrig mer skulle ta på mig fast jag inte ville. Kunde du hålla det? Absolut inte.
Du ställde dig i stan och skrek mig rakt i ansiktet, fastän du såg mina tårar i ögonen.
Du stod inte upp för mig när din halvpappa totalt skällde ut mig för exakt ingen anledning och kallar mig och min mamma för elaka saker.
Du lovade att aldrig mer flirta med andra tjejer. Höll du det? Såklart inte.
Du hotade mig med att köra ihjäl dig om jag lämnade dig.
Du LEKTE med mina känslor sist, så som douchebags gör.

Så fort du gjorde något fel var det en självklarhet att jag skulle förlåta dig. Du ringde jämt och grät och sa vilken hemsk människa du var, att du inte förtjänade att leva och att du var dum i huvudet, bara för att få mig stanna hos dig. Men egentligen gav du mig tusen anledningar till att lämna dig för länge sen.
Varje gång du gjorde något fel mot mig så kämpade du ingenting för mig. Absolut ingenting. Du bara satt och väntade på att jag skulle komma tillbaka.

Men så fort jag gör ett fel, så tar det totalt stopp. Då har du tydligen rätt att behandla mig så som du vill. Jag kämpade som ett djur för dig, varje dag i över ett halvår. Allt fokus la jag på dig. Jag anpassade mig efter dig hela tiden, och jag gav dig allt. Jag lämnade ALDRIG dig. Trots hur mycket du stötte bort mig så stod jag ändå kvar. Jag väntade på dig i åtta månader, men under den tiden gick du och blev tillsammans med en annan tjej, som inte ens höll i en vecka..
Jag kämpade för dig mer än vad någon annan gjort eller någonsin kommer göra. Jag älskade dig villkorslöst, och hade jag haft chansen hade jag gett dig hela världen, för konstigt nog tyckte jag du var värd det. Jag gjorde ALLT för dig. Och tro mig, INGEN, absolut INGEN, kommer älska dig på samma sätt eller lika mycket som jag gjorde. INGEN. Just då hade jag kunnat lämna hela världen bakom mig bara för din skull. Jag värdesatte dina brister lika mycket som dina styrkor. Jag såg JÄMT, JÄMT, JÄMT det fina i dig. Jag gick jämt extramil för dig, men det såg du aldrig va? Så som jag kämpade för dig, och oss, det skulle du aldrig göra.

Jag vet att du gärna spelar kall mot mig. Men jag tror inte du är det egentligen. Jag tror du är feg. Jag tror du är feg för att sanningen om dig ska komma ut om vad du gjort mot mig, för du vet att så många skulle ändra syn på dig. Och nej, jag kommer såklart inte berätta för folk hur grisigt du betett dig, för din skull..
Du tycker det är lättare att välja en annan tjej som inte har en aning om dina sanna sidor, för då slipper du som konflikterna och diskussionerna. Men jag vet exakt hur du funkar och jag vet vad du gjort. Att du tyckte att det jag gjorde var värre än allt du någonsin gjort mot mig, det är SJUKT.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du en dag framöver kommer förstå vad du gjort, att du börjar öppna ögonen och ser dina fel. Jag hoppas du kommer ångra dig så fruktansvärt mycket när du ser mig med någon annan och skapat allt det där som du och jag en gång ville ha. Jag hoppas du inser vad du faktiskt gått miste om. Jag hoppas du kommer ångra att du kastade en tjej som du var hela världen för. Jag hoppas du kommer ångra att du förlorade en tjej som älskade dig mer än något annat på hela jorden. Jag hoppas att du någonstans i dig känner skam. Jag hoppas att du en dag tänker " kanske var det inte värt att kasta så mycket skit på henne".

Oavsett om du någon gång kommer förstå det eller inte, så spelar det inte längre någon roll. Jag har förstått nu att du inte var värd något av mig. Jag ångrar allt jag kämpade och offrade för dig. Jag har förstått att killar som dig aldrig kommer ändra på sig. Jag ser mitt egna värde nu, och jag förtjänar mer än någon som dig. Du själv har aldrig upplevt denna typen av smärta som du gav mig, därför är det så lätt för dig att göra såhär mot mig. Men jag skulle aldrig kunna göra såhär mot dig.

Men jag vill säga tack.
Tack för du lärde mig att sluta kämpa för någon som var okej med det.
Tack för du fått mig inse att jag förtjänar bättre.
Tack för du gav mig chansen att hitta en kille som kommer göra mig lyckligare än någonsin.
Tack för du gjort mig starkare, med att smärta du gett mig.
Tack för du lärt mig att klara mig ensam.
Tack för du drog ner mig på botten, så jag kunde resa mig ännu starkare.
Tack för du ger mig chansen att få något bättre.
Tack för du är den killen jag kommer berätta om för min 15åriga dotter när hon ligger gråtandes i min famn, på grund av en kille som dig.
Tack för du fått mig inse att inget håller föralltid.

Jag var den tjejen som accepterade dig exakt för hur du var, är och kommer bli. Medan alla andra lämnade dig så stod jag kvar. Jag dömde dig aldrig, och jag skulle aldrig någonsin göra heller. För mig var du absolut finast i hela världen. Jag lyssnade på dig när ingen annan gjorde. Jag var den som fanns där när alla andra vände ryggen. Jag var den tjejen som JÄMT stod på din sida. Jag var den tjejen som gick extramil för dig. Jag var den som prioriterade dig före allt och alla. Du var det viktigaste för mig. Jag var den du kunde vara dig själv med till hundra procent. Jag var den tjejen som stannade, även fast du av mig alla anledningar till att stanna.

Killen som jag blev kär i, den godhjärtade killen, han som alltid fanns där, han finns inte mer. Du vet han som lovade mig att alltid vara där för mig, oavsett vad. Han som lovade att det alltid skulle vara han och jag.
Jag har accepterat nu att den du är idag inte är något jag vill ha längre. Oavsett vad jag gör eller säger så kommer du aldrig ändra på dig. Du kommer nog aldrig se dina fel, du kanske aldrig en kommer känna skam. Men det förklarar bara vem du är.

Jag vet nu att jag är starkare utan dig. Det är dax för mig att torka bort gamla tårar nu, vår tid är förbi. Det är bara DU som valt det.

Hejdå. "

Det skrev jag till honom. Han läser dock inte ens det jag skriver till han, trots att för en vecka sen pratade vi på Facebook jätte mycket. Han var till och med svartsjuk, frågade andra saker om mig och var typ nyfiken på vad som hände i mitt liv nu. Sen bara slutar han svara.

Hur ska jag någonsin komma över honom?

INNEHÅLL