Ensam, vilsen 28-åring, hjälp..
Jag har alltid varit väldigt social och utåtriktad, har haft bästa vänner sedan lågstadiet, men när jag var 22 år råkade vårdcentralen göra mig rejält sjuk, efter det drog jag mig tillbaka och lutade mig endast mot min dåvarande flickvän.
Jag levde i princip utan något annat socialt stöd tills jag var 26 då vi gjorde slut, här blev jag helt ensam och ångest med depression smög sig in i mitt liv.
Jag tog mig ur den värsta depressionen med hjälp utav exponering och träning, jag började volontär jobba där jag träffade två personer som jag började umgås med mer intensivt och depressionen försvann, intressen började komma tillbaka, livet började bli lättare.
Men sedan blev det sommar och dom stack hem i ca 3 månader, jag var helt ensam i dessa månader och redan efter första månaden började alla problem krypa tillbaka igen.
När dom kom tillbaka efter sommaren vill dom knappt göra något, dom är mest för sig själva, vi volontärjobbar en gång varje vecka tillsammans och kan ha roligt och trevligt, men efter det är dom för sig själva, och om det ska bli något måste jag ta initiativet, men ofta blir jag avvisad för den ena personen inte vill träffa någon annan. Så jag började fråga den andre om hon vill göra något, och då frågade den första om jag försöker ta hennes kompis ifrån henne?! Jag blir så frustrerad!
Jag har andra gamla kompisar, men dom är rätt trasiga tyvärr, ena har tydligen rökt på dom senaste 7 åren och vägrar nästan lämna lägenheten, han skryter ofta om allt, är försenad om han ens dyker upp med någon timma om vi ska göra något, svarar ibland inte i telefonen, pratar bara om brudar hela tiden, går inte att räkna med alls, den andre får inte lämna lägenheten efter 19 för sin flickvän, och innan det jobbar han.
Jag försöker träffa nya människor, men bor i en liten stad där många personer är riktigt tajta, svårt att hitta folk som letar vänner.
Jag jobbar helt isolerat för min arbetsgivare tycker det är mer ekonomiskt, jag känner en enorm konstant stress över att vara själv och inte hitta på något med någon.
Min mamma säger bara saker som, försök inte att tänka på det, men det funkar inte, för min kropp bara skriker efter att ha en vän.
Jag kan bli riktigt obekväm socialt idag tyvärr efter en lång ensamhet/isolering, har svårt att lita på människor, så det kan ta tid för mig att öppna upp mig, men jag försöker. Jag har svårt att säga ifrån och blir lätt överkörd av vissa människor, jag känner att jag ibland måste vara på min vakt för det.
Men trots det försöker jag, och är medveten om att jag inte är perfekt, men jag jobbar faktiskt på sånt, inte bara säger det. Men jag är trevlig iallafall.
Jag gillar att göra saker, jag gillar att tämja min gränser, och växa som person, och jag vet att den gamla mig fortfarande finns kvar och längtar att komma fram.
Vad hade ni gjort i mina skor? För jag känner verkligen att livet inte är värt att leva ensamt, är inte självmordsbenägen, men ibland känns det poänglöst.
