Sambo 3år och saknar sexet, fast med min föredetta KK.
Jag känner att jag för egen del måste skriva av mig lite och se om jag kan ha lättare att släppa tankarna jag gått med den senaste tiden. Ni som läser detta behöver inte bemöda er att kommentera om ni inte hemskt gärna vill det såklart, utan detta skrivs troligtvis mest för eget bruk som bollplank.
Jag är sambo sedan 3 år tillbaka. Jag älskar min sambo men rent sexuellt är det rätt så svalt. Trots att hon påstår att hon är kåt så tar hon inga initiativ och jag missar säkert en hel del utav hennes signaler i och för sig av ren vana vid det här laget. Hon har två barn (5 & 7år) varannan vecka hos oss och då är det stendött i sängen, och det är oftast jag som tar hand om hemmet så att barnen får mer tid med sin mamma. Jag känner mig mest ivägen på barnveckorna då biopappan smutskastar mig vid varje tillfälle som ges, så barnen har anammat en ganska så skev bild av mig som person. Med lite otur och fullt upp med annat kan det dröja någon månad mellan gångerna vi har sex.
Jag är lojal och trogen gentemot min sambo men det tokiga är att jag har börjat kontakta min före detta KK (sexfritt). Jag saknar hennes närhet mer än vad jag öppet vågar erkänna. Det hade varit kkn och jag om det inte vore för att hon inte önskade fler barn eftersom hon har ett där pappan har tappat intresset för ansvar och stuckit, så de har varit ensamma i många år nu. KKn har inte lyckats hitta någon ny att umgås sexuellt med men vi var riktigt goda vänner medan vi umgicks. Det var inte enbart sex alltså även om det var styrande till våra träffar.
Kkn är glad för min skull att jag träffat en bra kvinna som har samma mål i livet som jag själv (vi planerar barn) så kkn och jag har kommit överens om att inte förstöra den relationen genom att ligga med varandra. Vi har som sagt börjat träffas ibland och vi pratar, fikar och tar promenader. Min sambo tror att det är en vän från skoltiden och som vanligt visar hon inte jättemycket intresse för mina vänner. Jag har inte så många och inte så starka band till dem heller, så det kanske är därför.
Jag kanske målar upp min sambo som oerhört känslokall men inte alls. Hon är verkligen en väldigt fin människa. Lite lat ibland, ego ibland, men alldeles underbar i det stora hela och jag kan verkligen skatta mig lycklig. Hon är älskad av allt och alla och det är inte ofta hennes sämre sidor kommer fram. Och inte ens då är det några större bekymmer.
Förr när jag umgicks aktivt med min KK, så fick jag inte träffa hennes barn men nu går det bra och han är stormförtjust i mig. Jag känner mig väldigt omtyckt i det hemmet.. Men samtidigt har jag ju redan en familj som jag älskar. Mitt problem är att allt mer den senaste tiden har jag riktigt längtat efter att ligga med fd KKn igen. Och hon skulle inte vara sen att gå med på det om jag visade initiativ för det.
Fast att faktiskt ta det steget och ligga med henne skulle innebära att jag går emot allt jag står för och värderar högt i livet. Jag vill inte vara otrogen och tycker det är skamligt. Jag kan även medge att jag ser faktiskt ner på de som är otrogna gentemot sin partner. Men likt förbaskat går mina tankar ditåt... Vad är det för fel på mig?
