Intressant att TS väljer att bara beröras av de inlägg som stöttar hennes uppfattning. De som har en annan uppfattning struntas det högaktningsfullt i. Jo, någon motkommentar kan gå an, men inte en enda gång har jag läst en inkännande tanke från TS, "Aha, är det SÅ det kan upplevas!". Vet du vad JAG inte förstår mig på? Människor som är så fruktansvärt dömande och stelbenta så de bara kör fast i sin egen tanke, vägrar se andra perspektiv, stirrar sig blinda på siffror som bejakar och dessutom kastar skuld, skam och skit på människor som försöker göra någonting åt en situation som inte fungerar. Forskning i all ära, men ett barns upplevelse av att växa upp i en familj med förakt närvarande som du har fått ta del av i din tråd, väljer du att inte bemöta alls? Vad är det för sätt? Dessa mjuka värden, att få ta del av någon annans historia? Jag kan riktigt se hur du sitter där på din höga häst med välstruken blus och förnumstigt hopsnörd mun, och tror du sitter inne på alla sanningar och svar, bekvämt lutad mot statistik (som bekant går att tolka på olika sätt). Är du MEDVETEN om att det inte finns några garantier i livet? Att människor förändras, utvecklas, både till det bättre och sämre? Att ingenting är statiskt? Är du MEDVETEN om att du också kan bli lämnad? Att livet inte alltid blir exakt som man har tänkt sig? Hur värmer dessa siffror dig då, när det blåser?
Om vi nu ska prata siffror, psykolog Anna B-K har i hennes bok gjort en sammanställning av olika forskningsrapporter som visar att barn som genomgår en skilsmässa inte behöver må sämre pga just skilsmässan, utan det ligger i hur skilsmässan sköts. Det vill säga, om föräldrarna samarbetar, att båda föräldrarna fortsatt finns närvarande i barnens liv, inte snackar skit om varandra och inte bråkar. Mycket forskning kring skilsmässobarns mående baseras på barn vars föräldrars skilsmässa inneburit att en förälder i stort sett försvunnit från barnens liv, ofta pappan, och det är DET som är skadligt för barnen. Och bråk mellan föräldrarna - BÅDE i och utanför äktenskapet. Så är ofta inte fallet i modern tid, nu är varannan vecka vanligt och det har visat sig vara det bästa för barnen (såvida ngn av föräldrarna inte beter sig väldigt illa mot barnen naturligtvis). GIVETVIS är det allra bästa att leva i en välmående kärnfamilj, och det tror jag alla föräldrar önskar och kämpar länge med att försöka ge sina barn - men när det alternativet inte längre finns av olika anledningar så måste man försöka göra det bästa av situationen. Och det utan att bli påkastad skuld, skam och skit av personer som TS.
En tanke kring ditt val av trådrubrik - "Alla dessa trådar..." Jadu, varför tror du det skapas trådar om detta ämne? Jo, just därför att det är bland den svåraste krisen en människa kan gå igenom, och man kan behöva råd och stöd. Man har brottats med beslutet länge och väl, vänt och vridit på varenda sten, lidit helvetets alla kval. En sörja av rädsla, skuld, ledsenhet, sorg och ångest och famlande av ett litet halmstrå, en strimma hopp, har kantat ens vardag. Och allt hålls inom en, då man inte vill visa utåt hur man mår, främst för barnens skull. Vet du att bearbetningen av en skilsmässa i genomsnitt tar 7 år, från att tanken börja gro tills det faktiskt blir av? Lättvindigt beslut?? Tro mig, det är inget lätt val. Men då man som förälder vill hela familjens bästa (i många fall i missriktad välvilja) så kämpar man, går på familjerådgivning, försöker lite till... tills man förhoppningsvis inser att man tar det allra största ansvaret som människa och förälder, genom att gå igenom skärselden för att alla ska få det bättre på sikt.
Och till sist - vem är DU att döma? Varför tror du att du har befogenhet att döma när det skulle vara okej att skiljas? Tror du att du kan dra gränser för det? Våld och missbruk? Jaha, men kränkande behandling då? Elakheter? Förakt? Kyla? Konflikter? Psykisk misshandel? Det är helt okej då, det ska man leva i för barnens skull och föra vidare till dem? Ge dem som modell för hur ett förhållande ser ut? Är det ett förhållande och familjesituation du skulle önska dina egna barn i framtiden, och säga när de vantrivs och ber om råd, "Nej, stå ut, stanna kvar i detta och må dåligt, för dina barns skull. Det spelar ingen roll att du inte älskar eller inte har det bra"...?
