Inte bra helt enkelt

Jag är realist och väldigt rak för att ditt utgick från att du varit fysisk otrogen (din trådstart var lite luddig på den punkten) och för att grubblande förr eller senare kommer resultera i nån slags val och vad det valet blir kommer till stor del vara beroende av åt vilket håll ditt grubblande gått.

Du är ju inte den första som hamnar i sån sån situation, det finns många såna trådar och alla har de en sak gemensamt (förutom att att man är förälskad) och det är att de till stor del är en slags sensor för andras reaktioner till det man känner och funderar på att göra. Man lägger fram sitt dilemma och så ser man om man får medhåll eller inte. Får man medhåll så ser man det som någon slags bekräftelse på att det är fritt fram att köra på med den andra och samvetet lättar lite och tankarna kommer gå mer och mer åt att agera på sina tankar. Får man inte medhåll så blir man givetvis irriterad för man vill ju så gärna kunna köra på och dessutom spär det på det redan mörbultade samvetet.

Givetvis kommer man helst vilja ha förståelse och medhåll eftersom det göder begäret och ger lite legitimitet åt det. Det brukar i praktiken resultera i att man suger åt sig all slags medhåll och ignorerar / viftar bort kritik och ifrågasättande.

Så filosofi och tankar i all ära men det är ju trotts allt våra tankar som styr hur vi sen agerar. Så tankar är i sig ofarliga, men de leder förr eller senare till val som kommer påverka  det verkliga livet och människorna som berörs av det. Sen kan jag absolut förstå att man vill gärna glömma bort den krassa verkligheten och bara bolla filosofi och tankar helst såna som leder till positivt gehör för det man känner, helst andra som känner precis likadant. Såna trådar har det också funnits. I en tråd satt ett antal damer i över ett år och utbytte tankar och erfarenheter om hur fantastisk skön sex de hade vid sidan av och hur fantastiska deras älskare var på alla sätt. Deras män och familjer ville de inte prata om öht.

Så förståelse för vad du känner och tänker har jag, men jag ser också att ditt grubblande är en lek med elden som kan resultera i att folk bränner sig rejält. Det är ju trotts allt en hel del som står på spel, din familj. Jag vet av egen erfarenhet precis hur destruktivt en så här lek med tankar kan bli för alla berörda, framför allt för barnen. En skilsmässa pga en otrohet brukar inte vara speciellt trevligt för någon. 

Jag tor det är viktigt att betona att ingen av oss som skriver här känner dig. Vet inget om din bakgrund mer än vad du beskrivit. Är heller inte intresserade av att veta. Du är är en text som vi läser och tänker om.

Och texten har just upplevt något som fått den att bli förvirrad. Så vad vi andra gör är att fundera kring egna erfarenheter och om hur vi skulle tänka och agera i samma situation. Men den gör det inte lätt för oss.

Den blandar begrepp, använder ord på ett sätt som betyder en sak ena gången och annat senare. Ex i ett inlägg var Man för känslomässig i ett annat för förnuftig.

Som texten kanske vet lever känsla och förnuft i ett dialektiskt förhållande. Dvs dessa två storhet är olika delar på en gunga. Ibland måste känslan få väga mer andra gånger måste förnuftet få ta mer plats. Ett annat exempel är ju acceptans och förändring. När skall jag arbeta med acceptans och när behöver jag förändra? Och jag tror att det är mycket av det texten funderar över. Hur balansera dessa? Det finns en myt om konstnärliga texter. Att de är så högtflygande. Men eftersom många som skriver konstnärliga texter är väldigt sårbara behöver de leva väldigt stabilt. Återigen dialektik.  Det finns massor av sk konstnärer som går sönder just för de levt för flummigt. Viket betyder färre konstnärliga texter och fler oskrivna texter.

Dessutom pratar texten mycket om filosofi. Och filosofi är ju att ställa hypoteser och sedan pröva möjliga förlopp. Och för att det skall falla väl ut behöver den som ställer hypoteserna var stilla och utvärdera hur de olika utfallen blir. Påverkar texten förloppen blir utfallet fel. Viket innebar att den behöver lära sig att var medvetet närvarande. Så den vet vad den letar efter. 

Texten blir för mig som om den vore en flygdrake. Det kommer en stark vind som driver upp draken i luften. Det väcker massa frågor från en annan utkikspost. Just frågorna hur? vad? med vem? dessutom kanske 100 andra frågor.

Problemet med detta är att draken faller till marken så fort vinden mojnar.

Och texten faller platt till marken.

Kanske vore det bättre med ett lite lägre utkikstorn där texten vet hur den skall komma tillbaka till skrivbordet. OM den vill var en text som ger klarhet.

Ett annat problem är att om texten längtar till ett annat skrivbord så behöver den tala med de andra som har tillgång till skrivbordet. Annars kan det bli stor oreda på skrivbordet.Och höra sig för om det finns plats på det nya skrivbordet.Och det är väl viktigt att börja där texten hör hemma idag.

Förmågan att baka in ord i metaforer och göra tjusiga omskrivningar är en bra egenskap när man ska uttrycka sig konstnärligt. Men kanske en mindre bra förmåga när det gäller att förhålla sig till verkligheten och ska resultera i något praktiskt för vad ord har för värde beror rätt på hur vi formulerar dem... när när det gäller verkligheten i praktiken så är det ju verkligheten så som den ser ut man bör förhålla sig till inte omskrivningar i syfte att få verkligheten att se lite bättre ut än vad den är.

Till exempel är det väldigt vanligt att kalla otrohet för en "affär" eller "trilla dit" eller en "förälskelse" och den man är otrogen med för en "vän". Vilket i sig är ju korrekt, man är kanske förälskad i den man är otrogen med och man ser säkert personen som en vän. Men omskrivningarna har ju också ett syfte och det är att försöka sudda ut andra sidan på myntet, den man inte gärna vill kännas vid eller bli påmind om. Förälskelsen innebär ju också ett svek mot ens partner, och vännen är ju också en person som medverkar i bedrägeriet.

Visst, det är säkert helt naturligt att försöka lägga obekväma tankar åt sidan och bara se det fina och trolla bort att man faktiskt valt det själv utan hellre tänka på de som något som "bara hände". Men gör man det för mycket så börjar man till slut tro på sina egna självlögner och tro att verkligheten ser ut som det man skrivit om den till i huvudet. Det kommer till slut påverka hur man agerar.

I ditt fall skriver ju du att det aldrig kommer ske, varför låter du vara osagt. Men om vi ska vara filosofiska så generellt sett så intalar ju sig många att det aldrig kommer ske och sen så trillar de dit ändå för att de tappar kontakten med verkligheten pga alla fina självlögner och omskrivningar. De kör på en egen liten bubbla med helt egna regler... fram tills bubblan spricker och allt kommer fram... då konfronteras de helt plötsligt med verkligheten och finner att alla självlögner och omskrivningar blir totalt värdelösa vilket blir rätt svårt för dem att hantera. Deras partner kommer ju ha lite svårt för att se det fina och kärleksfulla i det, hen kommer se den fula sidan istället och kommer absolut inte svälja att det bara var något som "bara hände" utan kommer hålla personen ansvarig för sina val.

Så filosofi, fina ord och omskrivningar i all ära, men det kan ha sina nackdelar också. Det beror kanske på i vilket sammanhang.