Bygga ny relation med föräldrar
Hej!
Anledningen till mitt inlägg är främst att diskutera hur en kan bygga en ny relation med sina föräldrar när en inte kan lita på någon av dom?
Bakgrund: Mina föräldrar skilde sig för snart 5 år sedan. Skilsmässan var långdragen och jag fick agera terapeut åt båda mina föräldrar på varsitt håll. Jag är äldst och var 16 när bråken började trappas upp ordentligt, 26 idag. Pappa har jobbat utomlands och varit borta varannan månad sedan jag var liten och mamma jobbade heltid plus tog hand om tre barn. Jag tog ansvar för mina syskon och hemmet tidigt så när mina föräldrar var upptagna med sig själva under skilsmässan kände jag ständigt ett kollektivt ansvar för hela familjen och hushållet. Hela skilsmässan var ett enda stort fiasko där jag glömde bort mig själv när jag försökte ta hand om alla andra. Mina föräldrar spädde dessutom på och sa ofta att jag inte tar åt mig så mycket av skilsmässan för jag är ändå så gammal så det drabbar inte mig.
Det här har nu lett till att jag tycker att båda mina föräldrar är fruktansvärt oansvariga, jag har väldigt svårt att förlåta båda två. Saker som dom berättat om varandra för mig gör att jag inte kan lita på någon av dom, jag vet inte vad som är sant och inte, vem som gjorde vad. Pappa drack mycket så han har fått mest skuld för allt eftersom hans "brott" syntes framför oss barn.
På senare tid har jag börjat misstänka att mamma inte är så snäll som jag trott. Gamla minnen från barndomen har kommit tillbaka. Jag var en pojkflicka så långt jag kan minnas. Är introvert och misstänker att jag ligger en bit över medel när det kommer till intelligens. Jag ville inte leka med jämnåriga som barn och inte flickor, har fortfarande svårt med en del sociala bitar men vet inte om det beror på psykisk misshandel eller att jag bara inte förstår den biten. Har svårt för att ta kontakt med kvinnor fortfarande men kan prata med alla män, undrar om det har och göra med hur mamma betedde sig mot mig eller att jag har mycket testosteron :D
När jag var liten sa mamma till mig att det inte gick att leka med mig, jag ville bara göra på mitt sätt. Hon var negativ till alla "pojksaker" jag ville göra, påpekade att jag måste skaffa vänner och särskilt mer tjejkompisar. Tvingade därför mig själv att umgås i grupper som jag inte alls kände mig hemma i, gick på fester och söp mig stupfull och låg runt. Inte förens för två år sedan förstod jag att jag mår dåligt på grund av att jag inte är mig själv eller gör saker som jag vill. Jag gör bara allt för alla andra eller det som normen anser att en ska göra. Men hur vet jag vem jag är när jag hela livet blivit tillsagd vad jag ska ha på mig och hur jag ska vara? (Du är så klumpig, så typiskt dig att fastna där, kan du inte umgås med dina tjejkompisar, du har mycket muskler det är inte så attraktivt på kvinnor träna inte för hårt, osv).
Jag förstår om mina föräldrar inte fattat att en inte kan bete sig så mot ett barn, dom ville bara mitt bästa och internet fanns inte för att googla om det är farligt att ha killkompisar när en är tjej. Men hur dom skötte skilsmässan, inte en enda ursäkt eller förståelse, och jag kan fortfarande inte förstå vem av dom som gjort vad, ljuger dom fortfarande för att få mig på sin sida? Är båda psykopater eller bara en? Har jag ärvt några av dom egenskaperna? Är båda två schyssta föräldrar och jag inbillar mig att allt är falskt? Vet inte vad jag ska tro mer.
Jag skulle vilja fråga pappa om hur mamma var mot mig som liten, jag misstänker att min syster är hennes favoritbarn och att jag var mest en börda som liten och ungdom. Men samtidigt är allt dom säger bara luft, känns som båda två har en fasad som jag inte får se igenom, allt är falskt. Vad hade ni gjort? Kan tillägga att jag tror inte att jag har några starka känslor till mina föräldrar men har väldigt mycket känslor när det gäller syskonen.
Ursäkta långt inlägg, skönt att skriva av sig dock. Ingen behöver svara på allt men lite råd hade vart schysst.