Kan inte sluta sörja att jag är skild

Jag har inte erfarenhet av samma situation, men ett råd ändå; gå i terapi en period. Det är väl investerade pengar och jag tror du kommer må bättre. Du kan ändå bara hitta svaren inom dig själv. Någon annans sanning behöver inte vara din. Sedan har du all min sympati när det gäller barnen. Förstår att det är sorgligt att inte få all tid du önskar med dem. Hoppas att du kan få hjälp vidare känslomässigt!

När du skriver det låter det väldigt klokt. Är nog önsketänkande att någon ska ge mig en idé hur jag ska gå vidare bara så där?! Har tänkt lite på terapi men antar att jag inte riktigt har haft orken. Vill bara glömma och gå vidare utan att ?älta?. Men det verkar ju inte funka. Ska verkligen se om jag kan att ta hjälp utifrån. Kram till dig

Skulle också ge rådet att gå i terapi ett par gånger för att få hjälp med tankar och känslor. Det är fantastiskt. Jag är inte skild men miste min kärlek i en olycka. Hade så mycket skuld, skam och ilska över allt jag förlorat att sorgen blandades med hat mot livet... komplext att förklara. Tio terapisamtal ändrade allt, sörjde och gick vidare. Har man och barn idag. Vc kan remittera.

Sök hjälp så att du kan gå vidare.

Jag håller med om att terapi kanske skulle behövas. Och det är väl bara att ta tag i det. Men jag skriver av mig lite ändå....

För några år sedan hade han eventuellt chansen att hoppa på ett nytt jobb som skulle inneburit många resor och bortavaro och att det inte hade gått att fortsätta med ett vanligt varannan/vecka liv. Jag kan inte påstå att jag blev glad direkt med tanke på hur rörigt det verkade bli men jag sa inte nej utan att vi skulle försöka lösa det på något sätt så att han kunde ta chansen. Sen blev det inget med det. 
Nu är det jag som skulle behöva ändra lite eftersom jag funderar på att plugga, men då är det jag som får ta konsekvenserna av att jag valt att göra något som krånglar till livet. Han säger att han inte vill vara den som ska lösa mina "problem". 

En del av mig vill bara dra upp alla olika exempel på hur jag försöker sätta mig in i hur han har det och deras liv och ändra mitt privatliv för att det ska bli en bra helhet medan jag inte upplever att jag får detsamma tillbaka. Jag vill vara arg och bråka och ställa till det. Men jag förstår att det inte kommer leda till något. Dessutom är det inte min grej att göra så. Jag är van att lösa mina egna problem och har redan från början svårt att jag kräva att någon annan ska göra något för att hjälpa mig. Jag har till och med problem att skriva av mig här på familjeliv eftersom jag någonstans tänker att det ju inte är någon annans problem än mitt och varför ska jag ta upp utrymme. Är det någon som känner igen sig? Jag kommer från en dysfunktionell familj så jag förstår ju varför jag har så svårt för detta...önskar att jag var en annan person som inte tänkte i så många olika steg och lager utan bara gick på mina impulser. 

Tack för att du delar med dig av erfarenheten. Jag kan nog lite förstå det där du menar med att känna hat mot livet. Det är så många motstridiga känslor och svårt att förklara hur de liksom lever sitt eget liv inuti. Så fint att höra att du kom igenom det och att du har det bra nu! Det låter väldigt hoppfullt. Jag ska absolut försöka att hitta en bra terapeut och ta tag i detta.