Jag är på väg att separera samtidigt som mitt ex vill ha mig tillbaka.

1, Lämna din sambo för det är uppenbart att ni testat men det inte fungerar. Han har ju sagt det själv: acceptera eller gör slut

2. Dra INTE in några gamla ex eller några andra heller, förrän du är ute på andra sidan! 
Och vad är det för ett kufiskt ex som kontaktar dig och tjatar om att han vill ha barn? Så gränslös liksom. 

Kloka råd.

Jag tänker lämna honom. Jag är säker på det. Men efter vi varit på terapin så tror han på riktigt att vi "löst" problemen och allt ska bli bra. Men det kommer det aldrig bli, det är försent. Jag tror han känner sig för bekväm och det kommer säkert göra honom arg när han inser att jag kommer lämna honom.

Jag vet, det är nog lite udda kanske med såna frågor från sitt ex. Men han har bara haft relationer med äldre kvinnor som inte kunnat ge honom barn. Jag är snart 34 så han vet väl att jag ännu är kapabel att få barn och han känner mig. Självklart är vi inte samma personer som vi var för 13 år sen, eller 18 år sen när vi först träffades. Vi är mognare nu. Han har förändrats på alla vis.

Jag kommer inte slänga in mig i en ny relation sen när jag löst detta. Jaf får se om det alls blir något i framtiden av oss. Men känslorna finns där i bakhuvudet.

Första frågan är om mannen kan gå ner i arbete ifall du bara är hemma.
Han kanske ser saken mer praktiskt än dig ?

Andra. Vem äger huset ? Har du råd att ta över ? Lätt få lägenhet i området ?
Du klarar jobba heltid och ta hand om alla barn ? Eller flytta till exen ?

Jag söker arbete varje dag. Vi har samboavtal plus att jag står som ägare på halva huset. Jag har definitivt inte råd att bo kvar, jag har inte råd med amorteringen. Jag har ju inte bidragit med något ekonomiskt sett för vi har klarat oss bra på hans inkomst. Så han skulle ha råd hur bra som helst att bo kvar.

Han har sagt att om han går ner i arbetstid så får han mindre lön och kommer han hem på heltid så kommer han bli tokig för han har alltid jobbat på sjön. När vi träffades hade dock bättre och var bara borta 1-2 veckor, sen fick han nytt jobb efter vi varit tillsammans 4 år och sen dess har han jobbat två månader i taget.

Jag måste ha ett heltidsjobb för att ha råd med lägenhet/hyra. Visst får jag väl underhåll men jag måste då söka heltidsjobb. Jag har längtat att få arbeta igen. Det blir nytt för både mig och barnen men jag måste ut ur detta hus. Jag har bara varit hemma och känt mig instängd. Mina föräldrar arbetar så jag har inte haft mycket till avlastning. Barnens farfar har hjälpt lite men han är så gammal och orkar inte så ofta med två vilda barn. Äldsta går dock i förskola. Lilla ska börja nu och då blir jag dessutom av med mina bidrag jag får av kommun. Så jag har ju absolut ingenting då. Så panik över att få ett jobb har jag också..

Att flytta in med exet finns inte i min värld just nu.

Men vafan är det för snubbe som vill ha barn bara sådär?
Så jävla omoget och gränslöst så det inte är sant, fattar inte hur TS öht kan överväga att gå tillbaka en sån tönt?

DU kanske har mognat HAN har defintivt inte mognat om han förslår att skaffa barn bara sådär huxflux som att åka till ikea och köpa en ny matta.

Vadå trygghet för barnet? Vadå ha ett fungerande förhållande för att kunna ha en fungerande miljö för barnet. Om du inte inser hur extremt konstigt det är att förslå en sån grej så har du inte heller mognat speciellt mycket.

Jag har inte sagt att jag KOMMER gå tillbaka till honom. Jag vill först och främst reda ut min situation med min sambo. Exet får vänta, jag har lite viktigare saker att reda ut först.

Men att han finns där i bakhuvudet. Skulle det bli något mellan oss när allt detta är över så har det gått över ett år misstänker jag.

Jag kan inte bara hoppa in i en ny relation, det förstår jag nog. Barnen kommer alltid först och de ska känna sig trygga i sin kommande nya miljö först innan nya relationer. Oavsett om det är ex eller någon ny

Ok. Hold your horses!

Jag förstår att det förmodligen snurrar en massa tankar i ditt huvud just nu. Särskilt som du inte har jobb och samtidigt känner att du behöver lämna relationen.

Jag råder dig till att stanna upp och lyfta blicken lite. Jag ser många par som har det som er. Att kärleken "tagit slut" är inget kroniskt tillstånd och bara ett symptom på att något inte står rätt till i er relation vilket du också själv redogjort för i den inledande texten.

Jag vill börja med att starkt avråda dig från att öht ha kontakt med andra män, särskilt ditt ex, i syfte att avleda dina tankar. Din hjärna kommer spela dig ett spratt och du kommer nästan per automatik känna attraktion till denna andra man för att du känner dig sedd, uppskattad, älskad och omhändertagen. Precis om alla människor vill. Du får inte det från din man och du lyfter upp ditt ex i detta ställe istället, utan logik. Så försök hålla dig borta från den typen av lockelser.

När det gäller er relation så säger du att ni varit i parterapi men att din man inte vill ändra på sig. Hans ultimatum är "passar det inte med mitt jobb så får du gå". Jag tycker det låter som att ni inte träffat rätt terapeut. En bra terapeut ska lirka upp den typen av defensiva ställningstaganden. Det är oerhört viktigt att han öppnar upp sig för vad han vill och saknar i er relation. Tro mig, han har också tankar och åsikter men män är mycket sämre på att lyfta fram dem förrän det har gått långt.

Jag tycker att du ska prata med honom och berätta om din intention innan du tar något beslut. Kom ihåg, en relation går i princip alltid att reparera om viljan finns! Och när det är barn inblandade borde det ligga i varje förälders intresse att prova allt som går för att försöka reparera relationen. Att du inte vill ha sex är inget konstigt. Lust är inte heller ett kroniskt tillstånd som bara finns där per automatik i en relation.

Detta är inget enkelriktad gata. Han måste också vilja. Men berätta för honom ärligt att du kommer lämna honom om inget görs nu och ni på riktigt försöker börja bygga något igen. Han måste prioritera dig, barnen och familjen före sitt jobb. En relation är inget självspelande piano utan kräver underhåll varje dag, året runt!

Lycka till!

/Terapeuten

Jag har inte sagt att du KOMMER gå tillbaka till honom, det jag reagerar över är att du inte själv reagerar på ett sånt förslag? Det bara skriker varningssignaler men du verkar se det som något positivt?

Vi har gått i terapi, och vi går ännu pga att vi inte kommunicerar med varandra mera.

Jag ska gå själv nästa gång för terapeuten kände på sig att jag inte fick allt sagt som jag ville ha sagt. Efter det mötet ska jag gå med sambon igen för att diskutera det jag diskuterat när jag var själv med henne.

Men när vi båda varit så upprepade han flera ggr att han inte kommer sluta sitt jobb. Så det vet jag att han aldrig kommer göra. Jag har varit slutkörd länge med stress över allting. Och när han som jag tolkar det, väljer sitt jobb och karriär före sin familj så blir mitt val att lämna honom ännu enklare. Visst han har ett bra jobb, men är det viktigare än sin familj? Terapeuten försökte åtaliga ggr att få honom att förstå mig också. Hon sa åt honom att lyssna på mig. Hon frågade honom, ok vad sa hon, och han berättade. Men då säger hon till honom, nej nu lyssnade du inte.

Han är väldigt dominerande och pga sitt jobb så får han aldrig kritik. Så han är urusel på att ta kritik. Då blir han defensiv direkt. Tålamod har han inte heller.

Då när jag började känna att jag inte ville ha sex med honom hade vi inte alla de här problemen som vi har nu. Jag kände då innan allt började att jag inte kände mig attraherad av honom mera. Och han ville och vill ha och ser det som ett problem. Vilket jag förstår, men jag vill inte ha sex med någon jag inte känner mig attraherad av.

Terapeuten tog också upp vad vi föll för för varandra första gången vi sågs. Visst, men varken han eller jag är samma personer som då. Det har jag sagt innan också, att jag inte är samma person som jag var då.

Det jag även ska prata med terapeuten om är varför jag känt såhär, var känslorna och tankarna kommer ifrån. Och det är väl enklare att reda ut om jag är ensam än har sambon bredvid.

Jag vill inte lämna honom pga barnen, men samtidigt vill jag inte att de ska se sina föräldrar bråka, plus att jag inte har känslor mera. Jag känner mig tom.

Jag ska tillägga att sambon och terapeuten tror att det ska bli bra eller bättre bara jag får ett arbete och kommer ut ur huset lite. Unnar mig själv mer egentid och så vidare.

Men det tror jag själv inte på. Visst självklart kommer det bli bättre och jag blir helt säkert mer positiv i min vardag. Men att det räddar förhållandet som varit dött/skadat i över två år, nej det tror jag inte.

En tanke slår mig...
Måste det vara av eller på för mannens jobb? Han behöver väl ändå inte ta ett "på land" jobb bara för att han inte ska vara iväg på 2 månaders uppdrag? Med så många år på sjön har han ju många sjötimmar och borde kunna få jobb med annan typ av shift.

Vart bort ni? Finns skärgårdsbåtar, färjor? På sånt brukar det ju gå att ha betydligt kortare shift. Jag vet att de är eftertraktade och få, och därmed svåra att få, men kanske kunde vara värt ett försök. Då skulle ni ju kunna få tid som familj på ett helt annat sätt och kanske att de kunde ge dig större möjlighet att hitta ett jobb när ni kan dela på hämtning och lämning osv på ett helt annat sätt.

Oavsett ovan, så skippa kontakten med X:et, det kommer nog bara ställa till tankar och känslor ännu mera.

Testa att betrakta känslomässiga relationer som en vampyr. Kan vara lite lättare att navigera då.

Dessutom utav alla potentiella relationer där ute ska du alltså gå tillbaka till ett ex?

Han vill inte byta för det är ett såpass bra jobb säger han, och att han inte får i närheten av samma lön med ett landsjobb eller ett jobb med kortare turer borta.

Därför kommer han aldrig gå i land. Det är hans liv säger han. Sjöjobbet.

Att jag har känslor för mitt ex betyder inte att jag kommer gå tillbaka till honom. Och det vet han, han vet min situation, han pressar mig inte på något sätt. Han har hjälpt mig i detta, han har även hjälpt mig med mitt arbetssökande genom att ge mig tips och råd. Stöttar mig. Just nu är vi vänner, och så får det bli just nu

Det var lite det jag försökte få fram, att det finns ju andra jobb till sjös och om du hittar ett jobb och han har kortare turer så kanske hans löneminskning jämnas ut med din inkomst... Men om han tvärvägrar och inte vill se den vinkeln så är det ju inte lönt. 

Låter som att det är hans väg att vara frånvarande 50% som är det enda som gäller, tycker han inte att det är trist att vara borta så mycket från barnen?

Att jag har känslor för mitt ex betyder inte att jag kommer gå tillbaka till honom. Och det vet han, han vet min situation, han pressar mig inte på något sätt. Han har hjälpt mig i detta, han har även hjälpt mig med mitt arbetssökande genom att ge mig tips och råd. Stöttar mig. Just nu är vi vänner, och så får det bli just nu

Det var väl det som hon på parterapin försökte få fram. Att få honom att förstå att jag vill ha honom hemma mer. Men han är bestämd på den punkten. Och det gjorde mig ledsen då när han sa det gång på gång. Jag ska minsann ändra på mig men inte han. Och problemen kvarstår. Allt ansvar och arbete ligger fortfarande på mig när han åker på jobb..

Han tycker inte om att vara borta från barnen. Men han påstår att han har mer kvalitétstid med barnen med det jobb han har jämfört med en t.ex 8-17 arbetare. Vilket inte stämmer för barnen är ju ändå på dagis när han är hemma från jobb. De kan ju inte vara på dagis två månader och hemma två månader om han tänkt så.. om han alls tänkt..

Usch så trist och låst situation det blir när han är så kantig i sitt resonemang.

Hoppas ni hittar en lösning som funkar för er, eller för dig och barnen kanske jag ska skriva