Ska jag lämna honom?
Hej!
Detta kommer nog att bli ett rätt långt inlägg från mig. Men jag vill dela med alla detaljer så att ni kan förstå min situation. Jag hoppas att det finns någon här som har gått igenom något liknande.
Just nu mår jag skit, jag har aldrig mått sämre. Tankarna bara snurrar i huvudet och det känns som att jag dör inombords.
Jag har varit tillsammans men min man i snart 8 år, vi har varit gifta och bott tillsammans i snart fyra år. Han är Holländare och jag är svensk. Vi träffades på en fest i Holland och jag planerade redan på flytta till Holland för att studera. Allt kändes rätt då, jag blev så förälskad i honom och allt kändes som att det var ödet, speciellt på det sättet vi träffades för första gången. (Ej barn, vi är unga runt 30 års åldern).
Hur som haver, åren har gått. Han började jobba natt och han har nu jobbat natt i 3 år. När jag tänker efter så är det nog orsaken till varför det blev som det är nu.
Jag avslutade mina studier och har nu jobbat i några månader på mitt nya jobb. Vi har gått igenom mycket tillsammans, bra och dåligt, depression och lycka. Han betyder mycket för mig, vi har bra minnen tillsammans. Han har alltid funnits där för mig och jag för honom. Han hjälpte mig är jag studerade och ej jobbade, han betalde allt, han var min trygghet.
Något hände på vägen, vi gled ifrån varandra mer och mer. Sista 2 åren, har det varit mest irritation mellan oss hemma. Känns mer som att vi har bott som rumskompisar/bästa vänner. Sexet har typ slutat helt, blev mindre och mindre och till slut ingenting... Han var, är, trött hela tiden. Jag vet att det är pga hans nattjobb och för att han käkar dåligt och ej tar hand om sig.
Jag har påpekad allt detta många gånger till honom, han vet om detta. Han sa alltid ja du har rätt. Men han ville heller ej gå till doktorn och kolla varför hans sexlust är borta.
Har stått ut med allt. Han har aldrig varit rätt så hjälpsam hemma. Han är ganska lat. Jag får göra allt hemma, speciellt städningen har varit jobbig. Han kan inte ens plocka undan sin tallrik efter han har ätit. Städar inte jag så så blir det så pass smutsigt att jag tillslut måste städa upp allt själv ändå. Han vet detta, har sagt det till honom många gånger. Han kommer alltid med ursäkter och ibland säger han ja du har rätt, ändrar sig i 2 dagar sen blir det samma visa igen.
Han har ej gett mig den uppmärksamheten jag behöver som en kvinna. Känner att jag gett mer än vad jag fått tillbaka. Tillslut slutade jag också...
Saknar kärlek, ömhet, någon som gosar med mig. Kanske överraskar mig med en present någon gång eller tar ut mig på en dejt? Jag vill så gärna ha kärlek i mitt liv och vara lycklig. Det känner jag att jag ej är just nu. Sexet var aldrig bra heller de senaste åren, han är liksom inte den typen som gillar förspel. Han har aldrig direkt brytt sig om att kåta upp mig ordentligt och tillfredsställa mig.
Han blev till slut helt beroende av sitt spel som han spelade hela tiden. Så fort han vaknade spelade han, viktigare att starta datorn och spela än att tömma diskmaskinen. Alltid var det ursäkter som: jag gör det senare, eller imorgon. Men det hände aldrig.
Sen kom den dagen. 4 veckor sedan. Jag bestämde mig för att börja spela world of warcraft för ja, han spelade varför inte jag då också?
Jag började prata med en kille som också spelade, vi började spela tillsammans. Vet inte hur det hände men en kväll lade vi till varandra på snapchat. Vi började skriva, han hade precis lämnat sin tjej efter 3 år. Vi klickade något oerhört. Har aldrig klickat så mycket med någon i mitt liv tidigare! Det kändes bra, jag njöt av känslan, han njöt av känslan. Han var som jag, öppen, känslosam. Jag vet inte hur jag ska beskriva honom men han är det jag vill ha i mitt liv! Han är det jag saknar. Han förstår mig helt. Vi fortsatte att prata i flera veckor, vi spelade varje dag tillsammans. Vi lärde känna varandra. Han blev kär i mig, jag i honom. Även fast vi aldrig har setts, jo på bild och videosamtal. Vi började prata hela tiden, på kvällarna när min man gått till jobbet och på dagarna då jag var på jobbet.
Vi har även haft telefon sex? Vadå JAG telefonsex? Aldrig i livet att jag skulle göra något sådant. Men han, han fick mig att göra det. Han får mig att göra saker jag aldrig tidigare skulle gjort med någon annan. Han får mig att bli så bekväm. Han får mig att känna mig älskad. Vi har klickat på så många nivåer tillsammans Han eller jag behöver bara skriva ett litet snuskigt meddelande och vi blir helt galna! Han säger att han vill ha mig, att han sa göra allt för att jag ska bli hans. Vi bokade en flygbiljett så att jag skulle komma och träffa honom (han bor i England) och han stod för biljetten.
Jag hade tänkt efter länge att jag ville lämna min man, pga allt. Hade en plan hur jag skulle göra det. Jag skulle göra det första veckan på December. Först skulle jag betala av mina skulder kommande 3 lönerna och spara pengar så att jag har lite pengar åt sidan iallafall. Allt vart klart, det var bara att vänta, och det var tufft att vänta. För jag ville vara med denna kille.
Men så en dag (2 dagar sedan), vaknar jag upp av dessa ord "WHAT THE FUCK IS THIS!?". Han stod där bredvid min säng med min telefon i sin hand helt chockad. Jag tog telefonen snabbt från honom och tittade. Det var ett meddelande från den killen, det var en pop up där det stod ALLT. Han hade skrivit ett kärleksbrev, hur mycket han typ älskade mig och kunde inte vänta på att vi skulle vara tillsammans. Min telefon har skärmlås så egentligen kan han inte gå in i min telefon, men jag hade tystat ner killens whats app så pop upen inte kom upp. Men den tystnaden hade tydligen gått ut...
Min man skulle bara snabbt titta till min väckarklocka för att se när jag skulle gå upp så att han inte väckte mig. Och så såg han det..
Jag kände inom 2 sekunder hur mitt liv rasade samman. Jag ville dö, jag ville bort, jag vart chockad. Sorgen, besvikelsen i hans ögon krossade mitt hjärta. Det var inte så jag ville att detta skulle gå till... Jag ville inte att HAN skulle vara orsaken till att jag gör slut med min man.
Han skrek att han ville läsa alla meddelanden på direkten och sedan skulle han bestämma sig. Jag fick panik och raderade allt, jag kunde ej låta han läsa. Han skulle dö om han läste. Jag gjorde slut på direkten eftersom att jag inte ville att han skulle läsa. Han gick med på det. Kändes som att han egentligen inte ville det. Jag grät och grät och grät. Mådde skit. Speciellt när han sade: "I have never loved anyone like I have loved you".
Jag kunde ej, tillslut sa jag snälla stanna denna vecka åtminstone, för att han ville dra till sina föräldrar. Så att vi kunde tänka igenom allt. Då sade han på ett villkor, om jag blockerade killen direkt överallt. Jag gjorde det... Jag jobbade hemifrån den dagen och han gick och lade sig.
Jag drog ut med hunden medans han sov för att ringa killen. Han var där för mig, han förstod mig, han tyckte att det var hemskt att höra mig sådär. Jag kunde ej sluta gråta.
På kvällen satte vi oss igen för att prata. Jag förklarade allt för honom, hur jag hade mått senaste året, allt allt. Sade även att den killen gav mig det jag behövde för stunden, detta för att jag inte ville att han skulle tro att den killen var orsaken, för det var det inte från början. Varje gång han frågade mig, hur vill du ha det? Sa jag att jag ej visste, för det gjorde jag inte heller. Jag kunde ej bestämma mig, jag mådde skit. Tillslut, sa jag, okej vi prövar väl. Vi skulle pröva och se hur det går, hur vi känner. Jag sa att jag inte kunde lova något, men efter 8 år förtjänar vi en chans till ett försök iallafall, HAN förtjänar en chans. Han skulle ändra sig sade han, vi skulle jobba på detta tillsammans.
Igår var han snäll mot mig, vi umgicks och försökte mysa. Men den enda jag kunde tänka på var HAN. Varje gång min man kysste mig, höll om mig etc. Hade jag HONOM i mina tankar. Det känns så FEL, allt! Men jag vill ej såra min man. Jag är också rädd för att jag ska ta fel beslut, att jag en dag vaknar upp och tänker vad fan har jag gjort! Jag vill ge detta en chans, men hur länge ska jag vänta? Hur lång tid ska jag ge det? Jag kan ej låta bli att prata med den andra killen, även om det är fel. Jag mår dåligt när jag ej får prata men honom, jag vill ej såra han också. Jag hatar mig själv för att jag har låtit det gå så långt innan jag fixat mitt skit, men det blev som det blev...
Jag vet ej vad jag ska ta mig till. Jag vet ej om jag är rädd för tanken att bli ensam eller tanken på att förlora honom. Har ju varit med han i 8 år, det är det som gör det så svårt. Jag vill visa på något sätt för honom: titta du ser det fungerar helt enkelt inte mellan oss. Men samtidigt vet jag ej vad jag egentligen vill.
Är han beredd att ändra sig?
Kommer han att ändra sig?
Kommer kärleken (min) att någonsin komma tillbaka?
Passar han mig mer? Vill jag leva med den typen av man?
Blir det såhär i alla relationer efter så många år? Kommer det blir såhär igen om jag har en ny partner? Eller har vi bara växt ifrån varandra? Har han kanske varit fel person för mig från första början?
Jag är så förvirrad av mina känslor. Jag både vill och vill ej lämna han. När jag tänker på att lämna honom gör det fortfarande ont i hjärtat, varför??
Flyget går om 2 veckor, kommer jag bestämma mig inom 2 veckor? Ska jag åka även om jag fortfarande är med min man? Ska jag skita i att åka? (Min man tror att det är en affärsresa)
Hoppas på att någon här kan ge mig lite råd om hur jag ska tänka. Någon som kanske gått igenom samma. Skulle vilja höra båda synvinklarna. En som valde att lämna och en som valde att stanna.
Sorry för det långa inlägget.
xx