Att vara ihop med någon vars ex har gått bort

Ärligt talat, vad gör du med den här mannen? Du är 26 år gammal och har hoppat in som bonusmamma till två barn med en betydligt äldre man? Vart är ditt liv någonstans? Jag är lika gammal som dig och skulle inte kunna tänka mig att leva som dig men alla är vi olika. 

Ta ett steg till tillbaka och se på din situation. Du vill ha barn i framtiden och om han inte har ett svar på om han vill ha det snart det så måste du lämna honom så att du kan finna en annan kärlek att bilda familj med. Så enkelt är det och inget som är värt att kompromissa med. 

Känner igen mig lite i dig, var i samma ålder också ihop med en äldre kille med ett barn. Mamman levde dock.

Hade liknande känslor, liknande det du beskrev avseende badrumsskåpet. Nu i efterhand har jag tänkt, "vad ung och osäker jag var".

Tycker att det är viktigt att tänka på följande: du är medveten om att du vill ha barn och han är tveksam. Det är inte helt sjysst av honom. För även hans barn blir drabbade om det tar slut mellan er.

För HANS barn börjar ty sig till dig, så för dem blir det ett dubbelt trauma med kvinnor som försvinner om det skulle skita sig för er två.

Detta säger jag inte för att pressa dig på något sätt, jag menar att du har redan gjort din del, dvs du är tydlig med vad du vill, men han är otydlig. 

Vet inte riktigt vad jag vill säga med allt detta, men det minsta han kan ge dig är att vara tydlig ang barn.

Det jag reagerar på först är att du kallar barnens mamma för hans ex.
Vad jag förstår så var de ett par när hon dog, då är det inte hans ex heller!

Kan dock förstå att det är en knepig situation, en situation jag själv aldrig satt mig i när jag var i din ålder.

Mitt ex är också avliden men vi var skilda när han dog, annars hade jag kallat mig för änka.
Det är inte lätt att mista sitt barns förälder, oavsett om man är ihop eller inte. Han var min allra bästa vän och jag saknar honom ännu trots de dryga 20 år som gått.

Han lever i mitt minne och det får min sambo helt enkelt stå ut med. Jag besöker hans grav då och då, tänder ett ljus ibland.
Skulle jag inte tillåtas sörja och sakna, ja då skulle jag inte kunna leva ihop.
Jag har kvar saker, många foton... en liten minnessak som står i ett söderfönster då han älskade sol och värme.

Du måste låta honom få ha saker kvar, det går inte att radera ut en människa ur minnet. Speciellt inte när man har gemensamma barn.

Ja tänk på det TS. Eftersom han går med på att rensa bort mammans grejer så kanske han inte hanterat sin sorg ännu. Typ att han bara vill gå vidare med en ung, levnadsglad person (du) och slippa hantera sorgen.

Och just detta att han är osäker på fler barn. Låter som det finns lite frågetecken här. Så var rädd om dig själv du med.  Och återigen tänker jag att är mannen otydlig mot dig, då kan hans barn drabbas.

Kottelin: fin grej det där, med minnessaken. 

Han kallar henne för sitt ex, det är ju ändå jag och han nu. Jag säger inte att han inte får sörja henne. Det är väl självklart. Plus att det är barnens mamma, jag kommer ju aldrig kunna ta hennes plats på det sättet. Vi har pratat jättemycket om detta och jag är helt medveten om att detta är der tuffaste en människa kan gå igenom. När det gäller hennes saker så vet jag att han gjort en speciell låda med hennes personliga saker för barnens skull, vilket är jättebra. Men jag skulle aldrig gå med på att hennes hårborstar, örhängen, kläder ligger kvar framme? Skulle ju aldrig funka. Och såklart han har kvar foton, inte som hänger uppe men album, på datorn osv.

Tack, ja den håller minnet levande.
I glädje och i sorg, även om glädjen dominerar nu efter alla år som gått.

Vår son har fått mina ringar, han vårdar dem ömt. Liksom vårt bröllopsfoto som står framme i hans hem.
Vi har så många vackra minnen. 

Jag förstår att det är svårt att förstå varför jag ens gett mig in eller är kvar i ett förhållande som detta. Men tyvärr kan man inte hjälpa vem man blir kär i. Som jag sagt så är vi upp över öronen kära i varandra! Och vi har pratat mycket om hans sorgprocess också och han tycker att allt går framåt, men långsamt. Jättesvårt att förklara allt såhär, det är många som undrar hur jag ens orkar. Även han har frågat mig den frågan. Men älskar man någon så kämpar man in i det sista.

Nej, att du inte vill ha såna saker liggande framme kan jag förstå.
Fast att de ännu låg där när du kom in i bilden är inte konstigt.
Det är väldigt svårt att ta bort sakerna som ens älskade aldrig mer kommer använda.

Du ska inte ställa några krav, som du själv ser som självklart. Du får såklart säga hur du känner men ni bor inte ens ihop!  Hans äldsta barn kanske mår bra av att ha något av mammans saker kvar? 
Att man spar saker betyder inte att man inte gått vidare. Det betyder bara att man inte vill radera ut en människa som betytt mycket ur sitt liv.

En man jag känner mycket väl bäddade inte ur sin frus säng förrän efter flera år... han har varit änkling nu i 40 år och har aldrig börjat om. Inte på riktigt. Tror aldrig någonsin att han kommer över sin frus tragiska bortgång 1987.

Ja det är väl just därför jag inte talat om direkt om det vart något för jag har vart rädd för att såra honom men man måste se det från min sida också. Han har i efterhand sagt till mig att han tycker det är bra att jag säger till om det är något för ibland tänker han inte ens på det själv. Jag tycker nog ändå att jag kan ställa lite krav då vi alltid är hemma hos honom, på ett sätt är det som att jag bor där då jag som sagt spenderar nästan hela min tid där, är hemma i min lägenhet 2,3 ggr i månaden. Så att gå runt där och inte trivas, då kommer det inte heller funka. Jag tror inte det är pga barnen som hårborstar osv låg kvar i badrumsskåpen. Han har sagt till mig att det vart det sista han prioriterat då hela huset är ett renoveringsobjekt. Sen förstår jag om det är svinjobbigt att göra sig av med hennes saker, men nu har han ändå valt att gå vidare med mig så han måste kunna ta vissa krav också för att jag också ska kunna må bra.

Ja, exakt. Det där har jag också tänkt på en del. Dom hann inte bo där så länge, 3 år ungefär. Ett gammalt hus som dom skulle rusta upp, utanpå är det klart men inte invändigt. Men visst, ibland tänker jag så. Att det vore superskönt att flytta till något som bara är vårt isåfall. Men det kanske inte är omöjligt..

Sen att jag kallar henne för ex blev lite fel då dom var tillsammans när allt skedde. Han kallar henne dock för sitt ex nu.

Tänk på dig själv istället.Vad får du ut att vara ihop med honom?Är det värt det?Du ska ochså kunna få egna barn i framtiden,det handlar om ditt liv i första hand!