Svärmor dog precis när jag tänkte göra slut...
Jag har funderat och tänkt i flera månader. Jag trivs inte med min man längre. Jag tycker om tryggheten och jag har svårt att tänka mig att inte bo med honom då vi levt tillsammans i över 15 år. Men jag är inte lycklig med honom.
Han saknar empati helt och har flera gånger nämnt att han "inte kommer orka länge till" pga att jag är sjukskriven. Jag är sjukskriven av psykiska orsaker, det har varit självmordsförsök några gånger och jag håller på att bli diagnostiserad, misstänker bipolär + adhd. Han bryr sig sjukt mkt om pengar och om hur lite jag bidrar varje månad. Jag har varit sjukskriven i 3 år och det har i princip inte blivit bättre.
Det som snarare har hänt är att jag hakat på hans alkoholism som han vägrar erkänna att han har, så jag i princip dricker mig glad.
För ett par månader sedan hade vi en diskussion där jag återigen försökte förklara att nåt inte är rätt med mig, jag försökte förklara varför jag inte längre orkar dammsuga varje vecka, varför jag spenderar vissa dagar med att bara ligga i sängen och stirra i taket.
Han kläcker då ur sig att han förstår att jag mår dåligt, men varför gör inte läkarna sitt jobb? Varför har dom inte hittat rätt medicinering under dessa år? Varför blir det ingen skillnad?
Jag sa att dom gör så gott dom kan och dom är underbemannade och det tar tid att utvärdera mediciner osv. Jag sa att mitt största problem är att jag har svårt att ta initiativ till så enkla saker som att duscha, och om han absolut vill ha det städat så kan han "kicka igång mig" genom att säga att "nu ska vi städa idag, kom nu". Han behöver inte ens göra nåt annat än "sina sysslor", men bara säga åt mig att "nu gör vi det här" så att jag får tummen ur. Då säger han att han tänker minsann inte göra läkarnas jobb, det är dom som ska få mig att må bättre, inte han.
Jag frågade om han inte ens brydde sig om att försöka göra det han kan, och han sa att nej, för vi betalar läkarna för att "fixa dig". "Jag skiter i vad problemet är, jag vill bara ha det löst."
Och då hände något i mitt huvud. Jag insåg att jag försökt förklara något för en man som hela tiden förstått, bara inte brytt sig. På tre år har han inte frågat mig en enda gång hur jag mår. När jag ligger i sängen och stirrar ut i ingenting så frågar han bara "ska du inte kliva upp snart eller".
Ja, jag förstår att det är påfrestande att leva med en hösäck som oftast inte orkar göra nånting alls, men jag tycker att han borde bry sig lite mer.
Hursomhelst; jag bestämde mig där och då för att jag klarar mig fan bättre själv, då behöver jag inte ha några förväntningar på att någon ska bry sig. Dessutom är det lättare att ta livet av mig när ingen avbryter mig.
Meeeen så hände något. Min svärmor dog efter att ha varit sjuk ett tag. Min man står nu helt ensam om jag lämnar, för han har ingen annan. Han har inga vänner, han har bara haft sin mamma hela sitt liv och nu är hon borta. Jag har försökt stötta honom så gott jag kunnat, men mina känslor är liksom.. avstängda. I det ögonblicket jag förstod att han verkligen bara ser siffror och inget annat, så stängde jag av allt. Jag känner verkligen ingenting. Ingenting för honom eller för nån annan i mitt liv. Inte för någonting.
Däremot har jag common sense, så nej, jag kommer inte att lämna honom nu. Men frågan är om jag nånsin kommer att kunna göra det nu när han inte har någon annan? Han umgås en del med min pappa som har sagt att han vill gärna behålla kontakten om det går åt skogen, men jag vet att min man bryter heeeelt när han avslutar ett förhållande. Jag nämnde för pappa för nåt år sen att jag inte är säker på att min man är den rätte för mig längre, och han blev så jädra ledsen så jag är inte bara rädd att såra min man utan också min pappa.
Jag vet inte vad jag vill, allt känns förvirrande och jag känner mig som ett svin oavsett vad jag gör. Nån som kan ge mig råd??
