Skilsmässa, hur gick det sen?

Nej, ångrar inget. Skilde mig för 14 år sedan (barnen var då 16, 10 och 8).

Träffade ny partner tre år senare och har en väldigt bra relation.

Försöker ha så bra relation som möjligt, och det är väl okej, men har inte mer kontakt än nödvändig, och det är så han vill ha det.

Han var inte direkt glad över att jag ville skilja mig och försökte djävlas en del. Jag ignorerade det och det blev bättre så småningom.

Nej, han har bestämt att han inte vill ha en relation. Han har alltid varit ensamvarg. Uppenbarligen ville han mest ha barn, inte en partner egentligen.

Jag håller också på att samla ihop livet ordentligt för att begära skilsmässa från min man som jag varit ihop med i snart 24 år och gift i 15 år med.

Det jag gruvar mig mest över är faktiskt att han efter skilsmässan träffar någon ny och faktiskt kommer att vara sådan som jag har önskat att han skulle vara i vår relation, men aldrig har varit.

Att han inte saknar kossan för ens båset är tom liksom och först då inser vad det är jag försökt få till under alla våra år tillsammans och att han skärper till sig och lever så med sin nya.

Jag har nämligen sett det hända bland bekanta som skilt sig. Där kvinnorna bönat och bett att männen ska vara delaktiga i hem och barn, men männen "vägrat" inse sin del av ansvaret.

Så fort frun är borta ur bilden har det fungerat utmärkt med varannan vecka.

Då går det att laga mat och skjutsa till träningar, köpa kläder i rätt storlek och städa hemmet osv.

Jag har försökt förklara detta för maken, men han fattar inte/vill inte lyssna. Jag har föreslagit att vi skulle köra varannan vecka utan att skilja oss, men det förstod han inte alls vitsen med.

Han är alltid ursäktad för att köra sitt eget race eftersom han jobbar. Bara man jobbar så slipper man tydligen allt ansvar för hem, barn, relation osv.

Jag skilde mig för sex år sedan ungefär, då var barnen små, 5 år och knappt 2 år. Det var inget snabbt beslut, vi höll nog på i tre år och kämpade och försökte. Gick i rådgivning, försökte förenkla livet på alla sätt vi hittade. Men relationen var slut och när väl beslutet togs var det ganska odramatiskt. Vi har haft ett bra samarbete, visst kan det vara lite gnissel ibland men överlag funkar det väldigt bra.

Jag lever själv men har haft en seriös relation under de här åren. Nu tror jag nog att jag kommer att vara singel rätt länge.

Pappan har haft några relationer, ett av våra gnissel har just handlat om att han rätt fort drar in barnen i relationerna men överlag har det varit vettiga tjejer.

Jag har aldrig ångrat mig.

Om man kan skilja sig utan uppslitande bråk och sen fokuserar på att ha ett bra samarbete kring barnen, tror jag att en skilsmässa kan bli den bästa lösningen för alla inblandade.

Jag skulle säga att det är bättre att ni fortsätter ihop som rumskompisar tills det blir outhärdligt för nån av er. Tycker din partner samma sak, att ni är mest vänner? Stanna för barnen och familjens skull.

Jag och mitt ex har ett barn ihop och vi separerade för ca 3 år sedan. Han tog det dåligt, mår fortfarande dåligt och tar ut mycket över barnet. Vägrar samarbeta, kommunikation förutom akutsaker, och barnet har mått dåligt och börjat skolka. Jag har mått dåligt, blivit utbränd, varit sjukskriven och börjar äntligen må lite bättre igen.

Jag skulle gärna vilja ha input från er andra i tråden angående min situation.

Jag skilde mig för tre år sedan, på mitt initiativ. Jag drog ett mycket tungt lass med barn och hushåll. Dessutom var min man ofta nedstämd pga sitt jobb. Han var även borta stora delar av dygnet eftersom jobbet låg tio mil bort. Det visade sig också med åren att vi hade olika syn på barnuppfostran - något som man inte kan veta innan man fått barn ihop med någon. Han gick, enligt mig, över gränsen för vad som är acceptabelt i bemötandet av barnen när de varit "olydiga" vid några tillfällen. Allt detta sammantaget gjorde att min kärlek dog.

Jag träffade en ny man väldigt kort efter skilsmässan och vi klickade direkt. Vi är betydligt mer lika till sättet och har överhuvudtaget mer gemensamt. Han har också barn som jag kommer bra överens med, och mina barn tycker att min nye och hans barn är helt okej. Vi bor dock inte ihop, eftersom jag tycker att man ska skynda långsamt med bonusfamiljer. Jag har ingen längtan alls efter att bo ihop, eftersom jag bara ser nackdelarna med det: fler konflikter, mindre tid för barnen under barnveckorna, samt att jag inte orkar en flytt igen. Jag tror att jag fortfarande är dränerad på energi efter skilsmässan.

Min exman ville inte alls skiljas, och trots att vi gick i parterapi tyckte jag inte att han förstod mig, så jag framhärdade. Under de första två åren efter skilsmässan behandlade han mig väldigt kyligt, och han har varit ännu mer nerstämd, vilket barnen har tyckt varit jobbigt. Han har inte sökt psykologhjälp, vilket jag tror att han behövde.

Så träffade han en ny, och då plötsligt gick det bra att behandla mig med värme igen. Jag tror att han främst sörjde pga att han inte ville vara ensam. Men jag tror att han fortfarande älskar mig. Han trivs i mitt sällskap, och har vid ett tillfälle yttrat att det inte finns någon som jag.

Det här får mig att vackla. Jag har fortfarande enorma skuldkänslor över att mina barn inte får växa upp i kärnfamilj. Jag är en självuppoffrande person och vet att jag förmodligen skulle må bäst av att ta ansvar för mitt beslut på riktigt och göra det bästa av mitt nya liv, t.ex. genom att våga satsa ordentligt på min nye, fine man. Men jag blir inte kvitt tanken att jag kanske skulle kunna laga min trasiga familj, göra barnen glada och lappa ihop relationen med exmaken. Minnena bleknar ju, och jag är rädd att jag inte minns hur dåligt vi hade det. Kanske är min exman förändrad nu också, när han har tvingats ta delat ansvar för barnen.

Jag tror också att jag har lite panik över att en annan kvinna bor i mitt fd hus och tillbringar tid med mina barn. Kanske påverkar det mina funderingar.

Barnen har alltså varit väldigt ledsna och det har varit jobbigt med den frostiga relationen till exet, men nu verkar alla andra ha landat. Och då börjar jag må dåligt igen och ifrågasätta mitt val... Varför gör jag det? Och hur ska jag tänka?

Jag vore SÅ tacksam för alla svar, för det här är inget som jag vågar diskutera med mina vänner.

23 år ihop, 14 som gifta. 3 barn ålder 10-16. Vi separerade för flera år sedan men fortsatte att bo ihop i samma hus i många år. Skilde oss förra sommaren och flyttade då även isär. Fruktansvärt bra vänner, och jag tycker att han är en fantastisk människa och man. Har aldrig ångrat skilsmässan, inte heller han tror jag. Mycket småbråk har försvunnit pga att vi inte sliter på varandra i vardagen, vi vile helt olika saker med vår fritid och vårt liv vilket var jätteslitigt. 

Jag har en ny sedan ett par år, de är också vänner. Vi väljer ibland att resa ihop med barnen tillsammans, vi äter middag på söndagar ihop fortfarande. Han hade ett förhållande ett kort tag, som inte funkade. Hade varit kul om han träffade någon, framförallt att någon skulle älska bara honom. 

Vårt liv fungerar klart bättre efter separation än före, och änne bättre efter skilsmässa och isärflyttning. Våra vänner har absolut inte behövt välja vem av oss de skall ta parti för eller umgås med. Barnen tycker att det funkar kanoners. 

23 år ihop, 14 som gifta. 3 barn ålder 10-16. Vi separerade för flera år sedan men fortsatte att bo ihop i samma hus i många år. Skilde oss förra sommaren och flyttade då även isär. Fruktansvärt bra vänner, och jag tycker att han är en fantastisk människa och man. Har aldrig ångrat skilsmässan, inte heller han tror jag. Mycket småbråk har försvunnit pga att vi inte sliter på varandra i vardagen, vi vile helt olika saker med vår fritid och vårt liv vilket var jätteslitigt. 

Jag har en ny sedan ett par år, de är också vänner. Vi väljer ibland att resa ihop med barnen tillsammans, vi äter middag på söndagar ihop fortfarande. Han hade ett förhållande ett kort tag, som inte funkade. Hade varit kul om han träffade någon, framförallt att någon skulle älska bara honom. 

Vårt liv fungerar klart bättre efter separation än före, och änne bättre efter skilsmässa och isärflyttning. Våra vänner har absolut inte behövt välja vem av oss de skall ta parti för eller umgås med. Barnen tycker att det funkar kanoners. 

gisses vad många som skiljer sig. 10.000 kr frågan. Varför är det så många par med barn som väljer att skoja sig? det verkar vara ett samhällsfenomen...

Jag håller också på att samla ihop livet ordentligt för att begära skilsmässa från min man som jag varit ihop med i snart 24 år och gift i 15 år med.

Det jag gruvar mig mest över är faktiskt att han efter skilsmässan träffar någon ny och faktiskt kommer att vara sådan som jag har önskat att han skulle vara i vår relation, men aldrig har varit.
Att han inte saknar kossan för ens båset är tom liksom och först då inser vad det är jag försökt få till under alla våra år tillsammans och att han skärper till sig och lever så med sin nya.

Jag har nämligen sett det hända bland bekanta som skilt sig. Där kvinnorna bönat och bett att männen ska vara delaktiga i hem och barn, men männen "vägrat" inse sin del av ansvaret.
Så fort frun är borta ur bilden har det fungerat utmärkt med varannan vecka.
Då går det att laga mat och skjutsa till träningar, köpa kläder i rätt storlek och städa hemmet osv.
Jag har försökt förklara detta för maken, men han fattar inte/vill inte lyssna. Jag har föreslagit att vi skulle köra varannan vecka utan att skilja oss, men det förstod han inte alls vitsen med.
Han är alltid ursäktad för att köra sitt eget race eftersom han jobbar. Bara man jobbar så slipper man tydligen allt ansvar för hem, barn, relation osv.