Är det vanligt att skämmas efter en skilsmässa?
Känna sig misslyckad och dålig
Oavsett orsaken till att det blev som det blev
Varför är det så tror ni?
Bor man dessutom i en liten stad där alla lägger sig i och man knappt kan gå till Ica utan att få frågor av grannar, kassörskan med flera..
Puff
Vet inte hur det är.
Jag skämdes iaf. Om det är vanligt vet jag inte. Men jag skämdes för att jag inte lyckades hålla ihop familjen, fast jag logiskt sett vet att jag gjorde min del, men han var inte mottaglig. Idag vet jag att jag skulle ha gjort på ett annat sätt, så hade jag varit den jag är idag, då hade vi troligen hållit ihop hela livet.
Sen när min ena syster tex lyckats både med att hålla ihop med sin man sedan högstadiet OCH att de båda skaffat sig bra karriärer (mest han, för att hon pushat, hon har pluggat vidare då och då för att få bättre lön, han har jobbat stenhårt för att ta sig dit han är idag, välförtjänt) och lever ett gott liv ekonomiskt.
MEN, då jämför jag mitt inre, med deras yttre...
Jag trivs eg väldigt bra där jag är, även om jag hade älskat att vara ekonomiskt oberoende och kunnat göra vad jag ville dagarna i ända! 
Jag skämdes också inför barnen, att jag inte kunde ge dem de ekonomiska förutsättningarna jag hade önskat för dem, att jag blev utbränd på kuppen och inte orkade vara den mamma jag hade velat. Jag ångrar så mycket när de var små, val jag gjorde då osv. MEN idag är de vuxna och vi är varandra väldigt nära, så... Det jag gjorde var gott nog verkar det som 
Jag skämdes iaf. Om det är vanligt vet jag inte. Men jag skämdes för att jag inte lyckades hålla ihop familjen, fast jag logiskt sett vet att jag gjorde min del, men han var inte mottaglig. Idag vet jag att jag skulle ha gjort på ett annat sätt, så hade jag varit den jag är idag, då hade vi troligen hållit ihop hela livet.
Sen när min ena syster tex lyckats både med att hålla ihop med sin man sedan högstadiet OCH att de båda skaffat sig bra karriärer (mest han, för att hon pushat, hon har pluggat vidare då och då för att få bättre lön, han har jobbat stenhårt för att ta sig dit han är idag, välförtjänt) och lever ett gott liv ekonomiskt.
MEN, då jämför jag mitt inre, med deras yttre...
Jag trivs eg väldigt bra där jag är, även om jag hade älskat att vara ekonomiskt oberoende och kunnat göra vad jag ville dagarna i ända!
Jag skämdes också inför barnen, att jag inte kunde ge dem de ekonomiska förutsättningarna jag hade önskat för dem, att jag blev utbränd på kuppen och inte orkade vara den mamma jag hade velat. Jag ångrar så mycket när de var små, val jag gjorde då osv. MEN idag är de vuxna och vi är varandra väldigt nära, så... Det jag gjorde var gott nog verkar det som
Det går bra
Precis när vi skildes hade jag gått klart skolan (jag pluggade ekonomi för att få bättre jobb) så fick jag erbjudande om jobb som jag fick tacka nej till eftersom det låg så pass långt bort att jag inte hann hem och hämta barnen på förskolan.
Valet gjorde jag utan att ens prata med pappan, jag tog för givet att han skulle säga nej till att alltid hämta dem på förskolan samt nej till flytt närmare om det hade kunnat ordnas. Sen flyttade han själv åt det hållet när han träffade sin nya. OCH lite rädsla för egen del också, det var ganska långt jag hade behövt flytta och vi bodde på en liten mysig ort.
Sen valde jag av okunskap och lite rädsla att inte söka hjälp när jag mådde dåligt så jag blev inte den där aktiva mamman som jag önskat, jag var det i början, men det försvann mer och mer. Barnen säger dock nu att de inte tänkt på att vi oftast var inne, den äldsta minns skogsutflykterna vi gjorde när vi bodde i huset, men den yngsta gör inte det.
Var kanske inte medvetna val på det viset egentligen men...
Är väl mest att jag känner skuld för att barnen fått försaka så mycket som andra barn fått. Dels av ekonomiska skäl, men också för att jag inte orkade. Detta gjorde att jag inte heller orkade umgås med så många andra, så vi höll oss mest för oss själva.
Men jag var hemma mycket, man kan se det så också, att jag valde bort karriär för att kunna vara hemma mer med barnen så de hade sällan långa dagar på förskolan. Jag är bara lite dålig på att se sånt.
Rådet jag hade velat få (om jag hade kunnat ta emot det) är att se till att du också roar dig utan skuld när du inte har barnen (och ja jag hade dem på heltid efter en kortare period då han hade varannan v, sen när han flyttade till sin nya blev det, skulle bli, varannan helg men det fungerade inte heller så himla länge).
Vägra bli den snälla som alltid ställer upp och tar barnen, vägra lyssna på pappan om han kommer med: Du bryr dig inte om barnen! om han kommer och vill lämna dem med kort varsel hos dig för att han själv ska roa sig. Jag sa aldrig ifrån, jag tog barnen, för jag ville inte att de skulle behöva känna sig övergivna av mig också.
Min äldsta sa när hon var nio och pappan ville få henne att välja vem hon skulle bo hos och hon övervägde att bo med pappa så att det blev rättvist och så att lillasyster inte skulle behöva, hans nya gillade inte henne nämligen... - Mamma, enda orsaken till att jag vill bo med pappa är för att jag vet att jag skulle få träffa dig ändå också. 
Då skar det i hjärtat vill jag lova! Nu blev det inte så eftersom jag valde att låta henne tala med skolkuratorn som meddelade att hennes önskan inte egentligen var att bo med pappa och då sa jag ifrån på skarpen till honom att om han hade sådana funderingar så går han via mig, INTE barnen! Då blev det typ noll umgänge.
Idag dock, så kan vi umgås osv, Han skilde sig efter några år och flyttade närmare igen och har träffat en ny, som är väldigt trevlig om än väl glad i vin... Då blev det umgänge igen, men kanske något år bara, sen valde barnen själva att inte åka. De var ju runt tonåren då så de ville inte fara fram och tillbaka med grejer, ens varannan helg. Och som sagt, hans sambo är väl glad i vin och blir då kramig och klängig och ska tala om hur underbara alla är och det gillar de inget vidare. Men sån var hon inte i början, då var det helgdrickande till maten då och då.
När du har barnen, var närvarande i stunden! Strunta i att tänka på disken medan ni spelar spel! Stäng av tv:n och låt mobilerna vara. Meddela folk att de får sms:a om du inte svarar så svarar du sen. Skönt även för en själv tycker jag.
Spela spel, läs en bok tillsammans, se då och då en film uppkrupna ihop i soffan och var DÄR med hela din själ!
Blir ekonomin tuff, leta efter gratis grejer att göra. Ta med picnic och sätt er i en skog. Ta en cykeltur och köp varsin glass då och då. Gör fruktsallad eller fruktplock tillsammans. Diska ihop, laga mat ihop, tvätta kläder osv ihop. Låt barnen vara delaktiga och prata om hur viktigt det är att alla hjälps åt för att få det att gå ihop.
Små saker betyder mycket om du är där. Sätt på musik och fuldansa av hjärtans lust. Lyssna på barnens funderingar med stort allvar och diskutera med dem.
När jag gjorde allt detta, då mådde jag som bäst. Men det var svårt att klara hemarbetet ensam med min hjärntrötthet i bakgrunden.
Rådet jag hade velat få (om jag hade kunnat ta emot det) är att se till att du också roar dig utan skuld när du inte har barnen (och ja jag hade dem på heltid efter en kortare period då han hade varannan v, sen när han flyttade till sin nya blev det, skulle bli, varannan helg men det fungerade inte heller så himla länge).
Vägra bli den snälla som alltid ställer upp och tar barnen, vägra lyssna på pappan om han kommer med: Du bryr dig inte om barnen! om han kommer och vill lämna dem med kort varsel hos dig för att han själv ska roa sig. Jag sa aldrig ifrån, jag tog barnen, för jag ville inte att de skulle behöva känna sig övergivna av mig också.
Min äldsta sa när hon var nio och pappan ville få henne att välja vem hon skulle bo hos och hon övervägde att bo med pappa så att det blev rättvist och så att lillasyster inte skulle behöva, hans nya gillade inte henne nämligen... - Mamma, enda orsaken till att jag vill bo med pappa är för att jag vet att jag skulle få träffa dig ändå också. Då skar det i hjärtat vill jag lova! Nu blev det inte så eftersom jag valde att låta henne tala med skolkuratorn som meddelade att hennes önskan inte egentligen var att bo med pappa och då sa jag ifrån på skarpen till honom att om han hade sådana funderingar så går han via mig, INTE barnen! Då blev det typ noll umgänge.
Idag dock, så kan vi umgås osv, Han skilde sig efter några år och flyttade närmare igen och har träffat en ny, som är väldigt trevlig om än väl glad i vin... Då blev det umgänge igen, men kanske något år bara, sen valde barnen själva att inte åka. De var ju runt tonåren då så de ville inte fara fram och tillbaka med grejer, ens varannan helg. Och som sagt, hans sambo är väl glad i vin och blir då kramig och klängig och ska tala om hur underbara alla är och det gillar de inget vidare. Men sån var hon inte i början, då var det helgdrickande till maten då och då.
När du har barnen, var närvarande i stunden! Strunta i att tänka på disken medan ni spelar spel! Stäng av tv:n och låt mobilerna vara. Meddela folk att de får sms:a om du inte svarar så svarar du sen. Skönt även för en själv tycker jag.
Spela spel, läs en bok tillsammans, se då och då en film uppkrupna ihop i soffan och var DÄR med hela din själ!
Blir ekonomin tuff, leta efter gratis grejer att göra. Ta med picnic och sätt er i en skog. Ta en cykeltur och köp varsin glass då och då. Gör fruktsallad eller fruktplock tillsammans. Diska ihop, laga mat ihop, tvätta kläder osv ihop. Låt barnen vara delaktiga och prata om hur viktigt det är att alla hjälps åt för att få det att gå ihop.
Små saker betyder mycket om du är där. Sätt på musik och fuldansa av hjärtans lust. Lyssna på barnens funderingar med stort allvar och diskutera med dem.
När jag gjorde allt detta, då mådde jag som bäst. Men det var svårt att klara hemarbetet ensam med min hjärntrötthet i bakgrunden.
Tack själv 
Ja, nu är det många många år sen och även om det var infekterat mellan mig och pappan, trots att vi båda faktiskt var överens om skilsmässan, så fick han en chock när han själv skulle ta hand om barnen varannan vecka med allt vad det innebär. Han träffade sin nya ganska snabbt också och var snabb med att flytta in, det var jag eg bara positiv till, att han träffat någon, men inte till att han genast skulle ta dit barnen och så flytta in, särskilt som det låg så pass långt bort.
När hon sen visade sig vara väldigt knepig så... Ena dottern kom hem, nyklippt av henne, hon är inte frisör om jag säger så. Då sa jag ifrån, att tycker han att hon ska klippa sig får han ta henne till frisör eller överlåta det till mig, dottern ville inte ens klippa sig sa hon när jag frågade och jag frågade inte som att det var något fel utan mer att oj, har du klippt dig! Tyckte du att det var för långt? Nej, L sa att jag skulle klippa mig svarade hon då. Då blir jag en tigermamma 
Han insåg efter ett antal år (fem kanske) att hon inte var något vidare som person och skilde sig från henne. Men då var ju skadan redan skedd, tilliten från barnen fanns inte längre där.
Men man kan ju aldrig styra någon annans val i livet så man för göra det bästa av det och bita ihop kring sina känslor att barnen ska tas om hand av en annan kvinna. Jag har alltid visat mig positiv till hans nya (bara två iofs haha) och med den fösta gick det inte, hon ovan, hon var svartsjuk på mig och vägrade komma på kalas till barnens farmor om jag var där. Jag hade ju funnits med i deras liv i många år så jag blev fortfarande bjuden. Men, barnens farmor gillade inte den nya kvinnan så väldigt mycket och är inte SÅ himla bra på att dölja det.
Så ett till råd, var öppen för pappans ev nya kvinnor, bjud in till fika eller föreslå en fika på cafe så du ser vem hon är. Om ni kan komma överens är mycket vunnet för barnens del. Men låt dig inte köras över vad gäller barnen om hon är knepig. Rannsaka dig dock själv om varför du tycker att hon är knepig Det KAN vara dina egna känslor som spökar.
Puh, inte helt lätta situationer som kan uppstå! Hade verkligen inte gillat om mitt barn kom hem klippt av exets nya, fyyy!
Tack så mkt för dina råd. Ska försöka göra allt i min makt för att ställa mig högre än mina känslor o behandla situationen med värdighet, gällande nya partners. Men det gör ont .. tanken på att någon annan läser godnattsaga för mina barn, tex... grrr... eller om det är ngn man absolut inte önskar som kvinnlig förebild till sina barn.
Tack själv Ja, nu är det många många år sen och även om det var infekterat mellan mig och pappan, trots att vi båda faktiskt var överens om skilsmässan, så fick han en chock när han själv skulle ta hand om barnen varannan vecka med allt vad det innebär. Han träffade sin nya ganska snabbt också och var snabb med att flytta in, det var jag eg bara positiv till, att han träffat någon, men inte till att han genast skulle ta dit barnen och så flytta in, särskilt som det låg så pass långt bort.
När hon sen visade sig vara väldigt knepig så... Ena dottern kom hem, nyklippt av henne, hon är inte frisör om jag säger så. Då sa jag ifrån, att tycker han att hon ska klippa sig får han ta henne till frisör eller överlåta det till mig, dottern ville inte ens klippa sig sa hon när jag frågade och jag frågade inte som att det var något fel utan mer att oj, har du klippt dig! Tyckte du att det var för långt? Nej, L sa att jag skulle klippa mig svarade hon då. Då blir jag en tigermamma
Han insåg efter ett antal år (fem kanske) att hon inte var något vidare som person och skilde sig från henne. Men då var ju skadan redan skedd, tilliten från barnen fanns inte längre där.
Men man kan ju aldrig styra någon annans val i livet så man för göra det bästa av det och bita ihop kring sina känslor att barnen ska tas om hand av en annan kvinna. Jag har alltid visat mig positiv till hans nya (bara två iofs haha) och med den fösta gick det inte, hon ovan, hon var svartsjuk på mig och vägrade komma på kalas till barnens farmor om jag var där. Jag hade ju funnits med i deras liv i många år så jag blev fortfarande bjuden. Men, barnens farmor gillade inte den nya kvinnan så väldigt mycket och är inte SÅ himla bra på att dölja det.
Så ett till råd, var öppen för pappans ev nya kvinnor, bjud in till fika eller föreslå en fika på cafe så du ser vem hon är. Om ni kan komma överens är mycket vunnet för barnens del. Men låt dig inte köras över vad gäller barnen om hon är knepig. Rannsaka dig dock själv om varför du tycker att hon är knepig Det KAN vara dina egna känslor som spökar.
Ingen aning om hur vanligt det är att skämmas men jag gjorde det definitivt inte. Jag såg inte på skilsmässan som något misslyckande, och har inte heller vare sig före, under eller efter betett mig på något sätt som jag skulle behöva skämmas för.
jag tror tyvärr det är vanligt men det är så fruktansvärt synd! För en skilsmässa är ingenting att skämmas för. Tvärtom borde många ha en stor eloge som äntligen vågat ta steget. De som blir lämnade är det förstås synd om i många fall, men inte ska de skämmas!
Puh, inte helt lätta situationer som kan uppstå! Hade verkligen inte gillat om mitt barn kom hem klippt av exets nya, fyyy!
Tack så mkt för dina råd. Ska försöka göra allt i min makt för att ställa mig högre än mina känslor o behandla situationen med värdighet, gällande nya partners. Men det gör ont .. tanken på att någon annan läser godnattsaga för mina barn, tex... grrr... eller om det är ngn man absolut inte önskar som kvinnlig förebild till sina barn.
Nej, men vänd på det; hade det varit bättre om barnen inte är älskade av pappans nya? Utan att de istället får en som helst vill att de inte är där, eller ens existerar? Sen så kan det ju vara pappan som läser godnattsagor också Det ÄR skitjobbigt, särskilt om det är en person som man själv inte skulle ha valt som vän tex. Någon som tar en massa plats och klampar på i ullstrumporna och inte har någon ödmjukhet eller insikt eller förståelse för att det kan vara en känslig situation.
Jag är glad ändå att jag hade den lärdomen eftersom min man har barn och han och jag blev tillsammans kort efter att de separerat. (Vi blandade inte in barnen direkt, men berättade för hans ex) Vi kände varandra sedan ungefär 10 år och hade haft intresse för varandra men inte varit singlar samtidigt. Ingen av oss är såna att vi uttrycker sådant till en upptagen person så det tog sin tid innan vi var singlar samtidigt.
Skämmas? nej verkligen inte.
Skäms gör jag å andras vägnar när folk stannar i dåliga relationer år ut och år in...