Dejta deprimerad man el. kvinna?

jag skulle välja bort. Det räcker om en i gruppen på arbetet skulle vara nedstämd eller inte på humör en dag så smittar det av sig. Jag skulle inte klara det

Man kan välja och välja bort.

Jag träffade min sambo precis när han var mellan två depressiva skov. Han var ärlig med sin problematik redan från start men eftersom jag faktiskt inte märkte något av hans dåliga mående under tiden vi dejtade så tänkte jag nog att vi skulle lösa det på något sätt. Sen kom helvetet. Som nära anhörig är man så fruktansvärt utsatt för alla svängningar. Hade jag fått börja om hade jag tackat för mig direkt när jag fick veta, med facit i hand. Jag har under lång tid varit reducerad till "anhörig" och "hemvårdare" när han mått som sämst, och mitt liv och min värld har minskat i storlek. Jag skulle aldrig någonsin råda någon annan att gå samma väg som jag. Sen höll vårt förhållande, han mår bättre idag och vi är väldigt tätt sammansvetsade som par. Men det är nog inte så vanligt att det går så bra som det gjorde och det har satt djupa spår, även om det på vissa sätt gjort mig starkare också. 

Hade valt bort. Min bipolära sjukdom räcker och blir över i en relation. Behöver en stabil partner.

Nu är jag inte singel men har svårt att se att jag själv hade dejtat i depression. Saknar motivation och ork då.

Vad fick dig att stanna? Var ni redan sammansvetsade? Ville du inte förlora honom trots allt det jobbiga? Eller stannade du av pliktkänsla?

I en relation ingår som sagt att stötta varandra, men till en viss gräns. Sen får det inte bli för ensidigt. Om det hela tiden är den ena som får stötta den andra, sällan tvärtom, blir det inte bra. Det blir lätt att den "friskes" liv börjar kretsa kring den "sjukes". Att livet krymper som du skriver.

Jag stannade för att jag visste vad som fanns "under" depressionen. En fantastisk människa. Jag tänkte hela tiden att jag ger det lite tid till, och lite till, och lite till. Till slut vill man ju heller inte ge upp när man offrat så mycket.

Ja, jag hade tackat nej till vidare möten om en dejt berättade om sin depression. Hade också skrivit i en dejtingprofil att jag vill träffa en man med god hälsa, både fysiskt och mentalt.

Anser själv att det är egoistiskt att vilja gå in i en relation när man är deprimerad. Som om man betraktade en ev. partner som sin egen personliga terapeut eller nåt. Inget sympatiskt synsätt det.

Överlag så tror jag att deprimerade personer tenderar att bli egocentriska eftersom deras nedstämda tillstånd ofta överskuggar allt annat och gör dem ofokuserade på livet i övrigt. 

Jag har också varit nedstämd ibland men detta är inget jag skulle belasta en partner med. Det vore bara själviskt. Hellre ta itu med ens eget mående först. 

Om dejten säger att den är bipolär?

Ännu värre i min mening. Nej tack till båda. Deppade människor eller psykiskt instabila drar ner andra människor i sitt mörker. De borde ordna upp sina egna liv innan det blir tal om några kärleksförhållanden.  

Är det av egna erfarenheter du vet att det är så?

Ja, jag har mött personer i min vardag med nedsatta psyken, och skulle inte dejta en man med liknande problem. Relationer ska inte handla om att behöva dras med en massa sorg och elände från kroniskt deppade eller mentalt störda människor. 

Och jo, för mig är manodepressivitet att likställa med en störning i hjärnan och jag vill umgås med friska människor som får en att må bra.

Det enda hos en deprimerad person som kan dra ner mig är dennes ovilja till att förstå sin depression. Det kan bli själviskt där den andra endast behövs för att självömka med personen.
Men om det finns en öppenhet så är jag gärna med så att vi tillsammans kan komma igenom detta. Det är det som är nästakärlek. Jag hoppas någon kan resonera så även kring mig. 

En själv är hela tiden i utveckling, därmed kan man aldrig bli riktigt klar med sig själv. Det medför därmed olika faser av upp och nerdalar. Den som säger sig vara helt klar med sig själv och sitt mående skulle ge mig panik. Det skulle bli en väldigt stagnerad relation för mig.